Elisabet

Efteråt ....

I någon timmes tid blir vi hos Tommy i Bjäresjö. En båtmotor som inte testats på två år startar på direkten och de båda herrarna blir glada. Dom står där tillsammans vid den gamla uteplatsen, dels mannen som blev pappa till mina tre barn - nästan trettiofyra år tillsammans - och så mannen som kom in i mitt liv i ett långt senare kapitel.

Försöker komma på vad som förenar dem?
Jo, att dom är generösa, snälla och har humor.
Båda är också oerhört sportintresserade.
Och sanna djurvänner.

Jag beslutar mig för att inte åka bil tillbaka till båten, utan ber pv skjutsa mig till Ruuthsbo, så går jag därifrån. Harry gör mig sällskap,
Hela tiden har vi havet på höger sida och det blåser våldsamt .., men några windsurfare tycker förstås att det här är bästa tänkbara väderlek och dom formligen SUSAR fram på vågorna!

Passerar Lilleskog och en liten kyrkogård för husdjur, men ser bara en gravsten - en riktig gravsten med inskription - skymtar ”Vår älskade ...”, men inget mera.

Så kommer reningsverket och efter ett tag lägenheterna vilka ligger bara ett stenkast från havet - det som idag är så vresigt - och i rabatter och slänter växer enorma bestånd av lavendel! Kunde jag tänka mig att bo där? Kanske. Men nog skulle jag väl sakna det där kärva halländska?

Sen är det inte långt kvar till båten.
Pv har middagen klar ..  jag duschar iskallt med hjälp av vattenslangen på bryggan och nu ligger såväl Harry som jag själv och tar igen oss.
Det blåser nåt förfärligt!

Här vänder jag mig om och tittar mot Svarte till.
Såååå vackert är det!
(Ja, det här var när vi just börjat att promenera).

Och just här brukade jag bada, då i ensamseglarlivet.
Med cykel tog det kanske tio minuter allt som allt.

Nu blir det en Treo för mitt onda underben.
Hörde förresten på nyheterna att kompositören Ennio Moricone avlidit.
Nittioett år blev han, denne man som  arrangerat det vackraste jag vet i musikväg, nämligen ledmotivet till filmen ”Cinema Paradiso”.
Googla får ni höra!