(nu håller jag på att ha kläm på det här med dagarna :)
Och när jag skriver ordet "kläm", då går tankarna till min rödvitrandiga syster i Skåne.
Hon är nästan den enda människa jag känner som använder ordet "klämmig"!
Ja, det är verkligen en klämmig låt! kan hon säga.
Det kan t.ex vara den här.
Och när man tänker efter, låter det ju helt galet.
Själva ordet, alltså.
Här finns lite mer fakta om klämmig.
Fredag betyder ledig dag för pv.
Han har åkt in till stan för att besiktiga bilen (gick inte så där värst bra) .., och Harry skulle få sina klor klippta och så skulle det handlas hem lite mat. Vi har bjudit Sonja på fika vid tolvtiden. Fika vid tolv betyder för pv nåt sötsliskigt, men för mig nåt helt annat. Nu har jag kokat potatis, ägg och väntar hem matjessill, gräslök och gräddfil.
Och så har jag - av bara farten - tagit reda på köttfärs som jag stekt tillsammans med färska champinjoner och nu ska jag fylla några halverade paprikor med färsen och så gratinera i ugnen, så blir det mer som en vettig lunch i stället.
När pv i morse tog harry på johanssonrundan, tog jag min vanliga runda.
Först fick fåglarna mat ..., (och pilfinkarna gör mig galen .., dom är så egoistiska och kör bort alla andra fåglar, så nu flyttade jag en fröautomat lite längre bort och det fattade blåmesar, talgoxar och nötväckor - att där kan vi vara i lugn och ro! ) och därefter blev det en sväng till växthuset för att kolla till hur där ser ut.
Vilken glädje detta växthus är!!
Tittade igårkväll på SVT:s "Berättelser från frontlinjen", en dokumentär från Akademiska Sjukhuset i Uppsala och som handlar om när coronaviruset nådde vårt land i allmänhet och Akademiska i synnerhet. Otroligt intressant, även om jag känner igen det mesta från hur äldsta dottern och hennes kollegor har och har haft det på Karolinska.
Man kan nog inte fullt ut förstå hur kämpigt personal och patienter har och har haft det.
Inte fullt ut.
Jag vet - några av mina närmaste vänner, t.ex - tycker nog att det är för mycket snyftreportage när det gäller sånt här, men själv ser jag det precis tvärtom; att enbart få statistik på antalet döda eller svårt sjuka säger mig mindre, än att se hur verkligheten ter sig. Men vi människor är olika och det som känns rätt för den ene, blir fel för den andra.
Så är det ju här i livet.
Jag fann hur som haver dokumentären bra, om än aningen rörig till en början.
Här en länk till programmet om någon missade det.
Nu ska jag göra klart "gofikat", om bara pv ville komma hem med det jag saknar.
Har pratat länge med vännen I i Falun. Hon har varit i karantän sedan i början av mars, får inte köra bil, har inte satt sin fot utanför villan (ägnar dagarna åt att vara i trädgården, där finns inte ett enda ogräs längre! säger hon) och datorn har gått sönder och det var svårt att beställa hem varor från butiken.
S o m jag önskar att jag hade bott närmare!
Kontaktade Ica Maxi i Falun, men då skulle hon inte få varorna förrän på måndag .., men en vänlig "Stefan" sa att hon kunde testa att ringa Ica Slätta, dom brukar inte vara omöjliga och där r i n g e r man in sin beställning.
Ingrid är i mitten av de nittio och sa att ja, visserligen kommer kanske antalet inlagda patienter med diagnosticerad covid 19 att minska på lasarettet i Falun, men i gengäld kommer Säters mentalsjukhus att svämma över av äldre människor, vilka blir mer eller mindre galna av denna långvariga isolering!
Så kan det också vara i landet Sverige.
Uppdatering: Halleluja för Ica Supermarket Slätta i Falun!
Nu har I kontaktat butiken i fråga och i ett huj fått hem varorna och nyss ringde hon och var så lycklig! Å, så glad jag blev!
16 kommentarer:
Apropå ord; hur kommer det sig att ”fika” för dig betyder samma sak som lunch med riktig mat? Nog är väl fika samma sak som ”kaffe med dopp” eller iallafall kaffepaus med bulle eller kaka till? Denna fikaförbistrimg begriper jag mig inte längre på?
