Så här är det: National Portrait Gallery i London har - kanske varje år - en utställning som också är en tävling, där åskådare och kanske någon jury också, utser en trio vinnare. Ja, nån blir ju etta på prispallen, förstås.
Av alla utvalda, hade jag nog röstat på den här.
Titeln är "Kitty, the Teenage Baker" och konstnären heter Mark Draisey och så här berättar han om målningen.
The portrait is of the artist’s acquaintance, Kitty. He says: ‘I first became aware of her in 2019 when, at the age of fourteen, she opened a pop-up bakery selling her home baked sourdough loaves and buns. Working with her father, they managed to raise the money to open a shop in South Oxfordshire through crowd funding, and every day they’re open, the stock completely sells out.’
Det bageriet hoppas jag kunna besöka någon gång.
Och här kan man ta sig en rundtur bland bidragen.
Jag har sagt det så många gånger och säger det igen - det finns inte ord för hur glad jag är över förmånen att ha fått vara med om den här utvecklingen .., att man sittande hemma vid köksbordet kan surfa in och gå på konstutställning inte långt från Trafalgar Square! Sen går man och diskar och bakar bröd.
Och här är vinnaren.
Konstnärens namn är Jiab Prachakul, en kvinna född i Thailand.
Jag ska säga vad den målningen minner mig om.
Jo, veckan innan jag skulle operera bröstet hade vi tid på kirurgmottagningen i Halmstad där ett möte med läkaren väntade mig. Vi var som alltid ute i god tid och slog oss ned i väntrummet. Mitt emot oss, precis som på bilden, satt en kvinna i kanske 45-årsåldern och hennes man. Kvinnan satt mitt emot mig och i säkert en halvtimmes tid tittade hon rakt fram med en totalt genomskinlig blick.
Mannen strök henne oavbrutet över handloven och så gick han flera gånger till toaletten. Jag tänkte att det måste vara så att kvinnan var svårt sjuk - och då menar jag väldigt svårt sjuk - hon var tunn som en liten sparv och det kändes som om hon var nära att brista.
Inte kanske i gråt, men gå sönder.
Under den där halvtimmen satt paret knäpptysta och så kom en - till synes - lätt forcerad läkare och tog dem i hand och välkomnade dem in i sitt rum.
Dom blev inte kvar så länge.
När paret kom ut, höll mannen armen om hennes axlar och så gick dom lika tysta därifrån.
Kvinnans blick hade samma uttryck som mannens här på bilden
Jag glömmer det aldrig.
Och det är vad den här målningen påminner mig om.
6 kommentarer:
Väldigt kul idé.
Men jag har svårt att välja en favorit.
Bert Bodin: det hade jag med .., egentligen bara den här och en till.
Jag tittade på porträtten i går och fastnade för "Kitty, the Teenage Baker".
Även om vi har olika preferenser när det gäller fönster så tycker vi lika här.
Guy: ja, men så kul! Vad fick dig att tycka om den?
Det är förstås helheten, men bland annat färgskalan, ron i bilden och hennes ansiktsuttryck. Man kan se att hon är trött efter nattens arbete.
Guy: ja, det är ungefär det jag tänker på också. Hennes röda hår som matchar brödet så bra och att hon är så ung och är så ... arbetsvillig. Det också. Jag känner en slags ömsinthet när jag ser henne.
Skicka en kommentar