Hittar man ingen sol, kan man fixa två egna.
Så det gör jag.
Igår solsken hela dagen och idag precis tvärtom.
Stiger upp tidigare än vanligt, ty jag ska göra friherrinnan sällskap till Falkenberg där hon ska lämna in sin bil för reparation och så åker hon med mig hem igen.
Det blir en hemsk resa; det är ännu mörkt ute och jag tycker mig inte se just NÅNTING och känner mig på gränsen till gråtfärdig .., håller mig en bra bit bakom F för att om möjligt kunna använda helljuset och då blir det bättre.
Väl framme konstaterar hon att vänster halvljuslampa har pajat.
Jaha, det var därför alltså!
Hemåt går det bra; då har det ljusnat ute.
Kommer hem till hund och katt och mår halvrisigt.
Trött.
Kyligt är det också.
Lägger mig på soffan och lyssnar till gårdagens USA-podd.
Igår i SVT:s Morgonstudion deltog Andreas Utterström i ett samtal som handlade om riksrättsprocessen och han var bara sååååå bra och gjorde det hela på ett såväl humoristiskt som smart sätt! Bra och samspelta är också programledarna Andrea Hökerberg (vilken energi hon utstrålar!) och Pelle Nilsson (lugnare).
Så får jag ett sms med förfrågan om jobb i morgon, halv åtta till ett?
"Godmorgon Bettan! Hur ser du på jobb i morgonbitti? I kassan och trevlig personal på plats."
Jag svarade att det går bra.
Numera är det inte så många inhopp, faktiskt precis lagom och roligt också att arbeta förmiddag, då vi är långt fler arbetskamrater än på kvällarna.
För några dagar sedan berättade jag här på bloggen om mina tankar på en resa till sol och kanske värme. Skrollade runt .., Kanarieöarna .., Paris .., London .., men nej.
Nu har jag i alla fall bokat.
Tre hotellnätter i Ystad, med möjlighet att avboka 24 timmar i förväg; så det är bara att hålla koll på SMHI. Vankas busväder, blir jag hemma. Den veckan har pv sportlov, så det passar perfekt.
"Men varför åka ensam?" tänker ni.
Jo, veckan därpå blir pv
borta fem dagar (Vasaloppet) och ska jag kunna åka någonstans, så måste det bli sportlovsveckan när han är ledig och kan ta Harry. Pv är ju fortfarande styrd av terminsjobbet.
Inte den mest ultimata tiden att besöka Skåne, men det kan också vara helt underbart fint.
Men tre dagar i Ystad och kanske någon övernattning i Köpenhamn eller Malmö, jo, men det blir perfekt. Och jag tycker om frihetskänslan; ungefär som när jag bodde på båten Gustaf af Klint i Stockholm.(Tänker på hur irriterad jag var på mamma som reste själv till Paris, London och världsutställningen i Montreal och därefter New York!! Det var då när jag var tonåring och varför kunde hon inte vara som andra mammor och välja charterresor med pappa?)
.
Nu vankas promenad med Harry och så ska hyacintlökarna grävas ned i någon rabatt.
Det är väl ungefär så det är.
Ingen sprängning ännu, däremot utbrända bilar.
Det bara fortsätter.
17 kommentarer:
Jag tror att det är viktigt i en relation att man faktiskt tilllåter sig, och sin partner, att göra något alldeles för sig självt emellanåt! Man måste inte göra allting tillsammans hela tiden!
Rexxie: snabbt svar från mig ., ja, det tror jag också. Det är ju olika i olika relationer förstås, somliga vill göra allt tillsammans. Jag tycker om frihetskänslan att kunna göra saker på egen hand också. Kände när jag skrev inlägget att jag nästan började urskulda och förklara mig - som om det nu skulle behövas - :)
Jag tänker att i en trygg relation finns det utrymme för både och - själv (jag väljer ordet själv och inte ensam) och/eller tillsammans!
Inget konstigt med det.
Hedgrenskan
Hedgrenskan: precis så! Och alla är ju olika. Första gången jag åkte på "egen semester" var med AP som då var femton, sexton år - då tog vi båt till Harwich i England, så London och tåg västerut. Underbart att känna att man fixade det hela! Sen har det varit med Maria till London .., jo, men Ystad blir nog perfekt!
