Så var det då dags för den tredje filmen (för mig) av tio - den första avstod jag - och igår var det "Faces, places" en slags dokumentär av Agnès Varda och JR.
(Alltså, denne JR har en slags mobil fotostudio där människor får kliva in och så tas en automatisk bild av dem och bilderna kommer ut i storformat och så klistras dom upp på husgavlar, containrar, tåg och så vidare och allt i ett sammanhang. Det hela utspelar sig på landet i Frankrike).
Den här gången valde jag 18,30 - föreställningen i hopp om att det skulle vara enklare att hitta p-plats, men se, det var helt galet tänkt.
I och för sig var det också bra, för då fick jag snirkla mig runt i kvarteret och hitta andra ställen att parkera på och detta att jag kör själv och måste lösa det, gör ju att man växer som människa, eller i alla fall att man lär sig hitta i stan.
Och jo, det ordnade sig .., en parkering några hundra meter från torget, nära några hyreshus.
Precis som tidigare var det massor med folk i salongen, men inte helt fullsatt.
Fick bra plats - i mitten av mitten - och hade en man på min vänstra sida och en rar kvinna till höger om mig -. Ingen av oss tre lade beslag på armstöden, så till slut sa jag till kvinnan att "ta armstödet om du vill .., annars kommer vi alla tre att sitta med armarna i kors, enbart av hövlighet".
Sa samma sak till mannen, men han avstod, så det stödet blev mitt.
Här finns en beskrivning av filmen.
Ja, en recension, alltså.
Och här Sydsvenskans.
Vad tyckte jag själv?
Åååå, den var som gjord för mig!
På en skala 1 -5 får den en stark 4:a.
Den handlade om människor .., om deras liv ., det var bilder .., det var känslor och jag tycker ju om det vardagliga - Agnés i sitt kök med katten på fönsterbrädan -, brevbäraren som berättar om sitt yrkesliv .., hamnarbetarnas fruar som får ta plats .., den äldre kvinnan som vägrar att flytta från sin bostad, ja, allt detta tillsammans blev så bra!
Men .., det tyckte nog inte mannen på min vänstra sida, han som mellan varven nickade till och närapå började snarka.
Mymmel, mamma till Hilda, var konferencier (hon är ordförande i filmstudion) och innan filmen började tog hon plats på scenen och berättade lite om filmskaparna och lite om vad som väntade och hon gjorde det sååå bra; det blev liksom en extra dimension, inte bara att slå sig ned och titta.
Sen trivs jag med hennes jämtländska dialekt också, mitt bland allt halländskt surr i salongen.
Så var det.
2 kommentarer:
vad kul att du tyckte om den. Jag gillade att det var ett så fint och lyhört lyssnande och inga pekpinnar. Mest gillade jag lantbrukaren som satt i sin traktor hela dagarna.
Eva
Benved: ja, och jag tyckte så väldigt mycket om det vardagliga och att det var "vanliga människor" som fick ta plats. Brevbäraren .., småbarnen. Och Vardas avskalade sätt att vara. Ja, ååå, så jag tyckte om den filmen!
Tack för tipset du gav mig om detta som händer i Halmstad! Kanske. Kanske.
Skicka en kommentar