tisdag 2 oktober 2018

Eftermiddag ....


Det här är den enda sol jag kan bjuda på, i alla fall härifrån.
Regn och rusk och friska vindar!
Och arbete från kvart i åtta till halv två vilket är helt perfekt för min del.

Fina möten också.
Samtidigt som jag kom till affären vid kvart över sju, ja, då kom frukt,- och gröntchauffören Christos som är född och uppvuxen i Grekland .., och senare, den idoge städledaren och hans medarbetare som gör så fint och kör med städmaskinen så där så golven nästan blänker.

Den mannen - städledaren - berättade att han från början kom till vårt land från Kosovo, det var 1992 när det var krig i forna Jugoslavien och han kom först av allt till Ystad och alla flyktingarna hamnade i en sporthall (just i Ystad) och jag kom ihåg att året därpå arbetade mina barns pappa med just den biten; han var då polis på utlänningsenheten och tog emot mängder, mängder med flyktingar!

Jag satt i personalrummet och städledaren berättade att han har två söner - båda födda i Sverige - men ingen av dem har hittat någon käresta och oj, så han  (deras far) skulle vilja att det "blev nånting" .., för "om fyra år går jag i pension och då kan jag ju hjälpa dem att passa barnen och köra dem till träningar och sånt, ja, när dom blir äldre!"  sa han leende.
Han hade redan sett det framför sig.
Och längtade.

Och hemma i Pristina väntar ett hus som han själv har byggt, men nu var det så stressigt med allt omkring jobbet, ja, faktiskt har han haft näsblod hur ofta som helst och jag sa att han skulle vara rädd om sig och då log han och sa att det var inte så lätt; det var många butiker han har ansvar för, ja, när det gäller det här med städning.


Efter frukostfikat träffade jag Birgit som stod vid mejerikylen.
I vanliga fall kommer alltid hon och sambon Walter tillsammans och handlar, men nu fick jag veta att det skulle dröja länge innan det blev på det viset, ty Walter, han hade brutit benet (fått det avslaget när han skulle bära ut ett solparasoll i ett förråd) och  nu går han omkring hemma med rullator och allt är krångligare. Benet är ihopspikat enligt konstens alla regler, men ändå.
Och detta när han skulle fira sin 90-årsdag!

Walter, han är en sån där människa som man redan nu vet att man aldrig kommer att glömma; han är bara så oändligt vänlig! Jag pytsade med en bukett rosor till honom - som krya-på-hälsning - och ska ta och baka någon god kaka och hälsa på dem vad det lider.


Men fine Inge, han kommer inte att handla hos oss mera, för han är nu död.
Inge som charmade oss alla och som en gång frågade mig om jag tyckte om att dansa, för det gjorde han. Denne Inge som visade mig ett aningen ekivokt gratulationskort och frågade om jag tyckte att det vore något att ge till ett barnbarn eller barnbarnsbarn på kanske tolv, tretton år .., och jag sa att "nej Inge, ta nånting lite .., mindre ekivokt" och han sa att "det blir kanske bättre" och så plirade han så där som han ofta gjorde.
Det var Inge som en gång varit pipmakare.
Fine Inge!

I morgon är jag nog "ledig" .., ja, jag är ju förresten pensionär.
Det blir nog bra. Och just nu tittar solen fram!

2 kommentarer:

Walkaboutsweden sa...

"I morgon är jag nog "ledig" .., ja, jag är ju förresten pensionär."

Hihi.

P.S Är det fortfarande lika krångligt att kommentera hos mig? Å i så fall, tror du att det är något jag kan "fixa till".
Eller är det att Wordpress och Blogspot inte är kompatibla? D.S.

Elisabet. sa...

Walkaboutsweden: nej, nu vet jag hur jag ska göra när jag kommenterar. Jag kan inte bara skriva och klicka på publicera eller vad det är man klickar på; jag måste gå in och klicka på googlesymbolen, DÅ först fungerar det. Så det är okej.