"Jag har fått en stroke ..."
Foto: fåglar över åkern i Stensjö. |
Ni som har följt med längs bloggvägen ett längre tag, ni vet också att vännen Guy i Arvidsjaur, han som flyttade till Thailand, drabbades av en stroke och fick åka hem till Sverige.
Där har vi fått följa honom längs vägen .., det har varit smågropigt och knaggligt och ett par tia-attacker och hopp om bättring och ambulansfärder som han ville avbryta, men nu har han varit frisk och kry - även om allt inte längre är som förut - och på lördag susar han iväg till Thailand igen.
Genom Guys blogg har vi fått veta hur det kan vara att plötsligt slås till backen.
Idag fick jag - som jag skrev om tidigare - ett mejl från en av mina allra bästa vänner hemifrån.
Vi är i det närmaste jämnåriga.
Så här skrev hon, hon som förutom rädslan att drabbas på nytt, blev döv på höger öra.
Foto: bloggmadamen |
"En dag när jag var ute med hundarna slog det plötsligt lock för höger öra.
Jag knallade hem och trodde att jag höll på att bli förkyld, så jag tog nässpray och echinagard.
När jag skulle ut med dogsen igen på kvällen gick jag vingligt men tänkte inte mer på det utan gick isäng och under natten blev jag så himla yr och åkte karusell.
Fram på småtimmarna började jag spy och halv 7 på morgonen ringde jag sonen och sa att du måste komma NU, jag behöver hjälp.
Han kom blixtsnabbt (hörde nog på mig att det var bråttom) han hade inte "hunnit gå och lägga sig". Först fick han gå ut med hundarna och så fick jag ge instruktioner om deras mat och medicin (har ju en liten stackare som äter levaxin - hon hade de lägsta värde veterinären sett). Och så packa en kasse med lite kläder och sånt medan jag ringde ambulansen.
Elva dygn på 5-stjärnigt hotell i Danderyd, all inclusive.....
Sen har min syster varit här en och en halv vecka sen jag kom hem och skött mig.
Hon åkte igår och nu ska jag stå på egna ben. (Lägg märke till ordvitsen...)
Obehagligt är det.
För man mister en del av sin trygghet och väntar hela tiden på nästa smäll.
Och jag har inte tid med sånt tjafs.
Jag har ju ett liv att leva, en son att ta hand om och så hundarna....."
// Den här dikten länkar min väninna till.
1 kommentar:
Oj det är verkligen dramatiskt. Plötsligt är livet förändrat.
Man måste vara glad för varje dag...en i taget ...för man vet aldrig.
Min vän AnnBritt har gått på rehabilitering och kämpat verkligen efter sin stroke och tänk det hjälper.
Hon går promenader och hon klarar mer och mer....Nu kunde hon bada själv i badkaret!!!!85 år
Skicka en kommentar