... får man vara med om stora saker.
Som idag, till exempel.
Sällan - för att inte säga aldrig - har jag så gripits av två talare, som just idag vid fredsprisutdelningen i Oslo.
Först Kailash Satyarthi från Indien (som hade kunnat vara min klasskamrat, åldersmässigt alltså), som med humor och en hel svärm patos - allt i en härlig blandning - höll ett tal som gick rakt in i mitt hjärta!
Att han hade förlorat ett papper i sitt tal, löste han elegant och med värme.
Och därefter den blott 17-åriga Malala med så oändligt mycket klokskap, så där så man undrar om hon ändå inte är beviset för reinkarnation .., nog måtte hon väl ha många kloka människors tankar samlade i sin själ!
Vad månde bliva av den tösen, om hon klarar sig undan rabiata talibanmän?
Thorbjörn Jagland - en gång norsk statsminister - skötte sig även han med den äran!
(Mindre ärofyllt var förstås att en man kunde ta sig upp på estraden och ända fram till Malala! Hur kan nåt sånt hända ...!?)
5 kommentarer:
Jag tänkte på samma sak som du.
Jag tänkte också det.
Tänk om han haft skjutvapen.
Jag tyckte också om talen. Och så tyckte jag om att det inte var så uppstyltat. Malalas pappa såg ut att vara nära att spricka av stolthet när hon fick sitt pris. :-)
Det missade jag helt pga av frissan och tvätt - så triviala saker sysslade jag med. Kanske kan jag se det på SVTplay?
Jag såg det inte, men har sett dem i flera sammanhang och lite åt ditt håll: utsänd att rädda många och att lära och ge inspiration. Lite som Om de vore Jesu sentida ättlingar.
Helt underbart att det finns folk med energi och kraft och vilja. Och möjlighet.
Möjligheten har vi väl egentligen allihop, Bloggblad? Det är nog snarare viljan och energin som saknas.
Skicka en kommentar