... till Madame Orkidée, är kluvet.
Torr och skräpig står den uppe på stora skåpet och jag säger till pv att vore det inte läge att förpassa den till komposten?
Det tycker han inte.
Och plötsligt en dag kommer herr pensionatsvärden bärandes på blomkrukan och med något som liknar triumf i rösten, visar han upp blomknopparna!
Men hur ...!
Nej, aldrig att jag begriper det!
Och på sätt och vis kanske detta handlar om hela alltet.
Att hur grå och uttorkade; ja, rent av vissna vi är, så finns det hopp.
Även vi kan blomma.
4 kommentarer:
Så där som "före"-bilden ser orkidéerna ut här på stationen just nu ;-)
De är riktiga överlevare, orkidéer.
Christina: ja, jag måste säga att jag är mäkta imponerad av deras överlevnadsförmåga!
Det är de enda blommorna jag är bra på :)
Även mina har fått knoppar, det trodde jag aldrig :) Ett år har de stått och skräpat.
Skicka en kommentar