Elisabet

Kväller ....

Trivsamma timmar på jobbet.
Rara kunder. Underbara arbetskamrater, men det har jag ju skrivit hundra tusen gånger, så det vet den som läser här.

Körde in till stan vid tretiden och fyra började den näst sista filmen för den här säsongen.
Fullsatt som vanligt. Jag tog min "vanliga plats" - ensamfåtöljen - det är ju fem på rad på ömse sidor om salongen, alltså på balkongen. Man ser bra, men oj, så ont jag får i skuldran .., nu hade jag dessutom glömt att ta smärtstillande innan jag åkte in.

När man sitter där uppe med utsikt över salongen, ser man hur hög medelålder det är på besökarna.
Minst i min ålder och uppåt! Och ljudnivån - innan filmen börjar - är  h ö g och det hörs många skratt. Ja, det är kul. Det känns bra. När filmen väl är i gång, är det tyst. (Frånsett den där gången när någon snarkade högljutt!)

Samma bild, men annan redigering. Det vete sjutton om jag inte tycker bättre om den här varianten?

Själva filmen var riktigt bra och med suveräna skådespelare, allesammans, rakt av!



Det lär vara så att huvudrollsinnehavaren, Ardalan Ismaili har vuxit upp i Malå och Skellefteå, ja, jag fattar ingenting, men så är det tydligen. Danska skådespelare är i mitt tycke sååå mycket bättre på att leverera trovärdiga repliker - på ett naturligt sätt - och det tyckte jag framgick sååå tydligt ikväll.
Trots enbart några minuters agerande i början av filmen, föll jag pladask för Stine Fischer Christensen, som jag sett i andra danska filmer. Det är hon som alldeles i början säger att "det här funkar inte ...".

Fullständigt underbart foto är det i filmen och den biten står Sophia Olsson för (stod för fotot i filmen Sameblod också, men den såg jag inte).



Här ett tv4-morgonprat med såväl regissören Milad Alami, samt Ardalan Ismaili.
Klart sevärd film tycker jag.

Just nu har pv kommit hem från körövningen och sitter i Gunnars Rum - där pianot hamnat sedan två år tillbaka kanske - och jag hör honom spela Nu tändas tusen juleljus och så berättade han en ung flicka ska vara solist på konserten. "Oj, oj, vilken vacker röst hon hade!" sa han lyriskt.

För övrigt kan jag berätta att det var flera minusgrader i morse .., nu har verkligen resten av uteblommorna tackat för sig. Hu, för att vara rådjur och ligga ute i kylan. Och ännu mera hu för att vara hemlös och försöka hitta nån slags värme i vintertider!
Inne på Hemköp i Halmstad, i ett fönsterprång där det sprutade ut varm luft, satt en förmodligen hemlös man med sitt pick och pack intill sig. Så hemskt! Så gräsligt hemskt att ha det så!
Men det värsta är, att jag har ingen bra lösning till det hela.
Jo, jag hade kunnat upplåta det vi kallar för Hildas rum och sagt att "varsågod och sov här .., så har du det varmt och skönt", men det gjorde jag inte.
Det skulle mamma ha gjort.
Men inte jag.
Att kräva att samhället ska tillhandahålla boenden till alla hemlösa är ju en nåd att stilla bedja om, men hur skulle det gå till, rent praktiskt? Ska det vara speciella boenden? Ska man gå före andra som stått åratal i kö för en lägenhet?
Hur ska man göra?
Jag blir alldeles rådvill.

Lyssnade till nyheterna när jag åkte hem från Halmstad och hörde då hur några kriminella unga män i Malmö tilldelats en femrumslägenhet och där styrde och ställde som en annan maffia.
Så kan det ju inte heller vara.
Det är ju ett hån mot alla som inte är kriminella och inte blev dom bättre av att bo så heller.
Är jag cynisk?
Ja.
Kanske.