fredag 6 december 2019

Och så blev det fredag ....
(Kan man tänka sig ...).


Så här börjar den fredagen.
Vaknar tidigt och kan inte somna om. Då tittar jag på "Expeditionen" på tv4-play och nu börjar det hända saker när gruppen (Mikael Persbrandt, Sanna Kallur, Väder-Nils från SVT mf.) närmar sig toppen. Ett avsnitt kvar. Mest imponeras jag av regissören Stefan Larsson som är så lugn och sansad. Och Sanna Kallur förstås som  - oavsett vad som händer - har ett fullständigt osannolikt gott humör. Har man inte insett det tidigare, så förstår man vad begreppet "att ha pannben" innebär och varför elitidrottsmän har gott om den varan.
(Ja, pannben finns förresten inte bara hos elitidrottsmän, vissa människor har det, andra inte).

Fredag innebär ledig dag för pv, men han ska vara barnvakt till lille Edvin.
Innan dess cyklar han till Steninge där bilen står och bidar sin tid, på Lenas parkering.
Nej, bilen är stendöd.
Och själv upptäcker jag ett missat sms.
Det är andra eller tredje gången och jag begriper det bara inte!
Nu var det Jocke på affären som undrade om en akututryckning, men då var det redan en timme för sent och sen fanns här ju ingen bil.
Nåja, han önskar mig i alla fall en "bra dag". Det är inte det sämsta.


Upptäckte detta igår.
En "omfattande översiktsstudie" visar att massage och beröring kan vara mer än effektivt än läkemedel för att lugna ner en person drabbad av demens.
Egentligen hade det väl knappast erfordrats en omfattande studie för att förstå den saken, men det är ju alltid bra att "ha på fötterna" när det gäller olika teorier.
I dessa tider av nedskärningar så torde massörer inte bli anställda i överflöd på våra sjukhus eller äldreboenden, men jag är helt övertygad om att många sjuka/gamla skulle må sååå mycket bättre av daglig beröring, i alla fall människor som nu tycker OM att bli vidrörda.

Själv borstade jag ofta håret på mamma .., det hade hon alltid tyckt så mycket om och då kom hon till ro. Eller så masserade jag hennes händer med lite olja .., sånt.
Min sjuksköterskesyster berättade att ibland när hon kallades till någon ångestfylld patient i ett svårt skede av någon sjukdom, kunde detta att hon satt vid sängkanten en stund och strök över patientens hand .., det kunde hjälpa precis lika bra som stark medicin. Eller i stället för ett sömnpiller.


Är jag den enda som tittar på programmet "Arvinge okänd" på SVT?
Det handlar alltså om Kattis Ahlström och Niklas Källner som försöker leta upp arvingar till någon som lämnat en större summa pengar efter sig och inga arvingar har uppdagats.
Jag tycker verkligen om det programmet; kanske mest för att programledarna ger sig ut i världen på "arvingejakt" och det handlar inte så mycket om pengarna i sig, utan mer själva mötet med dom här släktingarna som ofta inte haft en  s u s n i n g  om vad som hänt någon avlägsen släkting.
Och vägen dit.
Igår bland annat ett besök hos en rar, ung kvinna i Glasgow och senare kom Kattis till en fattig liten by på gränsen till Vitryssland och där fanns den här fullkomligt underbare mannen, vars avlidne storebror allt handlade om. Har jag någonsin sett en människa utstråla så mycket vänlighet som den här mannen på bilden? Han var nästan självlysande!!
Och så glad man blir när någon - vars tillvaro verkligen kan förändras av ett arv - får veta vad som väntar. Är någon intresserad finns en länk till programmet här.


Nu blir det elvakaffe ..., regnet tycks ha upphört - eller åtminstone tagit paus -.
Om vi får en lånebil hinner jag kanske till Getinge och vaccinera mig mot influensan.

14 kommentarer:

Ulrika sa...

Jag älskar Arvinge okänd, så otroligt bra och så fina möten mellan människor!

Hoppas du kommer iväg och får din spruta, jag fick min för ett par veckor sen. Känns bra.
I eftermiddag är det tuttklämmardags för mig.

Monet sa...

