Det är underligt hur mycket som blir precis tvärtom mot för vad man tänkt sig.
(Ja, jag vet .. "mot för" är felskrivet, men det är så jag pratar ..).
Hemma i Malå hade vi en sluttande garagenedfart .., den slutade i källaren och på ömse sidor av nedfarten var det stora stenblock; ja, det var liksom som köra i en rodelbanan, om än inte så lång.
Där uppe på dom stora stenblocken (som var gråaktiga) växte fetknopp och så sibirsk vallmo - gula och orangefärgade -.
Å, så fula jag tyckte att dom var!
Ja, dom självsådde sig förstås och vid hundgården, mot grannarna till, kunde man också hitta enstaka exemplar.
Idag när jag besökte Plantagen, då fanns där ett stooooort stånd av just såna här vallmo och det var så otroligt vackert och tjopp bara, så åkte jag baklänges till tiden hemma och gissa, vad som nu har planterats i vår rabatt!
Just det.
 |
| Hos mormor i Dikanäs ... |
Och såna vallmo fanns även hos mormor i Dikanäs.
Jaha, kanske var det därför mamma var så förtjust i dem?
Och smörboll, som också växte hos mormor och inte minst såg vi m ä n g d e r av dem på ängen i Kittelfjäll .., var det också nånting som mamma hade tagit med sig vid flytten till Malå?
Allt går liksom igen.
Och du som eventuellt läser här .., hur har du det med just den biten?
Om du känner för det: berätta!
6 kommentarer:
Vallmo har jag alltid tyckt om. Och tro det eller ej; jag har försökt få dem att trivas här i stugan flera gånger utan att lyckas.
I fjol somras köpte jag tio plantor och planterade i utkanten av stenpartiet där de blommade glatt.
Vi får väl se hur det går med den saken i sommar. De ska ju vara så himla lättodlade.
Vallmo fanns det fullt av i farmors rabatter där jag växte upp i Hemavan och då jag nu bor på en plats där inte dessa smörbollar växer så blir jag givetvis i eld och lågor när vi passerar genom fjälltrakterna och ängarna lyser gul av blommor.
Visst är det så att vi bär med oss minnen av de blommor vi hade runt om oss när vi var små :)
Jag var barn i Skåne på 50-talet där sädesfälten och dikesrenarna var fyllda av blåklint, vallmo, och prästkragar så det var som det skulle liksom. Tycker inte det ser ut så nu? Vallmo växer vilt här i Provence och jag tycker det är en vacker, silkespapprig blomma men jag lever annars inte alls ett sån "baklängesliv" som du gör Elisabet. Din uppväxt i Malå måste ha präglat dig mycket starkt eftersom du så ofta återkommer dit och kallar det "hemma" eller "hemifrån". Du minns ju varje namn på alla grannar, farbröder och tanter och lekkamrater och till och med deras adresser och hur det luktade i köken.
Jag har också mycket starka, exotiska och tidiga barndomsminnen med ett stort och varierat släktgalleri men inte lika harmoniska minnen som dina och det kan säkert bidra till att jag inte är så baklängesbenägen som du. Men jag har kvar den sextioåriga porslinsblomman jag fått av min mormor, det har jag!
En kompis hade fått nån sorts vallmo av vänner i Narvik. De planterade hon i sin lilla rabatt i radhuset. I våningen över henne bodde en man som inte mådde så bra psykiskt. Han plockade alltid bort knopparna när de visade sig, "för det var opium " . Hon var irriterad på att hon aldrig fick se sina gula blommor! ellem
Jag gör också sådana baklängesresor, mest till sådant som handlar om/påminner mig om min mormor. Och hon hade just sån vallmo i sina rabatter. Jag tyckte de var jättefula när jag var barn men nu...när mormor är borta sedan många år, blir jag lycklig när jag ser dem.
De framkallar minnen av sommar i hennes trädgård, med kanelbullar och sockerdricka under stora björken och morötter jag drog upp och torkade av lite på gräset bara och sen åt. Klirret när fikat bars ut på den röda metallbrickan. Kaffekopparna med gröna löv på (Berså?). Klirret från skedarna när sockret rördes om. Trädgårdsmöblerna från Grythyttan där stolarna liksom var vippiga. Mormor och jag som satt med varsin stickning, redan när jag var pytteliten. Morfar som putsade på sin Saab eller krattade gruset. Busken med alla "kusarna" i (kusar betyder insekter, speciellt skalbaggar, där mormor kommer från). Signaturmelodin till sommarpratarna. Doften av tomatplantor i lilla växthuset. En filt på gräsmattan i skuggan under äppelträdet, med en hel hög Agatha Christie-deckare. Känslan av frid och trygghet och kärlek.
Tänk att en blomma, även på bild som nu här hos dig, kan väcka så många minnesbilder och liksom allt på en gång, inte uppräknat som jag gjort nu.
Ett tillägg: det finns ju en mycket känd romansvit av Marcel Proust - A la recherche du temps perdu - På spaning efter den tid som flytt. Genom smaken på en madeleinekaka och en klunk lindblomste förs han direkt in i barndomsvärlden - också med en mormor som centralfigur. Den anses mycket svår att läsa och man behöver introduktion för att förstå den rätt men nog vore det intressant.
Smak- doft och återsynen av vissa föremål sitter verkligen djupt. När jag var liten körde mina föräldrar första gemerationens mörkgröna SAAB. Vi var fyra systrar plus en tax som packades in i det trånga bakåtlutade baksätet med små fönster och två storrökande föräldrar i framsätet. Min pappa körde som den pilot han var på den tidens riksväg mella Skåne och Linköping. I baksätet kräktes alla, en av mina systrar värst. Taxen också. Det var helvetesresor, säkert för mina föräldrar också.
Långt senare när mina egna barn var utflyttade (de kräktes aldrig i bilen) var jag på ett bilmuseum någonstans mitt i Sverige. Plötsligt får jag syn på barndoms-saaben och går fram och tittar in i den. När jag ser den grå baksätesklädseln blir jag så illamående att jag måste rusa ut ur lokalen och flämtande vänta ut illamåendevågen bakom en husknut. Så starkt sitter det ju i och aldrig så mycket terapi eller annat tror jag kan sudda bort starka barndomsminnen. Bra eller dåliga.
Skicka en kommentar