Jag skulle aldrig stå ut med att göra allting tillsammans hela tiden. Vi sitter ju inte ihop, vi är två individer. Med lite olika intressen också.
Vi har jättekul på våra små roadtrips tillsammans, men jag vill verkligen göra saker på mitt eget håll också. Jag älskar att resa själv! (Själv är ju helt rätt ord, som Hedgrenskan skriver, för ensam, det känner jag mig inte alls.)
Vi bor ju inte ens i samma hus, vi. :)
Jag har varit sambo så mycket, nu är det ljuvligt att ha sitt eget.
Var och en för sig, men nära. Helt perfekt!
Ulrika: där har ju ni hittat ett sätt som fungerar för er! Det är väl så man får göra .., klura ut egna lösningar.
Ja, och inte fastna i vad "alla andra" gör!
Man kan ha både en trygg relation OCH tycka om att vara tillsammans hela tiden. Med mina barns pappa levde vi med mycket resor och bortovaro genom våra respektive arbeten. Mycket egentid men också mycket ensamtid. Inte ”självtid” utan just känsla av ensamhetutan man och barn. Sen trettio år lever jag med en man där vi mår bra av att vara tillsammans hela tiden. Vi har haft eget företag ihop i många år, vi har rest runt halva jorden och bott utomlands i tio år och upplevt mängder med saker men alltid tillsammans. Nu, när vi är äldre och skröpligare är jag tacksam för varje timme, varje dag vi får ha tillsammans. Vi behöver varandra, hjälper varandra, turas om. På dagarna sysslar vi med olika saker, ägnar oss åt olika intressen och sitter inte i knäet på varandra. Men att frivilligt resa bort från den andre... nej absolut inte! De flesta av våra jämnåriga gör likadant, man är tillsammans helt enkelt. Kanske är det en åldersfråga - man vet med en allt klarare insikt att tiden är ändlig och plötsligt sitter man där - själv eller ensam eller vad man vill kalla det. Så nog är det olika alltid. Önskar dig fina dagar i ditt älskade Ystad och ser fram mot kluriga bilder intressanta små historier!
Monet: självklart är inte det ena mer rätt än det andra! Man gör som det blir bäst för en själv och sin partner. EN av orsakerna till att jag bokar hotellrum ensam, det är att vi helt enkelt inte KAN åka båda två när vi har harry och huset. När pv arbetar som han gör nu, blir jag ju fast hemma med Harry (som jag älskar, det är inte det) och han åker till Sälen och blir borta nästan en vecka, nej, jag är ju hemma själv måndag - torsdag varje vecka och jag vill absolut ha lite luft. Men även om vi alltid vore lediga tillsammans, så längtar jag ofta efter egentid och ändå tycker jag att vi lever i ett bra förhållande.
Jag förstår dig helt, Elisabet. Jag har alltid, sen jag var liten, haft ett stort behov av tid för mig själv och saker jag vill göra på egen hand, och det tror jag aldrig någonsin kommer att minska. Det är den jag är, helt enkelt. Det har aldrig skiftat genom åren.
Jag skulle inte kunna ha ett förhållande med någon som inte kan acceptera det.
