 |
| Häromdagen. Allt förändras så fort! |
Det tog kanske tio sekunder att gå från mitt barndomshem ner till sjön.
Särskilt om höstarna brukade jag sitta på sommarstugeräcket och låtsas att jag red över prärien och då var sjön på min högra sida och det doftade sälg och och fuktiga löv.
Inne bland sälgbuskarna växte Kung Karls Spira, som är Västerbottens landskapsblomma.
När höststormarna rasade som värst, var det som allra bäst att sitta där nere.
Å, vad jag kände mig fri!
 |
| Och idag. |
Som vuxen tillbringade jag mängder med varma sommardagar i Lillsjön i Kungsängen.
Och senare .., i havet vid Mossbystrand, Svarte eller Ystad.
Kvällsdopp nedanför Saltsjöbadens Hotell eller hopp-i-från-bryggan-i-Svarte.
Och tänk .., alla baden i havet utanför Helsingborg och på Råå!
Ett bad när Ulrika satt på stranden på en bänk och väntade, medan jag vadade ut i nattlinnet, det som liknade en skjorta ..., och en man från ett annat land kom förbi och sa "å, vad du ser lycklig ut!", ja, det var efteråt.
Aldrig har jag haft havet så nära som nu.
Ibland hörs bruset från vågorna ända upp till sängkammaren!
Så här såg det ut idag - som på den nedre bilden -.
Och det blir mitt bästa: att havet är så nära.
Den där oändliga glädjen!
2 kommentarer:
Tänk jag hade knappt sett havet när jag träffade Ulf. Men då klack det till! Det är en fantastisk känsla. Så var det också med solnedgången som vi åkte ut till ibland i Halmstad för att se den vid havet.
I skogen där jag bodde sommartid som ban utanför Norrköping försvann solen bakom grantopparna ganska tidigt.
Ingen märkte vart den försvann och hav hade vi inget. Och ingen bil!
Besläktade själar är vi på det planet, Elisabet.
Jag har vantrivts i de städer jag bott i som inte haft ett rejält vatten, älskat de som haft det. I det ena fallet var det Vättern, i det andra fallet var det Rhen. Och nu Atlanten. Som eventuellt är bäst, i alla fall att bada i.
Man kan tro att jag är uppvuxen på en strand, men det är jag inte. Men som skåning har man ju alltid havet inom räckhåll.
Skicka en kommentar