Om vad vi minns ......
Steel City Anna minns sina morföräldrar.
Vilket fint inlägg!
Intressant vad man minns, man undrar ju vad folk kommer tänka om en själv när man går hädan :)
Jag säger ett minne från morföräldrarna istället för föräldrarna:
Min morfar minns jag med brun- och svart smårutiga skjortor med många små knappar, stora glasögon och ett milt lite roat leende. Jag minns allra bäst när jag och morfar var i köket och alla andra hade gått till nåt annat rum efter middagen och jag satt och ritade väldigt koncentrerat i flera timmar.
På hela den tiden kunde morfar säga "jaa, du tycker om att rita du" och jag svarade "ja, det gör jag". Det var annat än när det var föräldrar och mostrar och morbröder inblandade det, eller mormor för den delen, då sa morfar "nu hör jag ingenting, för alla pratar samtidigt".
Mormor minns jag mest med ett enda ord: oro.
Från när jag var yngre minns jag mormors pillemariskhet, men den liksom tonande ut med åren. Jag minns leendet där också, det pillemariska, och ögonen, de oroliga.
// Å, tack Anna! Det känns som om din morfar och mormor klev fram här och visade sig.
3 kommentarer:
Jag minns det var väldigt lugnt i de rum Anna och morfar vistades:-), i de övriga var det alltid diskussioner av allehanda slag och bråkiga kusiner och mormor fick vara moderator, tänkt mycket på det efteråt att vi var alldeles för många på en gång men så fort vi dök upp från Stockholm så kom resten också som hade närmare och kunde åka andra tider. Mormor var otrolig med att arrangera middagar och så gott allt. Men jobbigt, inte undra på att blicken var orolig.
Det skulle ju vara intressant att veta vad de andra minns :)
Monica: själv hade jag långt till mormor, 22 mil enkel väg och det var inte så ofta vi åkte dit ,-)
Steel City Anna: ja, det hade jag också tyckt ,-(
Skicka en kommentar