måndag 7 januari 2019

En helt vanlig måndag ....


... blir till den slöaste av dagar.

Tänder ljus .., äter gemensam frukost (jag dukar bordet kvällen innan) .., plockar bort det mesta av juleriet, förutom julgranen som är så fin i uterummet och eftersom det är kallt där inne, så finns inte ett enda barr på golvet. Tittar lite på Morgonstudion, men saknar Ted Wigren som var så himla bra och skapade så bra stämning i studion. "Men välj fyran då!" tänker ni. Nej, jag uthärdar inte matlagning och reklam, så det får vara.

Får för mig att jag ska baka bröd.
Plockar fram receptet som Majas mamma i Vetlanda gav mig; det var den där goda filmjölkslimpan med bikarbonat, dinkelmjöl, solrosfrön, hasselnötter, havregryn, sirap och salt. Så enkel och så god!

Pv ägnar sig åt att frosta av frysen i garaget och sen mäter han fönsterna i rummet, det som ska bli ett vardagsrum vad det lider. Minst sex fönster ska beställas, likadana som de övriga förstås. Det blir en stunds diskussion om höjd och bredd. Jag vill ha breda fönster - hellre än höga - eftersom själva väggen mot vägen inte är så hög, men det genererar merjobb för byggmästaren.
Det tycks bli en kompromiss.


Bokstavssurrar med en av mina bästa och äldsta vänner, hon hemifrån som bor i Kallhäll.
Det blir prat om bilder från malåsidan på facebook; gamla familjefoton med tio, tolv barn, kvinnor i hucklen och män med skägg. Allvarsbilder.Det hade lika gärna kunnat vara ett fotografi från något land långt bortifrån och det är alltså inte längre ifrån oss - tidsmässigt - än några generationer.
På min mammas sida var det giftermål mellan såväl kusiner som dubbelkusiner; inte är det underligt att vi blev som vi blev .., somliga blev blinda.

Vi pratar också om sånt vi fått med oss i bagaget.
Livets ryggsäck, liksom.
"Jag önskar att jag hade fått lite av din livsglädje ...", skriver hon.
Ja, vilken gåva det är. Kanske inte enbart livsglädje, mer en slags förnöjsamhet.
Eller brist på ambition.
Lättja.
Att man inte behöver så mycket för att bli nöjd.
Karriär och sånt har aldrig legat för mig.
Inte att "bli nåt".
Jag tycker att jag har haft ett bra liv.


Hittar bilder.
Den här har Eva i Tyresö gjort.
Hon tillhör den delen av mänskligheten som fortfarande skriver helt vanliga brev.
Kan det ha varit nyårsafton eller möjligen påsk hon berättat om?
Och snart är det begravning av hennes syster Karin.

Vi pratade om just detta - Eva och jag själv - och jag berättade om när mamma skulle begravas och hur jag bad hennes vänner och kollegor att skriva ned några rader och beskriva hur dom upplevde mamma, gärna glada minnen.
Tänk, vad det betydde mycket, då, vid minnesstunden!
Att få ta del av andra människors syn på ens mamma .., det var mycket som jag inte visste!
Att hon upplevdes som så rolig, t.ex.

5 kommentarer:

Astrid Binnerstam sa...

Tack för det här jättefina inlägget. Förnöjsamhet är ett grovt underskattat personlighetsdrag.

Elisabet. sa...

Astrid Binnerstam: men tack snälla! Så glad jag blir!

Åse sa...


jag tycker så mycket om din blogg men är urusel på att kommentera. Hoppas du fortsätter lääänge än så fortsätter jag att tassa runt hos dej :)

Bert Bodin sa...

Lustigt. Det där med att duka frukost kvällen innan, är en vana här i huset också. Så bekvämt på morgonen. Där är vi lika.

Men morgon-TV blir det aldrig.
Här är det radions P1-morgon som gäller.

Elisabet. sa...

Åse: ibland säger man att det spelar ingen roll om ingen läser, för man skriver bara för sig själv. Det är lögn, i alla fall för min del. Man blir verkligen sååå lycklig när man vet att n å n människa läser! Tack!

Bert Bodin: men så är det för mig med; från 06.00 till 07,30 lyssnar jag till P1, men då är det ju om-och-om-igen med samma nyheter, så då är jag nöjd. Då blir det morgon-tv, men mest för att ha ljudet på .., jag sitter ofta och skriver mejl eller äter frukost och tv:n är i vardagsrummet och jag här.