Elisabet

September 2020 .... en b-återblick. 

Åh, den här månaden blir så ljuvlig och mycket är båtens förtjänst! Den första september fyller pv sextiofem år och just den morgonen lämnar jubilaren och Tommy (exet) hamnen i Skallkroken och tar sikte på Bohuslän. När bilden tas sjunger Tommy högt "ja, må han leva!" och dom verkar så omåttligt glada och spralliga!

Någon gång under dagen, jag tror det var vid två-tretiden, anlöper dom hamnen i Träslövsläge och jag tar med mig fikabröd och kaffe och Harry, förstås .., och kör dit och så blir vi där ett par timmar, innan herrarna kastar loss för nattsegling till Skärhamn i Bohuslän.  

Tommy  ä l s k a r  nattsegling och berättar ofta i lyriska ordalag om den där seglatsen till Tyskland (tillsammans med pv) och det var natt och vågorna slog över den som satt vid rodret. Varje gång detta berättas, tycker jag mig höra att vågorna blir allt högre :)

Nästa dags förmiddag ringer pv och undrar om jag inte ska göra dem sällskap? Han har tittat på SMHI och säger att det kan bli en kanonsegling sista biten upp till Orust. 

För min inre syn ser jag mig själv köra genom Göteborg och jag ser Tingstadstunneln och tänker att hjälp, så lätt att hamna fel. En halvtimme senare har jag packat bilen, harry sitter där bak och så ger vi oss av. 

Allt går geschwindt och Jesus åkallas endast när jag ska byta fil och hamna rätt i tunneln.

Vi kommer fram till Skärhamn exakt samtidigt som seglarna och jag hinner precis springa ut på en brygga och ta en suddig bild .., det är när dom letar ledig båtplats.

Vid Akvarellmuseet finns bryggor och jag tar ett kvällsdopp och sent på natten vaknar jag och upptäcker att en man i båten intill oss sitter ensam i sittbrunnen, han håller en cigarett i ena handen och jag tänker att han kanske inte kan sova?

Det kan han inte heller. 

Någon timme tidigare har han fått ett samtal från sin före detta fru; deras son har varit med i en svår olycka och ligger nu på intensivvårdsavdelning.

Vilken fasa.

Vid niotiden lämnar vi Skärhamn och tar sikte på Vindön på norra Orust, det är där båten ska tillbringa vintern på ett varv. 

Om man, när livet närmar sig slutet, ska plocka russinen ur kakan - den kaka som är livet - då kommer ett av russinen att bli just den här dagen. 

Det är himmelskt vackert, varmt och skönt .., och jag badar ideligen .., ligger raklång i aktern och håller i mig i badstegen .., flyter liksom med och det går precis lagom fort.

Och jag hör herrarna ombord sitta och prata om allt möjligt; det tittas på stora sjökortet och skrattas och jag känner mig så otroligt lycklig. 

Och jag lagar lunch och när jag står nere i köksdelen och steker korv kommer Tommy ner och säger att korvarna blir ju mycket finare om jag snittar dom .., och vi står en stund och diskuterar dessa korvar och det står så klart för mig att det ofta var just så här .., att vi - som gifta - ägnade mycket tid åt att "inte ge oss". Jag skriver det här med ett leende. 

Och korvarna blev ..., som ni ser, snittade :)

(Sen är det ju så att Tommy är släktens eminente kock).

Vi kommer fram till Vindön på kvällen och just då kommer regnet. Morgonen därpå tar Tommy bussen till Göteborg och därefter tåg hem till Ystad och själva packar vi bilen med allt som inte ska vara kvar i båten (dvs, allt som ryms i lilla bilen) och kör hem senare på dagen. 

Här viks seglen ihop. 

Några dagar senare tar pv tåget upp till varvet och ytterligare några dagar senare kör jag återigen samma sträcka och nu låter jag Vår Herre vara ifred .., den här gången litar jag på mig själv och allt går bra. Pv har hyrt en liten stuga på campingen alldeles intill varvet och där blir vi i nästan en veckas tid. 

Jag fixar lunch och middag .., tar harry på promenader i för oss nya omgivningar .., åker och handlar ., allt medan pv kämpar med att plocka bort alla stag och allt som är i vägen när det gamla däcket ska rivas och det nya ska på plats. 

Hela vintern ska båten bo på varvet och så, till våren, utgår vi därifrån och seglar ännu längre norrut i Bohuslän.

Så här står den alltså nu. 

Ett nytt däck har lagts på och i slutet av februari blir det så dags för pv att åka upp och göra allt som  h a n   kan bidra med; allt för att få ned kostnaden. Och innan båten hamnar i sjön ska såklart kölen målas och .., ja, det är mycket som ska göras.

Att ha middagen klar när pv kommer på sin el-cykel till stugan, jo, men det känns bra. 

Var och en har sin uppgift att fylla. 

Och från bryggan (där finns flera, vid campingen ligger även en småbåtshamn och varje dag tas båtar upp, oftast motorbåtar) där vi badar, ser vi mängder med småfiskar. Kanske makrillyngel? 

Ja, så var denna ljuvliga september 2020. 

Sååå mycket glädje .., ett helt russinpaket, nästan.