lördag 15 september 2018

Vi var två ....


Först jag själv som tvekade länge och gick ut på klipporna - men försiktigt, försiktigt -, så till sist valde jag ändå att gå i från stranden .., bytte om, lade kläderna under en sten och gick så ut i havet.
Man får gå ganska långt innan det går att slänga sig under ytan och det var svalt i vattnet, men inte för svalt och allt var som det skulle, det vill säga: man blev lycklig.

När jag var på väg upp och just klev över och i tångruskorna som låg som en tjock matta vid vattenbrynet (ännu mera på andra sidan), såg jag mannen komma gående. Han är kanske i åttioårsåldern och hade mörka badbyxor - inte shorts - och gick med beslutsamma steg ut i havet, innan han slängde sig rakt ut i vattnet och låg i ett tag.

Efteråt pratade vi en stund.
"Jag blev inspirerad av dig förstår du, min fru såg dig på Hemköp idag och då hade du nyss doppat dig i Haverdal och när hon berättade det, då tänkte jag .., kan hon, kan jag!" sa mannen, som bor uppe bland allt det gröna på bilden. 


Och nej, aldrig att jag upphör att fascineras över hällarna.



Åt andra hållet, där jag i vanliga fall går i.
Ungefär vid klockan 1 på bilden, skymtar koppartaket på fabrikör Johanssons hus.

"Blev det inte bra annars, så är det i alla fall ett perfekt landmärke när man är till havs!" säger pv ibland.

För övrigt såg jag sädesärlor, prästkragar, blommande trift och hemma hos oss har luktärterna börjat blomma, liksom spireabuskarna som jag klippte ner i somras!


2 kommentarer:

Walkaboutsweden sa...

Varje gång jag kommer ut till kusten så fascineras jag av sådana där hällar. Många har så vackra "lavar"? i olika gula nyanser.

Näe de kommer jag aldrig att tröttna på heller.

Eva i Tyresö sa...

vilken fin beskrivning av badlycka!