Du och Pv har det ju superbra tillsammans, och det är ju vad som räknas. Att man själv är nöjd med det sätt man valt. <3
Jag tror förstås också på att det här är individuellt. Men jag tror också att det är en generations- och samtidsfråga. Sen kvinnor kom ut iarbetslivet och började tjäna egna pengar är det mycket vanligare att man dels inte gifter sig utan förblir sambo (vilket inom parentes är juridiskt mycket sårbarare), att man inte har gemensam ekonomi (du beskriver t ex hur du står för maten och sparar ihop till din egen del av era gemensamma resor) och att man också reser iväg utan varandra. I min och tidigare generationer var detta mycket ovanligt - du skriver ju om din egen mamma som också for iväg på egen hand. Männen var bortresta men det var arbetsrelaterat, kvinnorna var hemma med barnen. Eller var med dem på sommarställe dit männen kom en kortare tid under sommarlovet. Träffas man som du och pv senare i livet och inte har egna eller gemensamma små barn (vilket ju också är mycket vanligare idag eftersom man skiljer sig lättare) så lever man ju i en helt annan typ av förhållande där man inte blir beroende av varandra praktiskt och ekonomiskt på samma sätt som förr. Det är självklart en jättebra utveckling, inte minst för kvinnorna. Men om en kvinna förr skulle resa hemifrån ensam för nöjes skull - ja då undrades det förstås! Säkert finns den här sortens värderingar undermedvetet kvar och styr till delar hur vi tänker idag. I min generation förekommer det visserligen att man som kvinna åker iväg, ensam men oftast med väninna, men då är man antingen skild eller änka. Vi andra gör alltid saker tillsammans och det är ingen som klagar över det - ofta har man varit gift så länge då att ingen VILL vara ifrån den andra. Man trivs i varandras sällskap helt enkelt och pysslar med sitt eget inom relationens ram. Så visst är det olika och tur är ju det!
Och jag umgås med vänner - kvinnliga som manliga, på egen hand. Ingen här som tycker det är konstigt. Samma med mina barn, de har nära vänner av motsatta könet som de umgås med, både med eller utan partner. Fullt naturligt. Att man gör det betyder inte att man inte trivs i varandras sällskap.
Tacksam att jag tillhör en generation med ett annat tänk och att jag lever i en tid då kvinnor kan leva sina liv precis som de själva behagar.
Har också haft två starka, självständiga kvinnor som mormor resp. farmor, som också gjorde saker på egen hand och utvecklade egna intressen. (Här skulle jag om det gick, lägga in en knuten näve och en feministsymbol men det funkar inte så ni får föreställa er dem. ;) )
Monet: nu halkar jag in på annat, men det gör ju inget. Att jag betalar t.ex mat och hundförsäkring och annat, det beror på att huset var i det närmaste färdigbetalt när jag kom in i bilden och jag vill inte på nåt vis i världen känna att jag liksom åker skjuts på hans ekonomi. Det vore annorlunda om vi hade haft gemensamma barn kanske och i mitt tidigare liv, där var det ju annorlunda ekonomiskt. Pv är inte alls lika intresserad som jag själv av att "komma ut"; det är väl mer jag som dragit iväg honom på resor hit och dit och då har han tyckt om det Sen träffar han ju massor med människor på jobbet, det gör jag inte numera. Jag är här i Stensjö och kan ibland - inte alltid - men ibland, känna mig instängd, särskilt sen jag sålde moppen som blev så skruttig. Men jag ska köpa mig en ny. Det finns ett skrivet testamente som reglerar vad som händer om någon av oss går bort före den andra och övrigt regleras ju juridiskt på annat vis.
Ulrika: jag tror inte ens att alla kvinnor i vår generation (eller din) kan leva precis som dom vill, men jag hoppas verkligen att det blir så :)
Tyvärr är det ju så, helt rätt, men det har i alla fall gått framåt och fortsätter att göra så.
Och att vara självständig, det tycker jag är oerhört viktigt.
Både att kunna klara sig ekonomiskt om förhållandet skulle spricka, och att ha en slags eget liv *också*, inte bara sitta ihop med partnern.
Att inte -behöva- någon för att leva sitt liv.
Att vilja ha någon vid sin sida är något helt annat såklart.
Många har suckat (och fortsätter att göra det) över hur jag lever mitt liv, men det kan dom få göra precis hur mycket dom vill. Jag bestämmer och jag gör det som passar mig. Jag har oerhört få saker i livet som jag ångrar.
Mvh, Hippien ;)
Ulrika: då kan vi ju iaf enas om en sak, allesammans: att var och en blir salig på sin fason! Nu mot jobb!
Till er båda: Elisabet, det var inte meningen att just du skulle behöva tala om dina juridiska förhållanden, jag talade i generella termer. Men det är det många, det finns det statistik på, som inte är medvetna om att samboskap är en juridiskt skör samlevnadsform, lätt åtgärdad via avtal och/eller testamente som i ert fall. Det finns också många gifta par som har separat ekonomi, helt eller till delar, det är också förstås individuellt hur man känner inför det. Inte minst om den ena parten har det mera välbeställt än den andra.
