Puntana 2:a januari 1979, kl. 18.30
Jag har haft mycket jobb sedan i tisdags när jag kom hit. Vi reste från Tartagal kl 4.30 på morgonen och kom hit vid elvatiden.
Här såg ut så jag jag skulle ha velat sätta mig och gråta. Hela huset var en enda sandhög! Ändå hade jag bett Elma att städa medan jag var borta, men hur kan man begära att de som bor med jordgolv ska reagera för att det knastrar när man går på ett cementgolv?
Elma och jag gjorde middag - "quiso" -, en härlig risrätt, till Pedro, Roberto och Kanoto som varit bussiga och kört mig de femton milen. Ingen reser ensam mellan Tartagal - Puntana , det måste alltid vara några mannar om bilen fastnar i gyttjan.
Senare kom en fru med ett barn på 1.5 år.
Det kändes som hjärtat stannat när jag såg den lilla flickan. Man såg bara ögonvitorna, hon flåsade, var mager, uttorkad så huden satt som klistrad på benen.
De hade suttit bakpå den cykel som en bror till mamman trampat ett par mil i den lösa sandmodden, i 30 - 40 graders hetta!
Barnet hade diarré i två dagar och jag trodde att hon skulle dö i händerna på mig.
Skickade den bil med vilken jag fått åka ner de tre kilometerna till Hito Uno - där gendarmerna är posterade vid gränsen till Bolivia -, de har nämligen radioförbindelse med läkare till klockan 17 på dagarna.
De skulle sända ambulans, så jag satte dropp på flickan och vi väntade och väntade och väntade.
Vägen Sankta Viktoria - Puntana befanns vara oframkomlig, så jag stod ute i den becksvarta natten och upplevde vad total hjälplöshet är.
Pappan, som sänts efter, var så artig. Tackade för allt, tvättade de kläder som flickan smutsade ner, bad och läste.
Men när sedan flickan dog på måndagsmorgonen var de helt beredda att ge "offret".
"Gud vet om det", var hans enda kommentar.
Han hade tagit av flickan de kläder hon haft och satt på "reskläder", dvs mössa, kofta, klänning, sockar och skor. Det hade han gjort redan vid tiotiden kvällen innan och jag förstod då att de själva visste vad som väntade.
Här ska folk i jorden inom 24 timmar.
På måndagkvällen stod jag och tittade på den lilla "kistan" - en låda av vinda, skeva brädor - och jag tänkte på att det hade fordrats mod av mig att köpa den billigaste kistan till Ivar.
Här, lade de sitt enda barn i en ruffig låda. Jag tog Argentinas flagga - en liten en - och svepte in kistan med och lade små blommor ovanpå, så det blev riktigt vackert.
I resten av mitt liv ska jag se pappan framför mig.
En verklig indian - sådan man ser på film -, gracil med mustasch och högburet huvud som han kastade bakåt på ett stolt sätt.
När han hoppade ner i graven, cirka 1.5 meter djup, och ordnade för "facket" som var grävt i gravväggen och dit kistan sköts in ..., och när han kom upp igen och stod där tyst och sammanbiten, med röda, trasiga byxor, mössan i bakfickan och en ljusgul skjorta.
Både mamman och pappan kramade mig hårt.
Jag visste inte vad jag skulle göra för att hjälpa dem på något sätt.
På morgonen, innan de ordnade med kistan, tömde jag en stor säck gåvokläder och skor och de plockade tacksamt för sig stora högar.
Jag är helt tagen av dessa människor.
Kram från á mor.
// Elisabet skriver: av en händelse - jag letar efter en bild till det här inlägget -, snavar jag över något helt annat, nånting som jag inte hade en aning om! Ibland frågar människor mig hur mamma var beskaffad som bara gav sig av så där hipp-som-happ när hon blivit änka och hur hon vågade arbeta själv där ute i bushen, femton mil och närapå en heldagstur med bil för att ta sig till närmaste sjukhus.
När jag då läste detta, tänkte jag .., att nu förstår jag.
Man är helt enkelt skapt på olika vis.
Och en sak är säker: att mamma ägde handlingskraft, det är jag övertygad om.
9 kommentarer:
Det är helt fantastiskt att läsa om din mamma. Hon gjorde verkligen skillnad!
Så vackert berättat om en så tragisk händelse. Det måste ha varit hemskt att stå där i mörkret och vänta.