Jag gillar verkligen båda programmen. Himla tur för Dominika att hon klev av när hon gjorde! Inte för en miljon hade jag hade jag utsatt mig för det där öven om jag rent fysiskt kunnat. Vi har goda vänner som håller åldersnojan i schack genom ett antal strapatsrika resor (jo, dom tillhör den förmögna delen av pensionärer). Man traskar i fuktdrypande djungler på Sri Lanka och blir febersjuk av mosquitos. Eller klättrar upp för att ta en selfie framför Macchu Picchu. Man låtsas då inte om att hälften av sällskapet ligger utslagna av just höjdsjuka på hotellet nedanför heller! Var och en får förstås göra som den vill men jag tycker det är näst intill patetiskt. Tänker på det när jag hör Kallur som just bara ska upp! Hon klarar det säkert, hon är ju ung och vältränad men vad är det man vill bevisa?

De olika ödena i Arvinge okänd är verkligen intressanta. Undrar varför exhustrun i senaste avsnittet plötsligt tvärvände och blev så arg?

Elisabet. sa...

Monet: när det gäller Kalla tror jag att det är själva utmaningen i sig. Det är kanske därför man åker Vasaloppet eller cyklar Vätternrundan, jo, jag tror det. Man vill se vad man klarar av. Själv är jag alldeles för bekväm av mig, men jag skulle nog gärna v i l j a. Dock inte klättra i höga berg. Aldrig för hur många miljoner som helst!
Apropå exfrun. Ja, det undrade vi också. Underligt.

Ulrika: precis så!

Ulrika sa...

Bevisa vet jag inte, men det är en speciell sorts känsla att klara något som är svårt. Jag kan definitivt förstå det. Jag har en släng av det där pannbenet och det hjälpte mig att jobba bort vattenskräcken bl.a.
Samma när ortopeden sa "du kommer aldrig kunna springa".
Det kan jag nu.
Det har sällan med andra att göra, det är för ens egen skull.
Men sånt går nog inte riktigt att förklara för den som inte förstår. Antingen har man det och då vet man precis, eller så har man det inte.

Anonym sa...

Ser Arvinge okänd när jag kommer ihåg och är väldigt förtjust i programledarna sådant samspel.
Babsan på jobbet

Elisabet. sa...

Babsan på jobbet: ja, och dom är så vänliga jämt, tycker jag. Så sympatisk den polska tolken var!!

Bert Bodin sa...

Det där med "att ha pannben" förstår jag inte, som uttryck.

Jag bekänner mig bara till uttrycket "att ha något innanför pannbenet", eftersom jag räknar mig själv till den gruppen. :-D

Ulrika sa...

Starkt pannben som tål att stångas mot diverse hinder, du vet, Bert. ;-)

Bert Bodin sa...

Men om man har mer innanför kan man kanske hoppa över hindren? 🤔😏

Anonym sa...

Arvinge okänd har jag inte ägnat en tanke...förrän nu.


Walkaboutsweden-Barbro

mossfolk sa...

Alltså, hahaha, Bert och Ulrika! Jag sitter vid datorn och kan tyvärr inte göra sådana där skrattsmileys där tårarna sprutar...

Känner spontant att min äkta hälft skulle hävda att jag har pannben, men att han har något innanför det ;)

Ulrika sa...

Mossfolk - Haha!
Jag har ett djävulskt pannben i vissa lägen, men jag är så kaxig så jag påstår att jag ÄVEN har nåt innanför det. Fast hoppar gör jag inte gärna, Bert. Men man har väl gått på tigerjakt så det ordnar sig ändå. =)

Elisabet. sa...

Mossfolk och Ulrika: ja, själv har jag inte mycket till pannben - uthållighet är inte min styrka - förutom när det gäller att blogga :) Vad som finns där innaför pannbenet, det är nog inte så mycket där heller, men jag har ju klarat mig hittills och gjort en strålande karriär inom affärsvärlden ,-)

Anita sa...

Hej vännen! Tittar in till dig ibland, och ser att du fortsätter leverera underbara vardagsnyheter, fantastiska bilder och kluriga funderingar.
Åh, så jag gillar "Arvinge okänd"! Det bästa programmet just nu. Programledarna är så bra och varje program är en spännande resa med ofta lyckligt slut. Underbart!
Senaste programmet med den upphittade arvtagaren och fd barnhemspojken i Mexico City som fick ärva 1, 5 miljoner var otroligt spännande. En riktig rysare.

Jag önskar dig en riktigt God Jul och Gott nytt år, Elisabet!
Hälsar "Smulan" Anita