Det jag menade med mitt sista inlägg Ulrika, var att beskriva hur verkligheten såg ut FÖRR. En tillvaro som ju förändrats till det bättre. Det jag talar om är Elisabets inlägg kring det här med att resa bort. Själv eller ensam, välj ord - det har ju skett en glidning här också eftersom ordet ensam verkar vara så stigmatiserande. Det är nu en sak att vara bortrest ”själv” under ett par dagar - eller längre tid - idag jämfört med hur det var förr.
I vår generation har vi i alla tider och nu också, levt precis som du beskriver. Vi har ”tjejkompisar” fast vi kallar dem inte längre så. Väninnor i olika sammanhang som man träffar enskilt eller i grupp. I verkligheten, via nätet eller per telefon. En del träffas på regelbundna luncher, går på bio, har bokklubbar, målar tillsammans, åker på weekendkurser som spa, yoga, andlighet - sånt som män i regel inte är intresserade av. Det är helt OK och inga konstigheter gentemot partnern. Detsamma förekommer hos männen även om de oftast inte är lika sociala eller har lika många ”djupa” vänskapsrelationer. Men det äts ”herrluncher”, simmas, springs, meckas och musiceras likafullt bland dem - utan att partner eller hustru är med. Jag har ett antal väninnor som kommer för att hälsa på mig i första hand - min man passar då på att åka iväg på sitt och låta oss ha vårt ”tjejsnack”. Förr var det lika naturligt att stanna kvar på AW även om det inte hette så då - fredagsöl var nog benämningen.
Jag har också ett stort antal manliga vänner, dels från studenttiden, dels gamla pojkvänner som övergått till vänner, dels påfallande många från mina olika arbetsplatser där vi behållit kontakten. Vi ses och hörs ofta utan att det på minsta sätt påverkar min relation med min man.
Jag slever alltså precis som ni och det var faktiskt vår 40-talistgeneration som var föregångarna här. Det behövs inga feministsymboler eller knutna nävar för att visa att kvinnor idag får leva mera som de vill - det har vi i vår generation gjort sedan vi var unga. Vi hade också starka kvinnor som gick före - i min släkt tog kvinnorna, födda i slutet av 1800-talet eller tidigt 1900-tal studentexamen och skaffade sig yrkesutbildning: sjuksköterskor, t o m läkare, sjukgymnaster, lärarinnor. Och blev självförsörjande. Reste utomlands och studerade och gjorde som Elisabets mamma, bosatte sig på exotiska ställen och arbetade som biståndsarbetare. Så gott om förebilder finns det för oss alla.
Det som är skillnaden är att ju äldre man blir, desto mer inser man livets ändlighet och skröplighet. Man tar mera vara på den tid som är och så länge man trivs med att vara tillsammans med sin partner och också dela upplevelser så gör man det. Det ligger också ett värde i att finnas där för varandra och hjälpas åt och det betyder ofta i praktiken att man faktiskt inte bara kan packa sin väska och åka iväg på ett par dagar - man får plötsligt ett ansvar för den man lever med dessutom. Men ingen av er är där ännu så det är bara att passa på så länge det är OK för alla parter.
Till sist Elisabet: det här med ensamma hunddagar i ett lite ödsligt sommarövergivet ställe, det känner jag väl igen. Jag levde i femton år på skärgårdsö, förtidspensionerad efter nästan dödlig väggsmocka tillsammans med hund. Och mannen i fortsatt arbete. Dina ensamma hundpromenader med skog och natur inpå knuten är mig välbekant - rådjuren åt ur min hand. Så visst förstår jag din längtan efter annat på näthinnan och lite omväxling i tillvaron.
Monet och Ulrika: tack för era upplyftande kommentarer! Och Monet, jag förstod att du inte menade att jag skulle redovisa hur vi har det, men jag gjorde det ändå ,-)
Skicka en kommentar