Elisabet

När jag mötte Alice ...

Det här är Alice.

Hennes matte heter Maria och är kusin till pv. 

Alice är tio år och vid ett års ålder tog Maria hand om henne; då var hon så skygg och förskräckt så det var hemskt och det är hon inte längre, men hon tar alltid emot oss våldsamt skällande och jag har var gång förväntat mig att få ett bett i benet. 

Idag skulle Sonja och Göstas före detta sommarhus på Tångvägen tömmas och då åkte vi dit med nybakad kaka och termoskaffe och där var också Alice och hon lät som vanligt och jag tänkte att nu biter hon mig, så jag lät henne vara (det gör jag alltid när vi ses) och döm om min förvåning när hon satt så där i kökssoffan och tittade på mig och lät mig klia henne bakom öronen och sen hände det som var ofattbart .., hon knatade över i mitt knä! 

Så här låg hon läääänge hos mig och jag väntade med fikat lite .., sippade bara på kaffet, för det var så ljuvligt, underbart att åter ha en liten hund i sin famn och därtill en som hade precis lika sträv päls som Nelly! Det var inte långt ifrån att tårarna rann mer än vanligt! (Nej, det har inte slutat rinna, däremot är ögonen inte rödsprängda längre, men tåreflödet är konstant). 

Efter en stund gick hon över till pv (bilden ovanför förstås) och blev liggandes där ett bra tag, faktiskt tills vi tackade för oss och åkte till affären (full rulle!! alla tre kassorna igång!) och så hemåt. 

Nu har det regnat praktiskt taget sedan vi kom hem .., vi har ätit stekt lax i bitar med sallad till lunch och pv tittar på Svenska Cupen i fotboll som sänds i tv. 

Ett fint sommarhusbesök blev det - om än väldigt vemodigt - och känslorna singlade runt i luften. 

Känslor av alla möjliga slag.

Sorg.

Lättnad. 

Ja, lite sånt.