Carl-Olof drabbades av elakartad cancer och när jag fick reda på att tiden var knapp, ringde jag honom och berättade hur mycket han - för mig - hade betytt som lärare.
Och även som "vanlig medmänniska".
Jag önskar bara att jag hade haft den insikten i högstadiet.
Hösten 1980 och våren 1981 läste jag psykologi.
Det var kvällskurs (gymnasienivå, inte något märkvärdigt), allt som allt 50 lektioner hemma i Malå och med underbare Carl-Olof Sjölund som lärare.
Detta visade sig bli det absolut roligaste och mest intressanta jag dittills hade varit med om, ja, i kunskapsväg.
Och det var då och där jag första gången hörde talas om RAS - Det Retikulära Aktiveringssystemet -.
Idag, mer än trettio år senare, lyssnar jag lite förstrött till SVT 1, där nyhetsdamen berättar om en intressant forskarstudie som visar att den mänskliga hjärnan har förmågan att sålla bort "oväsentliga" ljud.
Ja, t.ex. så kan man ligga och sova alldeles intill en hårt trafikerad järnvägskorsning och aldrig att man vaknar av plinge-linget när bommarna går upp eller ner .., eller dånet när tågen passerar .., men däremot ..., vaknar man genast när ens nyfödda barn piper till, eller vänder sig i sängen.
Eller när katten jamar lite försiktigt.
"Ja, men det är ju det retikulära aktiveringssystemet, skulle det vara nånting nytt, det var ju det vi läste om för trettio år sedan ...?" tänker jag genast.
Och skickar en riktigt varm tanke till himlen.
Till Carl-Olof.
// Under samma 80-tal kontaktade jag en överlevande från något koncentrationsläger och frågade om han kunde tänka sig att göra ett besök i Malå? Ja, berätta för skolungdomar och oss andra om hur det kan gå här i världen. Jo, det kunde han tänka sig och jag blev jublande glad och kontaktade genast Carl-Olof som då var politiskt engagerad för Folkpartiet.
"Du Carl-Olof .., om jag fixar så att han kommer hit och berättar, kan du då hjälpa mig så att vi kan ersätta honom för resa, uppehälle och det övriga ..?" frågade jag.
Jovisst! Inga problem.
Och den överlevande kom verkligen, aulan fylldes till sista plats, han föreläste för skolans elever och jag kände så stor tacksamhet mot Carl-Olof.
3 kommentarer:
Elisabet!
Tack för de vackra orden. Jag minns hur glad han blev över ditt engagemang med detta. Skaffa pengar är en liten sak, men idéerna kom ofta från dig. Inte bara denna. Tackpresenten han fick från din grupp i psykologi vårdades ömt ska du (och även ni andra från samma kurs veta!
Kram!
Vilket underbart initiativ, Elisabet!
Kerstin: ,-)
Anita: jag hade lyssnat till den här mannen som då pratade i radio, nej, det var inte han förresten, det var en ljudtekniker vid Sveriges RAdio som suttit i koncentrationsläger och jag greps nåt så otroligt av hans historia. Och så kom Anna hem från skolan och berättade om sin lärare som hade vittnat om hur han hade mobbats i skolan, - jag tror det var nåt sånt - och hon var så påverkad av vad han hade sagt.
Så jag tänkte .., att då ska här påverkas ännu mera .-)
Skicka en kommentar