Några tankar efter månader av isolering. Om tre månader fyller skribenten nittiotvå år.
Så här skriver hon:
"Mitt eget liv har i sommar kretsat helt kring min trädgård, men nu har coronan luckrats upp lite, och jag har fått tillstånd av de mina att handla mat. Klockan sju, vid öppningsdags, brukar jag vara på ICA, helst på tisdagarna, då det är vad jag kallar pensionärsträff. (Bilden här ovanför visar hur hennes behållare för trädgårdsavfall såg ut .., vilket jobb att fylla den med alla dessa rosor!)
Bilden kom inte idag, utan tidigare i höstas.
Forts:
Det känns visserligen som sommar fortfarande, med växterna verkar gå mer efter
almanackan. Allt fler tycks ha gjort sitt och börjar vissna. Kvar är blommande höstastrar och så mina solrosor, men också de har börjat tappa sugen. Det beror nog på att de är så
oerhört långa och kraftiga och inte klarar hålla sig upprätta i den lösa jorden, och jag har inte kunnat stötta dem med alla tänkbara bågar och käppar.
Men EN sträcker sig majestätiskt över de andra. Den står stadigt vid yttertrappan, för jag har bundit den mot trappräcket. Den är nu högre än huset, gissningsvis fem meter. Då jag tar ned den för säsongen, ska jag faktiskt mäta den. Måttet får Du i ett annat brev."
Elisabet skriver: Och tack du underbara brevvän som så förgyller min tillvaro!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar