I stället för den vackra fågeln, fångar jag ett fönster.
Klockan är tjugo minuter i sju.
I säkert två timmars tid har jag legat vaken och nu bestämmer jag mig för att stiga upp.
Jag ställer mig vid det öppna sängkammarfönstret och tittar ut.
Inget regn.
Allt är lugnt och stilla.
Då plötsligt .., ser jag något som rör sig nere på lilla slingervägen!
En helt ny syn är det ..., ååå, det är en så otroligt vacker h ä g e r som - likt en tassande indian på spaning - försiktigt och lite gungande .., rör sig i riktning ner mot havet.
"Thomas! Thomas, kom hit får du se!" viskhojtar jag till mannen några meter ifrån mig.
Nej, han bara sover.
Själv skyndar jag mig en trappa ner .., sätter upp håret i en slarvig knut .., hämtar kameran och smyger nerför slänten, ner mot lilla bäcken till .., men hägern är försvunnen.
Allt som hörs är tjattret från skatorna .., och där är den enformiga strofen från gransångaren (här finns knappt en enda gran, men gransångare tycks det vimla av!) och över lagårdstaket flyger tornseglare som små stridsflygplan.
Å, detta- tornseglarnas skriiiiiin - är ystad-ljud!
Regementsgateljud.
I sju års tid var detta vad jag sommartid hörde när fönstret ut mot gatan stod öppet.
Och se där .., där kommer en morgontrött liten sigge nilsson och möter matte!
Vilken härlig början på en alldeles vanlig söndagmorgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar