Mammas hand i min.
Morgonen därpå var hon död.
Och så beslutar jag mig för att slå väninnan en signal och hon svarar genast och jag hör att hon gråter, eller det hör jag inte, hon säger att hon gråter.
Att hon är så förtvivlat ledsen.
Och hon berättar om sin åldriga mamma som har början till Alzheimer och om detta vet jag mycket och hon som är dotter gråter vidare och säger att åååå, vad hon ångrar att hon kanske inte har varit den bästa av döttrar och så mycket som hon hade kunnat göra annorlunda och nu är mamma så förändrad och tänk, om det är för sent.
Allt känns igen.
"Men du kan trösta dig med, att om nu din mamma verkligen tycker att du har varit så där eländig, så kommer hon - inom en inte alltför avlägsen framtid - att ha glömt allt det, det är verkligen enda fördelen med sådant som Alzheimer ...", säger jag och så ler vi båda två genom luren.
För så är det att allt då förändras.
Rollerna blir ombytta.
Man blir verkligen mamma till sin mamma.
Det hände sig - när mamma väl hade hamnat på gruppboendet -, att jag satt uppkrupen i hennes säng och höll henne mot bröstet och läste Gud-som-haver innan jag lämnade henne och det hände även att jag bad ..."käre Jesus, låt mamma få ro i hjärtat i natt, låt henne känna ett lugn ...", jag som aldrig i hela mitt liv har knäppt händerna när mamma sett på, inte som vuxen - aldrig - det skulle aldrig ha fallit mig in.
Då hade hon liksom vunnit.
Men nu hände det.
Eller då.
För just så var det, att allt - hela tillvaron - tippade överstyr och inget blev sig likt.
Inte enbart till det sämre.
Det fanns stunder av innerlig närhet också, en slags närhet som vi aldrig hade kommit fram till om inte om hade blivit.
Just så.
Hullerombullerlivet i ett nötskal.
6 kommentarer:
Åh vad du skriver fint. Så nu sitter jag här och gråter en skvätt innan frukost.
Gunilla: men nu har du väl slutat att gråta, hoppas jag ,-)
Man kan le också, mitt i allt eländet.
Du beskriver precis hur det är...både upp och ner. Men det man minns sen efteråt är ändå alla underbara stunder man hade med sin mamma när hon var "närvarande".
Jodå, jag har slutat gråta nu. Det var bara lite tårar, så där innan frukost.
Gunnel: ja, precis! Och allt blir inte bara elände. Jag minns också så mycket NÄRHET med mamma .., all kärlek jag kunde ö s a över henne .., all ilska jag kände i början .., all irritation .., och sen .., den där känslan att jag blev mamma åt henne.
Ingen som inte har varit med om att ha en dement anhörig, kan förstå vilken centrifug av känslor man kastas in i!
Gunilla: ,-)
Skicka en kommentar