Mamma och pappa hos mormor.
Hur gammal kan mamma ha varit här?
Fyrtioåtta, kanske ..?
Den här lördagmorgonen för ett år sedan (fast den femte april), dog min mamma.
Klockan var kring halv åtta och jag var på affären och höll på att förbereda kassorna, när Helene kom med den bärbara telefonen.
"Här ...", sa hon och räckte mig den.
På en enda gång förstod jag vad som hade hänt.
Och jag ropade "nej, nej, neeeeej!" och rafsade ihop det jag höll på med .., tog på mig anoraken, ringde Anders som för en gångs skull svarade så tidigt på morgonen och så cyklade jag iväg så fort jag bara kunde och jag ropade återigen ..."mamma! mamma!!" och på Blekegatan upptäckte jag sonen som sprang mot gruppboendet .., sista biten tillsammans och just där utanför tvärstannade han och sa ..."vänta mamma, jag måste kissa!" och så länge jag har förståndet i behåll kommer jag att ha den bilden inom mig .., hur han står där och kissar och säkerligen är lika förskräckt som sin mamma och det är lördagmorgon den femte april 2008 och när vi en stund senare kommer in i mammas rum, då är hon död.
Död.
Och jag slänger mig om halsen på henne och vaggar henne i famnen och säger att hon har varit en såååån fin mamma och mamma är varm och lealös och hennes mun är öppen och jag pussar henne på kinden och allt är overkligt, fast vi borde ha varit så förberedda.
Det är man inte.
Man tror bara att man är det.
Mamma i Bolivia.
Alltid så barnkär.
På baksidan av bilden har hon skrivit: "Abuela med Simon och Daniella."
Hela dagen blir vi hos mamma.
Min storasyster (som redan en gång har förlorat sin mamma, nu är det liksom andra gången ..) har kommit från Hörby och pensionatsvärden kommer också och har med sig mina egna kläder och Anders är kvar och står eller sitter vid mammas säng och håller henne i handen och märker att den blir allt svalare.
Personalen går ut och in ur rummet.
Underbara, rara änglar.
Vi dricker kaffe .., pratar och skrattar.
Vid halvtvåtiden anländer Fonuspersonalen och sveper in mamma i ett vitt lakan; hon ser ut som en mumie och dom bugar vid hennes säng och drar iväg med henne på en rullvagn och jag vill ropa att "neeeeej! stanna!", men gör det inte.
Nu har ett år passerat.
Jag tänker nog på mamma dagligen.
Lite överallt står bilder av henne och igår hittade jag ett grönt album från min tonårstid och jag blev sittande och bläddrade lite förstrött .., se där .., där är en svartvit bild av mamma och pappa tillsammans .., jag minns när jag tog den .., det var hos mormor i Dikanäs och dom ser så lyckliga ut och pappa har skratt i sina ljusblå ögon.
Nu är det ett annat sorts liv.
Och en sak vet man: inget varar för evigt.
Det gäller att Ta Vara På.
9 kommentarer:
Jag tänker på min mamma också.Ofta. Nästan varje dag. Sedan 26 år. Särskilt mycket i dag efter dina fina ord om hur det var då din mamma dog. Tack för andra gången idag för dina fina ord.Jag gråter men gråten gör inte lika ont.
Ja du har så rett i det du skriver...inget varar evig. Vet du....idag 4 april er det 10 år siden mamma dog. Det var på eftermiddagen påskaften i 1999. Hon dog i sin seng hemma. Alt var lugnt og rett efter at hon dog lyste solen inn i rummet.
Jag saknar henne så varje dag men er glad at jag fikk den tiden jag fikk med henne.
Tänk, idag är det även årsdag för när morfar gick bort. Blev hämtad i skolan av mamma och systrarna. Anade först att det hade med morfar att göra, hade varit på sjukhuset hos honom natten innan men min första tanke var att han hade blivit mirakulöst frisk och fått åka hem, trots att det var andra gången på bara någon månad han varit inlagd, trots att han inte varit kontaktbar när jag var där under natten. För som du säger, man är aldrig beredd, även om man tror det.
Tack, kära Elisabeth, för dina ord som går rakt in i hjärtat. Du skriver så uppriktigt och rakt och sant. Man känner igen sig själv och det man gått igenom. En av mina bästa vänner har precis, för två veckor sedan, gått igenom detsamma. Hennes älskade mamma gick bort och nu är det så tomt, så tomt.
Kram till dig!
Nu gråter jag precis som för ett år sedan.
Det är mycket jag måste ordna för min egen mamma nu. Hon är plötsligt utblottad pga felaktiga inbetalningar, telefonen är avstängd, det där måste jag få rätsida på och samtidigt försöka göra trevliga saker med henne. Som tipspromenad på hemmet.
Det är tungt.
Till er alla .., Lisette, Julie K, Vonkis, Maggan och Annika: det spelar nog ingen roll hur gammal man blir och hur Vuxen man Tror Sig Vara .., när föräldrar dör, då tappar man fotfästet för ett kortare eller längre tag.
Somliga för alltid.
Anna-Karin, som förlorade sin mamma några månader efter mig, hon brukar säga: "Det borde vara förbjudet i lagen .., ja, mammor borde inte få dö!"
Har man ett gott förhållande till sin mamma, då känns det nog så.
Och jag vill nog också förbjuda att pappor ska dö.
Stor kram till dig Annika! Det är mycket nu, förstår jag.
Har det redan gått ett helt år...
Tycker inte det känns så länge sedan din mamma dog Elisabet. Tiden springer iväg, med oss, från oss.
Varma hälsningar från ett underbart soligt västergötland!
Oj,oj,oj Elisabet. Det är så tungt att läsa. Jag minns hur du berättade om detta för ett år sedan. Hur jag kunde känna vad jobbigt du hade det. Men jag hade ingen aning om hur det kunde kännas. Nu vet jag och det är tufft. Vissa dagar är alldeles extra tunga. Nu kommer snart påsken och för första gången kommer inte våra barn att få den där stora påskgodispåsen, han som alltid gav dem påsen finns inte längre. Det är så tomt. Varm kram till dig idag. Vi sörjer och det är en del livet, men det är en jobbig del av tillvaron. Så är det.
Nu blev jag tårögd igen.
Skicka en kommentar