Monet: Nej, för mig betyder fika just samma sak som för dig. Möjligen med en macka till kaffet. Pv vill sällan ha lunch, alltså riktig lunch, han är nöjd med ett wienerbröd.Själv vill jag absolut ha mat, så nu blev det t.ex. matjessill med alla tillbehör, plus en gratinerad färsfylld paprika till den som ville ha. (Han hade köpt så lite matjessill, eftersom han inte äter sånt). Jag har väl uttryckt mig klumpigt, kanske.
Monet igen: läser det jag skrivit i inlägget, ja, det blir ju heltokigt i texten. Men jag satte "gofikat" inom citationstecken i alla fall :)
Nej det är inte konstigt att jag undrar. För mig är ordet fika inte något som faller sig lätt för mig att använda. När jag växte upp i min borgerliga miljö (som jag inte ber om ursäkt för eftersom jag inte rår för det) så var det inte ett ord man använde. Möjligen användes det som slang eller av arbetarklass (för då fanns ju de skillnaderna). Man sa kaffe, kaffepaus, min mamma hade kafferep och det fanns möjligen förmiddags- och eftermiddagskaffe. Kaffe med dopp hade man ute på landet (kom ihåg att jag uppvuxen mitt i Skåne).
Fika sa man heller inte under min ungdomstid och vuxentid i Stockholm, det är ett ord som kommit att bli mycket mera allmänt accepterat och också internationellt känt som det specifika fenomen det är under senare år. Och just med tillägg som gofika (som jag inte ens vet vad det är) och ibland som begrepp för allmän måltid. Så jag blir förvirrad.
Men det finns trots allt de som inte heller är bekväma med ordet. Min mamma ryser:-) när hon hör det, många i min generation och som arbetat i näringslivet använder det inte heller - mycket därför att man inom vissa yrkeskategorier heller inte har det här med gemensamhetsfika på jobbet. Och som jag personligen tycker tar enormt med arbetstid. I Frankrike existerar inte begreppet, knappast någon annan stans heller, det är därför alla som flyttar till Sverige lär sig detta fort och fascineras av det. I Frankrike har man inte arbetspauser alls, man jobbar från 7 på morgonent till 7 på kvällen om det behövs, däremot tar man minst 1, 5 timmes lunch och kopplar verkligen av då!
Monet: men vi sa inte fika hemma heller, folk drack kaffe helt enkelt och syjuntor fanns förstås också. I affären har vi sällan rast tillsammans; har man tur .., men då ska man ha tur, får man sällskap till kaffet och den rasten är inte lång. Jag undrar inom vilka yrkesgrupper det där gemensamma fikat egentligen finns på, ja, numera? Byggjobbare har det, det ser jag ju .., men för övrigt?
Jag är andra generationen skånsk medelklass med lantarbetar/lantbrukarrötter, uppvuxen på 1970-talet.
1) Ordet fika förekom aldrig i mitt föräldra- eller morföräldrahem. Jag använder det aldrig själv. (Jag har aldrig tyckt om ordet. Vet inte om det är assocationen till "fika efter") Det har alltid varit förmiddagskaffe och eftermiddagskaffe i min familj. Mackor till fmkaffe, vetebullar och eventuellt mer kakor till fest till emkaffe. Pappa ska absolut ha vetebullar till emkaffe, finns det inte förlorar han i livskvalitet, de jag bakade i februari kommer inte att räcka hela karantänen ut!
2) Enligt min erfarenhet serveras kaffe med kaka normalt bara på eftermiddagen i Skåne.
På statlig myndighet och universitet där jag jobbat har det varit gemensam kaffepaus på fm och em. På 1990-talet var det någon som var ansvarig för att laga kaffe, sedan har det blivit automater där man bara trycker på knapp. Slagsmål om mjölken. Idag håller arbetsgivaren med mjölk på universitetsinstitutionen där jag jobbade men så var det inte på 90-talet. En kompis som var enda kvinna bland ingenjörer blev så trött på att alltid stå för mjölken att hon började dricka sitt kaffe svart.
annannan: Och pappa drack te på kvällen - med skorpa och marmelad - och ibland på helgerna eftermiddagskaffe med en skiva vetebröd med SMÖR på. Det var grejer det.
