På vift ...

Långa tjusiga Bettanben och det är inte mina.


Först arbete från sju till halv två och sedan språngmarsch med cykel till tåget .., först till Malmö, så byte till Lund och där väntar Bettankax med sin lilla bil.

Kaffe och ljuvligt god kaka hemma hos henne och åååå, vilken trevlig lägenhet och jag faller pladask och tror att det är bostadsrätt, men icke .., och en hyra om jag skulle ha råd med, men åååå, så fint .., och med uteplats dessutom!



Därefter åker vi till Allhelgonakyrkan, även det i Lund, där Halmstad Kammarkör ska ha någon slags konsert med anknytning till astronomi.

Kyrkan är så otroligt vacker .., med välvda tak som närapå påminner om stjärnhimlen och konserten är lite annorlunda med filmduk och utklädda munkar och där är kanske tvåhundra besökare.

Bland alla sångarna står en svartklädd man med mörkt, lite gråsprängt hår och skägg.

På nästippen har han läsglasögon.

Det är pensionatsvärden.

Efteråt blir det kvällsmiddag hos rara Bettankax.

Paj .., sallad .., uppvärmt bröd .., ädelost .., och gott vin.

Allt möjligt hinner vi surra om!

Och så lite av Melodifestivalen (jag håller på nr 5 ...) innan vi tar tåget tillbaka och är hemma i Ystad vid elvatiden.

För första gången åker jag med nya tåget .., det som har texten "Här kommer ett vikarierande pågatåg" längs utsidan.

Åååå, vilket fint tåg!

I kupén intill sitter berusade unga män och skrålpratar och det är mörkt där ute och jag är svimtrött och flyttar mig från mittemotpensionatsvärden till näraintill.

Jag tänker på Melodifestivalen och hur det hela slutade.

Inte vet vi hur det har gått för alla artisterna, men det är väl bara att kolla på någon kvällstidningssida, förstås.

Lördagsfönstret ...

... visar hunden Brons som nyfiket står och spejar ut genom sovrumsfönstret.

Brons bor i Norsjö (bara fem mil hemifrån ...) och enligt hans matte Linda Lidén, tror Brons att snöflingor är fåglar och att det är dessa som fångar hans intresse, ja, om det nu inte är grannens hanhund som retas med
honom.

Tack snälla för fönstret! säger jag.

Fredagkväll ...

Bild: nyfiken, men lite blyg katt i Rögla, utanför Ystad.


Nu önskar jag alla bloggvänner en trevlig fredagkväll, för se,nu tänker den här madamen göra natt, ty hon ska upp i ottan .., om klockan kvart i sex på morgonen räknas till "ottan".

Ojdå, nu ser jag en av ellis favoriter i tv .., den här åldrige brittiske polisen!

På Spåret.

Vill bara meddela att bloggmadamen tog första frågan på 10 poäng.

Salt Lake City.

T.om. före pensionatsvärden.


Lite senare:

Gunnar i Vaplan skriver i en kommentar att han tog Vaxholm på 8 poäng, det gjorde inte jag.

PV klarade fuga och ententen och Maginotlinjen (klarade jag med, det sista).

Salt klarade jag INTE, däremot PV som var kaxig värre.

EU:s första medlemsstater klarade PV galant. Inte jag.

Progg-grupperna var hemmaplan för PV.

Hemma i Malå hade jag inte en enda kompis som lyssnade på sånt och det gjorde inte jag heller och när jag tänker efter .., om man är en sån som i högstadiet spelar Spel-Ollles Gånglåt på högsta volym hos kompisen Eva (på en sån här grammonfon där man laddade massor med skivor och så spelades dom, en efter en ...) och sjunger högt till den låten och blir så där himla lycklig, ja, då blir man nog ingen proggare.

Inte det minsta progressiv var jag.

Men tar man Salt Lake City på 10 .., så tycker jag att det räcker ..-)

Och det gjorde ju bloggmadamen.

Fredagkväll ...

Om man har arbetat från halv åtta till fem och suttit närapå nonstop i kassan prick hela dagen, förutom den där lunchtimmen ..., och om det dessutom har varit extremt många kunder och vi ofta har varit fullbemannade och haft långa köer .., då kan jag lova alla bloggvänner ..., att när det blir kväll .., då bara pyser man ihop som en punkterad ballong.

Nästan, i alla fall.

Men innan all luft har susat sin väg ., ordnar jag med middag så den ska vara klar tills pensionatsvärden kommer från landet Halland och sedan går jag vill videoaffären inte långt härifrån och handlar lite lösviktsgodis.

Salta grejer till till PV.

Kolaremsbitar .., cocosprickar .., Brio .., en grön gelégroda.

Det är mitt.

Och sen, som pricken över i .., vankas detta.

Dagens fönster ...

Dimmigt .., disigt .., grått .., regnigt.

Just så, har vi det här i Ystad nu på morgonen.

Jag tröstar mig med en sommarbild från rara vännen Ingrid i Falun.

Tänk .., att öppna det fönstret och höra fågelkvittret!

Ett nästan-nattfönster från Portugal ...

Massor med fönster! upptäckte den här madamen och tog en bild.

Det är den ni ser på nu.

Och jag tackar och bockar.

Meddelande till alla damer ...

Apropå att vi var några madamer som inte riktigt förstod vad en "panoramaruta" är för nånting. (Se inlägg lite längre ner ...)

Så här skriver fönsteravsändaren, herr Manilat .., och bifogar ytterligare en bild.

Det är den ni ser här ovanför.

"Jag förstår att begreppet panoramaruta inte är så välkänt.

På bilden visas en sådan, dvs. rutan är välvd med tillbakadragna fönsterstolpar.

Den var högsta mode på femtiotalet och skilde sig från folkvagnarnas och andra fattigmansbilars platta framrutor."

Smått och gott från Gerd i Norsjö ...

Sommarkväll på min gata.


Har du tänkt på .., att nu när nästan var och varannan människa har en mobil, - eller videokamera, är det ingen som pratar om att dom har sett ett UFO?


Det enklaste sättet att hitta något som du har tappat bort, är att köpa en ny, likadan.


På 60-talet tog folk LSD och liknande för att göra världen knäpp.
Nu, när världen verkligen är knäpp, tar människor Prozac för att göra den normal.

Om sexton veckor bara ...

Den röda cykeln är min.
Den blå cykeln tillhör pensionatvärden.
Stranden är allas.

Sexton veckor .., det är inte särskilt långt dit .., tänk, då kan man cykla ner till stranden och ta med sig picknickkorg och lyssna till vågskvalpet.

När man tänker på det, då får man hopp.

Ett sent lastbilsfönster ...

Ja, det var ett ..., verkligt fint fönster ..., och jag tackar ödmjukast avsändaren.

Bilden har jag, tro det eller ej .., fått av en filurig man med tre bokstäver i sitt namn, som brukar skicka massor med fönster!

Så här skrev han.

"Hej Elisabet!

Skickar ett foto, som jag lånat någonstans på nätet, som visar ett intressant panoramafönster i femtiotalsstil på en lastbil."

Tre tröstefönster i grådasket ....

Titta, så fint fönstret speglar sig mot väggen ....

Annika Bryn tipsade igår om den helt fantastiska bloggen "Konstpaus".

Det påminner mig om en bok som vi hade i mitt barndomshem; det var mamma som hade beställt den via Det Bästa .., en stor, härlig bok om konst som jag ofta låg på soffan och tittade i.
(Vi hade inte riktigt samma smak .., mamma tog in allt .., under en resa till New York besökte hon Guggenheimmuseet och skrev ystra vykort hem till pappa och mig i och berättade om all modern konst som hon hade sett och förundrats av!)

Och så kommer jag ihåg hur mycket jag tyckte om målningar av Anna Ancher. (1859 - 1935)


Och ett fönster till .., sååå vackert!

Anna, som var född och uppvuxen i Skagen, var gift med den betydligt mer kände konstnären Michael Ancher och tillsammans fick dom dottern Helga, som också kom att ägna sig åt måleri.

I början av 90-talet besökte vi Skagen och av en ren slump, råkade vi passera Anna och Michael Anchers hus, som då var stängt för besökare.

Å, sicken besvikelse!

Att jag faller pladask för Anna Anchers målningar är inget konstigt.


Och det tredje.

Det är det här ..., till synes så enkla hos henne, som jag tycker så mycket om.

Torsdagsfönstret ....

Fönster från Skata, vilken är den enda delen av Jakobstad som finns bevarad sedan staden brann på mitten av 1800-talet och är byggt som arbetar- och sjömansstadsdel.

Vem som tog bilden?

Jom från Arvidsjaur.

Tack! säger jag.

Harmoni .... eller nån slags lycka.

I somras i landet Halland.
"Det var dagar det .....", tänker nog Pelle.

När jag sitter i soffan och tittar på tv och vickar på kalasbyxklädda tårna, kommer Pelle.

Först sätter han sig på mattan och tittar upp .., liksom tvekar om han ska göra slag i saken?

Men det gör han.

Förstås.

Hoppar upp.

Och han lägger sig nära, nära matte och slickar lite på min högra hand med sin sträva tunga.

Bara lite.

Sen kurar han ihop sig och somnar.

Min hand mot hans päls.

Andetag.

En katt som spinner.

Det är nog lycka det.

Sånt som påverkar ...

Jag gör som Pelle. Vilar och vilar.

Ligger på soffan och fryser.

Yllekappan och stickehalsduken har plockats fram och används.

Tända ljus.

Elementen på max.

Ååååå, så jag fryser!

Ååååå, så jag mår risigt!

Slumrar till .., tittar på tv .., slumrar till .., funderar över om även jag håller på att bli sjuk?

På affären är det rena sjukstugan .., en efter en blir däckad.

Efter några timmar vaknar jag till liv och går fram till fönstret.

Jaha .., då förstår jag!!

Väderomslag.

