torsdag 22 oktober 2020

En dag i oktober ...


.. kan man ta harry och gå på promenad, men åt andra hållet än det vanliga. 
Vi går ut på kustvägen (österut, alltså), vinklar sedan söderut och så österut igen och det är då, när vi genar längs en liten slingrig stig som mynnar i Vitabergsvägen (på det första huset på vänster sida hänger en jättelik 1:a på väggen), det är alltså här den börjar.


Vi går liksom runt. 
Inte en enda människa ser vi, inte någon bil heller. 
Många av husen är tämligen nybyggda. 
Sterila tomter.
Men asplöv ser jag. 
I min barndom växte en hel del aspar nere i slänten mot sjön och även där vi hade gungan. 
Jag har alltid tyckt om det trädet.
Svänger västerut mot Svanvägen och där bor ju Elsa och Alice (Harrys kompisar) och ingen har sån prunkande trädgård som deras matte och husse!


Det finns andra vackra löv också. 
Och så har vi korsat Kustvägen igen och är på väg nerför grusstigen och där man kommer ut på Ejdervägen. 
Inte en kotte synlig här heller, men utanför Margrets hus står i alla fall en bil.


Hittar ett hjärtformat löv. Stort är det också.
När den här bilden tas, är vi nästan hemma. 
Harry, som varit så förfärligt orolig sedan igårkväll och som vägrade gå ut i mörker och när han nästan tvingades ut (sista kissrundan) var han i det närmaste vettlöst rädd. 
P a n i k s l a g e n.
Det var samma sak i morse, så länge det var mörkt. 
Bråttom-bråttom-bråttom hem.
S o m  vi har funderat vad detta nu kan bero på! 
Älgar i närheten?
Varg? (Jo, varg har rivit får några mil norrut och här finns ju massor med får, men innanför elstängsel).


Kanske kan det vara så?
Började med korta promenader i det svaga ljuset i morse .., (med harry, alltså) och när det var helt dagsljus var det inga som helst problem. Då var han enbart glad! 


Och så lägger jag in bilden på mina barns farbröder - mina före detta svågrar - underbara är dom och igår när jag cyklade till affären för att handla lite, så kom en bil körande och mannen till vänster - Leif - vinkade och såg så glad ut. 
Nu är det så att när jag cyklar är jag koncentrerad på vad som kommer och vinkande män passerar rätt obemärkt (ja, det händer väl inte så ofta att jag ser någon vinka heller). 

Men vid Göstas Café hade männen (det visade sig vara två) hoppat ut ur bilen och stod där och tog emot mig så varmt! Ja, men dååå kände jag igen dem! Såååå glad jag blev! 
Det är sjutton år sedan jag blev ensamseglare och vissa av våra bekanta tackade för bekantskapen och så var det med den saken. En kusin till mig - hans fru skrev ett brev och bad mig dra åt helvete - och jag blev lika tjurig som min pappa; jag har inte hört av mig en enda gång till dem sedan dess.

Desto gladare blir man ju när andra finns kvar och har funnits kvar hela tiden. 
Så är det med Leif och Conny. 

"Nu är vi alla gråhåriga!" sa Conny och log.
Han var åtta år när jag kom in i bilden .., en underbart go liten kille, sååå charmig! 
Conny och hans jämnårige morbror, åkte då tåg upp till Malå och tillbringade nån månad hos mina föräldrar .., det var fiske för hela slanten! 
Mamma, som var väldigt förtjust i småttingar, tyckte såå mycket om dem!

Jominsann. 
Leif, som rest jorden runt som Volvoanställd, är dessutom pensionär. 
Han gick en dansutbildning i sin ungdom - balett - och rekommenderade mig nu att läsa boken "Shantaram", ja, det har ju inte med balett att göra, men ändå.

Tiden går. 


Leif var så ..., ja, inte chockad, men förvånad .., över att jag cyklade i mina sandaler, som om det nu skulle vara så knepigt. Det var varmt ute och ja, jag kan ha dem hur länge som helst. Men idag plockade jag fram mina övermåttan ljuvliga boots - jag vet inte vad jag ska kalla dem annars - och dom var dyra, men är mjuka som tofflor (skinnet, alltså). 
Måhända var märket Sköna Marie?

Problemet är att jag vrider min högra fot inåt, alla högerskor blir förstörda och det har uppkommit efter mina knäoperationer. Nu ska jag skaffa ett vettigt inlägg. 

Och så har jag fortsatt lyssnandet till P-O Enquists radioföljetong. 
Idag handlade det väldigt mycket om "självbefläckelse" och jag log mest hela tiden. 
Å, så jag önskar att min pappa hade fått lyssna till den här boken!

Inga kommentarer: