fredag 17 augusti 2018

Fredag ....


Ja, så särskilt spännande är inte annorlundatillvaron, men härlig ändå.
Det blir sedvanlig långprommis med harry (som träffar bästisarna Alice och Elsa) och därefter cykeltur till affären.
Stannar halvvägs framme - hos Lena - och fotograferar av ett recept på en chokladkaka; den som hon ofta har med sig till stranden och det kan jag säga .., att jag förstår nu att den är smarrig .., för där är det rejält med smör som ska smältas! "Gunhilds chokladkaka" står det som rubrik på receptet .., och minns jag rätt var Gunhild moster till friherrinnan.

Och jag får veta att salsgrannen  på hjärtavdelningen har blivit opererad (pacemaker) och det är otroligt egentligen (eller inte) hur nära man kan komma någon som man delar rum med under några dagar i ens liv. Sååå varmt och med sån ömhet berättar friherrinnan om den här kvinnan.

Själv minns jag Umeå lasarett 1970, då, efter bilolyckan när jag delade sal med en gammal tant från Morjärv i Norrbotten. Jag minns inte vad som felades henne, men i nästan två veckors tid hade vi sängplatser intill varandra och under ett par år därefter, i alla fall tills jag flyttade söderut, till Sollentuna, brevväxlade vi troget. 
Hon låg till vänster om mig, närmast fönstret, då, på salen och jag kan exakt komma ihåg hur hennes handstil såg ut.

"Eliza, du får inte glömma att skriva till tant Edla!" påminde mamma mig flera gånger, men det gjorde jag nog. Glömde att skriva. Eller så var det så mycket annat som kom i vägen. Eller kändes viktigare. Så hemskt!
Edla Sandberg hette tanten och hon var så innerligt snäll mot mig där på universitetssjukhuset.
Förlåt mig, Edla!


Innan jag kommer till Steninge upptäcker jag en skadad orm - en huggorm, väl - ?
Den ligger stilla alldeles vid sidan av cykelbanan och verkar skadad, mest mitt på kroppen, och jag tänker att det är ju hemskt om den ligger där och plågas och inte är död, men jag vågar hur som helst inte titta efter närmare.  Ja, jag är för övrigt inte säker på att det är en huggorm heller.


På ingångsdörren till affären sitter den här lappen.
Någon är irriterad över ståltråden som är virad runt pakethållaren.


Och så hemåt.
Hela tiden, så snart det blir minsta lilla uppförsbacke, strular elcykeln, ja, den lägger av.
Den som har en sådan och vet vad som då händer .., vet också att då blir det överdjävulskt tungt att ta sig fram .., det är som om nån står och håller i pakethållaren och håller emot.
Jag räknade till tjugoen tillfällen när jag fick hoppa av cykeln, koppla bort batteriet  .., på med det igen och så där höll det på.
Jodå, tanken fanns att lämna cykeleländet och hem, men det gjorde jag inte.
Kom fram till det gula huset totalt färdig .., möttes av en själaglad harry .., och slängde mig sedan på soffan och läste DN.
På familjesidan var det enbart äldre män som gått hädan och fått nåt eftermäle.
Ja, det är väl det vanliga.
Förstås.

2 kommentarer:

Bert Bodin sa...

Ormen är en snok. De två ljusa fälten i nacken säger det.

Elisabet. sa...

Bert Bodin: ja, jag funderade just över den saken. Såg inga sick-sack-mönster heller på ovansidan, om det nu alltid finns såna.