Det var alltså därför.

Lite på-tåget-prat ...

Sonen.
Lillbrorsan.

Han sitter på pendeltåget när jag ringer, sonen.

Nu är han på väg till en av storasystrarna på middag.

(Ja, nog har man det bra om man kommer som lillebror till två storasystrar och bra många år efteråt .., så ofattbart älskad blir han av dem från sekund ett.)

Och vi pratar om dagen som har varit .,. om dom intervjuande pojkarna .., om helgen som stundar och om sonens hyreskamrater.

En av dem har arbetat som volontär i Indien och åkt med Rosa Bussarna .., den andre har en helt annan bakgrund och så är det Anders då.

Tre helt olika personligheter som delar en stor lägenhet på Kungsholmen.

"Men det är himla intressant ..., häromkvällen fick vi se bilder från Indien .., och du, jag kände igen tre stycken från Ystad!" säger sonen.

"När kommer du hem ..., blir det till helgen innan jag åker upp och är barnvakt ...?" frågar jag.

Nää, så blir det nog inte.

"Jag måste troligen jobba den helgen och få ihop lite pengar ..", svarar sonen.

"Är det knapert ..?" undrar jag, som vet vad han betalar i hyra, - alldeles frivilligt, dessutom -.

"Jaa .., men det är ju bara ett och ett halvt år kvar ..., det ska nog gå bra ...", säger sonen och ler genom luren.

Det är nog då jag tänker .., att den gossen, han är en av de mest positiva människor jag känner.

Två kvällsfönster ...

Ser ni alla fönster som kommer susande genom rymden ...?

Ja, såna som kanske börjar sin resa i trakten av Stockholm och med en våldsam fart närmar sig sydöstra Skåne och som, till sist, hittar rakt in till min dator!

Som små ufo:n måste det ju vara.

Och jag blir s å glad.

Verkligen sååå glad!

Tack till Christel .., det är hon som är avsändare till den här bilden!

Leva i nuet? Jodå. Men längta kan man göra.

Såja, nu har jag beställt den här filmen.

Den ska vi minsann se när jag är barnbarnsvakt sista helgen i februari.

(Titta någon minut ska ni få se .., det finns nånting som jag tycker är så slarvigt gjort av den som gör filmen och har hand om rekvisitan och sånt .., kolla resväskorna som människorna håller i ..., det är så UPPENBART att dom är helt tomma! Varför inte fylla dem innan tagning? För mig blir det inte trovärdigt när en människa svänger en resväska som tycks näsdukslätt. Likadant när människor dricker kaffe i filmer .., och man ser att koppen är helt tom! Jaså, ni tycker att det är oväsentligheter med tanke på världsläget ..., å, nä ., det är minsann viktiga saker att fundera över. Ungefär som i Oskarhamn. Där må ni tro att det händer grejor!)

Efteråt ....

Förstår ni att jag älskar mina fönster!
Och titta på madame Avocado .., bladen liknar snart vingen på ett flygplan!


... när intervjun är avklarad och jag har pustat ut, blir det lunch.

Nån slgas taco med pitabröd och tzatziki.

Inget märkvärdigt .., mer som Kajsa-Varg-varianten.

Och ett glas rött vin till, serverat i vanligt dricksglas.

Ååå, jag sitter vid slagbordet och mår som en prinsessa.

"Vin en vanlig onsdag ...?!" säger pensionatsvärden häpet när han ringer.

"Ja, just det .., somliga går på After Work, det här är Before Work och jag tycker faktiskt att det är himla gott!" svarar jag.

Sen tänker jag .., det finns tusentals människor som affärslunchar och äter trerättersmenyer med fint vin till ., då tycker man att det är helt okej.

Men om en ensam, medelålders kvinna sitter i sin lilla etta och tar ett glas vin till taco-lunchen .,. då måste man nästan försvara sig.

Även för sig själv, som jag gör nu.

Sånt tycker jag är underligt.

Alex och Andrés vänsterhänder ..

Och så ringer det på dörren och där står två sjuttonåriga pojkar och med sig har dom kamerautrustning och ett vitt A4-ark med intervjufrågorna.

Sååå trevligt blir det!

Vill man inte vara med på bild (och det vill man inte) så slipper man och blir vänligt nog beskuren .., och det blir prat om Pelle (som efter en stund stängs in i köket .., han börjar plötsligt att leka med leksaker som plingar och har sig ...) och om arbetsplatser .., om kortfilmer (Gubben i stugan, till exempel) och om man känner sig diskriminerad eller inte och vad som kan göras för att öka jämställdheten i vårt samhälle.

Och jag sitter med benen i kors och pratar och pratar.

Efteråt blir det ännu mera prat.

Och jag frågar om deras vänsterhänder?

Jodå, det går bra.

Och på en skala ett till tio .. hur bra tycker dom att deras tillvaro är just nu ...?

Och vem som är lillebror och vem som är storebror?

Sånt.

Elisabetprat, helt enkelt.

Vill man veta vad dom svarade, så kan man klicka här.