Monet: ja, det gör nog dom flesta som åker ut så där, det tror jag. Vilken äventyr det måste ha varit! Långt ifrån att sitta i en röd fåtölj hela dagarna på ett gruppboende ...
Steel City Anna: ja, det tycker jag med. Det där brevet hem minns jag så väl. På ett avlångt vykort berättade hon det återigen .., om föräldrarna som begravt sin lilla flicka i en skev och vind apelsinlåda.
Hade hon pratat om att göra något sånt här eller kom det bara hastigt på?
Monet: nej, det hade hon inte, men drömmen att arbeta på det viset, hade säkert pyrt hos hennes på något vis.
På ett stort möte för pingstvänner, det var två år efter att pappa gått bort, mötte hon ett äldre missionärspar som då var hemma på semester.
Hon frågade dem om dom inte behövde en diskerska, för det var hon bra på ,-)
Nej, sa dom, men en sjuksköterska.
Två månader senare hade mamma sålt huset och gjort sig resklar och åkte ut med Olle och Annie, som då bodde ute i bushen i norra Argentina och det var där, bland rishyddor och med Pilcomayofloden intill, som hon bodde.
Monet: nej, det hade hon inte, men drömmen att arbeta på det viset, hade säkert pyrt hos hennes på något vis.
På ett stort möte för pingstvänner, det var två år efter att pappa gått bort, mötte hon ett äldre missionärspar som då var hemma på semester.
Hon frågade dem om dom inte behövde en diskerska, för det var hon bra på ,-)
Nej, sa dom, men en sjuksköterska.
Två månader senare hade mamma sålt huset och gjort sig resklar och åkte ut med Olle och Annie, som då bodde ute i bushen i norra Argentina och det var där, bland rishyddor och med Pilcomayofloden intill, som hon bodde.
Det ör en helt otrolig historia faktiskt. Vilket mod! Men man förstår bättre hur hon hamnade där om hon nu följde med missionärsparet. Helt ensam måste det varit omöjligt.
Sen undrar jag förstås hur hon kom hem. Du har berättat att hon bara hade en handväska med sig och var det så att demensen också redan satt in?
Monet: missionärsparet arbetade inte med sjukvård, utan hade väl mer eller mindre pensionerat sig och bodde i ett litet hus intill mamma. För övrigt var där bara rishyddor.
Vi mer eller mindre tvingade mamma att komma hem. Å, det var så hemskt .., kanske att vi hade märkt att hon började ringa vid konstiga tider och att hon skrev lite annorlunda, men jag tänkte nog att hon var trött och slut på?
Så åkte en kollega till mamma ut, en kvinnlig läkare (hon som var med vid astmaanfallet i förra inlägget) och hon ringde mig och sa att hon trodde att mamma kanske hade början till Alzheimer. Sen gick det en tid och då fick jag mer eller mindre gull-be henne att komma hem, men jag hade inte hjärta att säga rakt ut vad Ulla hade sagt.
Två veckor efter hennes hemkomst, uppsökte vi geriatriken och då fick vi ju svart på vitt.
Vid hemresan blev det nåt fel, allt hennes bagage, dvs, en resväska efter alla tjugo åren .., blev kvar i Bolivia. Så mina barns pappa mötte henne på Kastrup och sa att han aldrig blivit så rörd .., där kom hon - efter dessa år och ett helt annat liv - gående lite krumryggig .., och allt hon hade med sig var en liten svart handväska.
Vi började om på nytt.
Köpte kläder och så bodde hon hos oss i nästan ett års tid, innan hon flyttade till den lilla 1:a som senare blev min.
Åh, det är så rörande. Och fint. Också hur ni tog hand om henne sen. Förstår att du ofta tänker på din mamma! Man uppskattar dem ju mer desto äldre man blir och ser dem som de verkliga människor de var. Det är synd att man ofta inte kommer till den insikten tidigare i livet.
Jag har haft mina duster med min mamma men inte de senaste 25 åren och jag är s å g l a d för den fina relation vi har idag. Pratar oftare med henne än med de stressade vuxenbarnen och hon är så klok, så klok. Och har du sett hur hon lagar underbar mat, hissar flaggan, trär smultron på strå och dukar det finaste hon kan när vi kommer till Sverige?
Skicka en kommentar