Monet: "Go-fika", det är när pv drämt till med nåt riktigt smarrigt, typ Budapestbakelse. Han är en utpräglad fikamänniska.
I Portugal är det definitivt inte en institution, men en del av mina kollegor går tillsammans till kafeterian eller kaffeautomaten. Och hela gänget går till automaten och hämtar kaffe efter lunch. Och här håller jag min chefskäft fast jag HAR åsikter om hur mycket tid som går åt!!!
Till den som vill: på Ica Supermarket i Ystad var det ett helt sanslöst frukostbröd (inte fika) med olika sorters bröd, skinka, ost, marmelad, juice, kaffe och skivad paprika .., det var som hotellfrukost nästan. Halv nio och en kvart framåt. Jag stod för diskandet.
På lilla Fridhems livs samma sak på morgnarna, men exakt samma torra bröd, ost och marmelad. Vid halv tio kanske, en kvart och likadant på eftermiddagen.
Här i Haverdal .., är det tämligen trist fika, förutom när jag arbetade tisdagförmiddag, då var det andra bullar .., men då betalade jag för skinka och gurka/tomat och gott bröd som vi kalasade på. Det var "frukostfika" det som hette duga :)
Elisabeth, kan du inte göra en bloggfråga om det här med fikandet/kaffepausandet? Vilka ord folk använder, vilka vanor de har och som finns på deras arbetsplatser. Det är alltid så trevligt när du är värd för sådana samtal, och nu i dessa trista tider är det särskilt trevligt att tänka på vardagliga trevligheter!
Anannan - vilken bra idé! Det är ju jätteintressant med olika seder och bruk, allt från olika samhällsklasser, sedvänjor från förr som dröjer sig kvar och kanske omvandlas till nya som kommer till. Också innebörden av just vissa begrepp som ”fika”.
Jag ska tillägga att jag hela mitt yrkesliv arbetat inom privata näringslivet där arbetsplatskaffe inte har förekommit på regelbundna tider.
Jag har endast arbetat statligt och kommunalt vid två tillfällen, senaste gången som kommunal informationsdirektör i den stockholmska norrförort jag själv var bosatt i. Van vid hög och fokuserad arbetstakt höll jag på att tidsmässigt gå under av den kvinnodominerade kaffekultur som rådde. Som chef (kvinnlig för samma indirekta krav fanns inte på manliga kommunalråd och övriga chefer) tvingades jag till utdragna kaffesejourer, en på förmiidagen och en på eftermiddagen, alltid med något hembakat. Varje fredag gick man laget runt och när det var ens tur fick man då stå för ett dignande frukostbord, typ hotellfrukost.
Var man inte med på dessa fikastunder (tror inte det hette så då, detta var i slutet på 90-talet) ansågs man osolidariskt ”förmer” och inte vilja vara med i gruppen. Som chef skulle du inte bete dig annorlunda än din underlydande. Samtliga kommunala telefoner sattes på autosvar och själv tvingades jag lyssna på kakrecept, stickbeskrivningar, barnuppfostran, charterresmål och förstås ”livets efterrätt, barnbarnen”. Under tiden dignade mitt skrivbord av uppgifter och jag tvingades till ständig övertid för att hinna med. Jag stod ut med denna arbetsplatskultur i knappt ett år och har sedan dess mycket lite förtroende för offentliganställda, i synnerhet de som aldrig går att nå utan ständigt är på möten, bortresta eller återkommer nästa dag.
...när de egentlgen sitter i kafferummet i mångt mycket mer än en timme skulle jag säga. Nu har jag också legat på sjukhus så många gånger i både Frankrke och Sverige och där är skillnaderna än påtagliga. I Frankrike har du inga personalrum alls. Inte heller patientrum med trevlig inredning och tv. Alla måltider intas på rummet som däremot alltid är 2-bäddsalar eller egna rum, inga överbelastada 4-bäddsalar som här i Sverige. Personalen har inga raster under sina arbetspass, däremot har man väldigt kul på jobbet och i sydeuropa skrattades det och skojades det därför kolleger emellan i korridorerna vilket inte alltid gjorde det lätt att vila eller sova.
