När jag kommer hem, får harry gå ut och pinka.
Men först sluuuuurrrrpar han i sig regnvatten.
Alldeles pladask faller jag för hans blick.
Så här var det.
Någon gång under helgen - det är när det är som mest med kunder och lång kö och jag är ofattbart trött - då kommer en kund tillbaka och säger att hon nog har betalat 100 kronor för mycket för sina varor och hon säger - men vänligt -, att ...."titta här, inte kan det här väl ha blivit 246 kronor!"
Och jag förstår ingenting.
Inte kan jag väl ha slagit in en hundring extra bara så där utan vidare och jag frågar om kvinnan har kvittot kvar, men det har hon inte, och jag rotar i papperskorgen, dock utan resultat.
Nåväl, jag gör en retur på hennes varor, konstaterar att det verkligen blir 146 kronor och inte 246 kr som hon säger att hon har betalat ..., och så får hon en hundralapp tillbaka, plus min ursäkt.
Jag tänker att jag kanske är alldeles för trött och verkligen har gjort fel.
När kön har minskat, letar jag förtvivlat efter kvittot, men icke ..., och jag förstår det inte heller, för jag brukar alltid ge pengarna tillsammans med kvittot och har nu inte kvinnan fått det, så borde det ligga i papperskorgen.
Det gör det inte.
Senare på kvällen, när jag kör hemåt, är jag gråtfärdig.
"Nu är det nog på gång .., det är nog början på Alzheimer", tänker jag.
Och jag känner mig så o d u g l i g och eländig och förtvivlat ledsen.
Idag, någon timme innan jag ska gå hem, kommer samma kvinna tillbaka.
Nu vill hon be om förlåtelse .., det visar sig att jag har gjort helt rätt och var hon har fått summan 246 kronor ifrån, det vet hon rakt inte ..., och kvittot har hon hittat i plånboken och "förlååååt, förlååååt!" säger hon och tar min hand och jag känner det som om ett ton av ångest ramlar rakt ner på stengolvet!
Den där Alzheimerångesten, den finns alltid inom mig, även om den inte alltid gör sig påmind.
Men var gång jag glömmer nånting, då tittar den fram!
Och det händer att jag tänker att jag måste göra en test, men jag vågar inte.
Tänk, om det verkligen visar sig att något är fel!
I och med kvinnans besök i affären och hundralappen som hon lämnar tillbaka, är det som om livet kommer tillbaka.
Och jag säger hej svejs till rara arbetskamrater och kör raka spåret till Slöinge, där jag hämtar ut boken från Adlibris och därefter blir det ett besök i antikaffären, där jag köper en handbroderad - och ganska stor - duk, till det facila priset av 150 kronor.
Undrar just vem som har ägnat timmar åt att brodera allt detta?
Vad tänkte hon på? (Ja, jag utgår ifrån att det är en hon, men det kan ju vara fel).
Vilka drömmar bar hon på?
Som en vårlig duk är det, men jag har ändå lagt fram den på köksbordet.
En bukett astrar har också fått göra mig sällskap hem.
Och nu väntar alltså nästan en veckas ledighet och jag ska lägga mig raklång på soffan och läsa en skvallertidning och bara n j u t a, allt medan pElle, sigge nilsson och harry gör mig sällskap.
Just så.
9 kommentarer:
Åh, stackare! Vilken fasa...
Men kära Elisabeth...
Jag förstår ju att du blir orolig över sånt här med tanke på att din mamma fick den här sjukdomen. (Idag, åtminstone här i Frankrike är det förresten "Alzheimers dag" och man pratar hoppfullt om framtidens nya bromsmediciner och kanske t.o.m vaccin)
Jag önskar att du slapp ängslas. ALLT går faktiskt inte i arv och sånt som drabbar oss alla: glömma saker, gå in i ett rum och inte komma ihåg vad man skulle göra, förlägga saker, inte komma ihåg att man redan berättat något för någon, gå i sina egna tankar och göra saker som man sen inte kommer ihåg, allt det här och mycket mer hör till det normala "åldrandet" och drabbar oss alla. Mer eller mindre.
Och en sak kan jag säga dig: så som du skriver din blogg, så som du lever ditt liv som du beskriver det där så inte har du Herr Alzheimer tassande bakom dig. Absolut inte. Skärpt som attan är du, både i ditt skarpsynta sätt att se på livet och världen omkring dig. Och du klarar ju nutidstester hyfsat bra, haha.
Försök att sluta fundera för det där är ju alla människors största fasa. Att bli så sjuk att man inte kan reda sig och måste tas omhand. Den här incidenten var ju dessutom kundens "fel" och inte ditt. Du är så himla bra på att leva här och nu - fortsätt med det och lägg demensspöket på hyllan där det bäst reder sig!
Hedgren och Monet: det är ju så här .., att mamma berättade att hon en gång när hon ännu jobbade på sjukstugan i Malå, skulle räkna nånting i ett mikroskop. Ja, från ett blodprov. Och mitt i det hon satt där, så försvann liksom allt och hon visste inte vad hon gjorde.
En kollega till henne kom just då och mamma hade helt tappat namnet på kollegan och hon, mamma, berättade om den FASA hon upplevde .. hur marken liksom gungade.
Då måste hon ha varit i min ålder.
Såväl min mamma som min mormor hade tia-attacker och det är ju inte Alzheimers, men för mig finns ju den skräcken. Jag är oerhört uppmärksam på minsta lilla tecken ,-)
Och det har hänt, när jag har varit exceptionellt mentalt trött, att jag liksom tappar bort mig.
Det kan vara ett ögonblick av tomhet ..., sen är jag tillbaka.
I och för sig tänker jag att ...jag är så känslomässigt styrd, så det är säkert därifrån det kommer .., men ändå.
Rädslan finns där.
Måste få tillägga att kunden verkligen var en genomärlig kund!
Gissar att det är inte många som kommit tillbaka med 100-lappen!
Fin resa till Hufvudstaden!
Vink Vink!
Tänkte också att kunden var sjysst som kom tillbaka och berättade att hon sett fel igen. Och fel tycker jag det händer då och då för 19-åringarna som arbetar på Matextra och inte ber de om ursäkt heller. Är nog rätt naturligt att det kan hända under stress, inget konstigt och du hade ju inte gjort fel och kände att du gjort rätt kanske. Om det skulle hänt hoppas jag du kan känna det är naturligt och händer alla nån gång.
Å väldigt snygg duk:-), så vacker med alla broderier och tänk vilket jobb, kul det blir bevarat och använt, kanske legat i en byrålåda och får nu ligga på bord istället:-).
Turtlan och Monica: ja, det är helt otroligt så ärlig och omtänksam hon var!! Hur många hade brytt sig?
Helt underbar var (är) hon!
Och tänk om hon med kvittot också har gått och tänkt på samma sätt...
Vi gör sånt där, vi människor.
annannan: det hade hon nog gjort .., hon hade varit inne i affären redan på måndagen och frågat efter mig .., "jag strulade till det så för henne ..", hade hon förklarat.
Det finns inte ord för hur glad jag blev och det sa jag till henne också ,-)
Skicka en kommentar