I Sverige är det enormt påkostade personalrum med fullutrustade kök, soffgrupper och matbord, lampor, tavlor och konstgjorda växter och levande ljus precis som i hemmiljö. Där fikas det friskt och länge och matlådorna micras och äts i lugn takt. Då tar det tid innan någon reagerar om man ringer på klockan. På vårt lilla fina sjukhus här har man dessutom uteplatser på innergårdar och ursnyggt möblerad stora balkonger där personalen intar morgonkaffe under skratt och stoj. En fransk sjuksköterska skulle inte tro sina ögon....
Monet: för mig har dom gemensamma rasterna - fikarast eller vad man vill kalla det - varit ovärdeliga. Det har betytt sååå mycket att i femton minuter få sitta tillsammans med arbetskamrater som man annars aldrig hinner prata med och då menar jag verkligen nästan aldrig. De få gånger jag arbetat förmiddag och vi varit fyra, fem stycken vid bordet, har det varit extra roligt. Vad pratar vi om? Ja, allt möjligt ..., världsläget såväl som charterresor och reguljära resor och barn och barnbarn får gärna komma med på en sväng också. Jag tycker att det är trivsamt. Det är väl det som för mig är vitsen med fikarast; att slippa tänka på plu-nummer och evighetslånga köer. Att i några minuter få dela varandras tillvaro, glädje och bekymmer. Vi har gråtit tillsammans när en hund eller katt dött helt plötsligt, peppat varandra när svår sjukdom drabbat nån av oss. En fikarast kan innehålla så mycket. Det kan också vara tystnad .., är vi bara två, kan vi sitta och scrolla på mobilen .., det är också skönt. Hur det är att vara offentligt anställd kan jag inte uttala mig om, då jag alltid arbetat hos enskilda handlare. Kort sagt: jag tycker om fikaraster, sitter trots det sällan tiden ut.
Elisabet. Jag beskriver bara de kulturskillnader jag sett- mellan två länder och olika typer av arbetsplatser. I den privata näringslivssektor jag befunnit mig har det inte varit mer eller mindre schemalagda kafferaster förmiddag och eftermiddag. Däremot kaffeautomater eller kök med kaffeapparater,och micro och antingen har arbetskamrater ätit lunch på jobbet, ofta vid samma tidpunkt eller så går man ut och äter ihop. Man kan också ta en kopp kaffe inne på en kollegas rum över en jobbrelaterad diskussion. Man träffas också på After Work, på kick-off, företagsfester, familjefester med barn till jul eller midsommar eller också privat. Däremot har man inte möjlighet pga arbetets karaktär att ta så mycket av arbetstiden under dagtid som t ex det jag beskrev i den kommunala verksamheten.
Jag beskrev hur jag hamnade i kläm och fick lägga mycket extra tid för att hinna med det egentliga jobbet. Jag var heller inte mormor då och var förbi åren då man stickade, bakade och odlade sina tomater och kunde inte engagera mig fullt ut i samtalsämnena när tiden rann ifrån mina verkliga arbetsuppgifter. Och det var liksom inte några 15 minuter det var tal om - oftast en timme eller mer och sen gick man dessutom strax efter på lunch i minst en timme. Jobb i två timmar och sen ny allmän kafferast som avslutades med att många efter den gick hem pga flextid eller deltidsarbete. Fredageftermiddagar ekade korridorerna tomma efter lunch och hotellfrukosten hade varat i minst två timmar. En totalt annorlunda företagskultur!
Arbetskamrater är självklart en stor del av livet och berikar tillvaron precis som du beskriver. Jag har haft underbara sådana genom alla år och flera av dem har blivit vänner för livet. Men vi har träffats på annorlunda sätt men med lika mycket medmönskligt umgänge som du beskriver!
Monet: på de arbetsplatser jag däremot varit, har - åtminstone vi lite äldre - inte träffats privat. Man möter så otroligt många människor på jobbet under en dag och försöker vara trevlig och vänlig, men se, när passet är tillända, då vill i alla fall jag ha lugn och ro :)
Timslånga pauser har jag aldrig i mitt liv varit med om!
Förr kunde man mitt i kaffet blir inropad till kassan och det var hemskt; nu tror jag att det är bättre bemanning.
Skicka en kommentar