tisdag 23 februari 2021

En seg dag ....


Vi åkte in till stan för covid-testet och det gick ju bra, men jag börjar nästan kväljas bara jag hör någon annan göra just det, så jag tittade ut genom bilrutan och försökte tänka på annat. Det är ju tur att man inte arbetar inom vården. 

Sen hemåt. 

Den sjuke har mest legat på soffan eller i sängen och jag har fixat lunch, tre-kaffe och känt mig aningen skruttig själv, men inte som pv. 


Igårkväll pratade vi om det här försäkringar. 
Har vi nånting som vi vill försäkra? Finns här något som vi skulle förlora mycket pengar på, ja, om det stals? Vi kunde - helt ärligt - inte komma på en enda pryl. Förutom några små pärlörhängen (inte äkta) har jag inga smycken. 

Men det finns ju annat. Nyckelringsbrickan som Emma gjorde till sin mormor för evigheter sedan - och mormor är ju jag - och den lilla, vita stenen som jag hade i min knutna hand när jag kämpade mig uppför en närapå lodrät trappa uthuggen i berget, det var i Cornwall och jag hade förfärligt ont i mitt högra knä (innan senaste operationen), det är sånt jag absolut inte vill vara utan. 


Inte foto-tavlorna på väggen i hallen heller. Dom betyder mycket. 
Bilden togs sommaren 2006; Emil var sju år och detta var min tredje sommar som ensamseglare.


Eller väggklockan hemifrån, den vars ticktack jag aldrig hör, om jag inte stannar upp och verkligen  l y s s n a r. Här har den varit på reparation i Falkenberg. Jo, den klockan tycker jag om. Den är viktig.


Väggklockan som jag köpte på auktion i Heberg och som saknar pendel och säkert annat också, den vill jag också gärna ha kvar. Den sitter ovanför pianot i det som vi kallar för "Gunnars rum" och på bilden har även den varit på besök i Falkenberg. Tyvärr fanns ingen bot. Men å, så vacker den är!

Och så, inte att förglömma - nånting jag absolut inte vill förlora -  alla par-avion-breven från mamma.

5 kommentarer:

mossfolk sa...

Två covid-test har jag hunnit med. Båda negativa.
För första gången på... ja jag vet inte hur länge, är vi alla friska (hittills) under ett lov!

Hoppas att pv kryar på sig snabbt!

Turtlan sa...

Det är ju det där med värde och affektionsvärde. Inte så stort ekonomiskt värde men ett enorm viktigt och kanske kärt värde.

Köpa en brandsäker låda ha viktiga och kära papper i? Jag har det inte men kanske borde ha.

Ja halsprov är inte kul. Ta på sig själv är ju helt omöjligt. När någon annan gör det går det ju men obehagligt så det räcker. Huvvaligen!

Elisabet. sa...

Turtlan :jag tänkte just det; att jag tror att det är enklare att någon annan tar provet. Jag hulkar bara pinnen kommer in i munnen, om jag gör det själv, alltså.
Han är risig även idag, men har ingen feber (det förstod jag när han inte talade om resultatet ,-)

mossfolk: jag har också tagit två, samma resultat som du fick. Och grattis till att ni håller er krya!

Anonym sa...

För mig är det helt olika saker.
Om jag förlorar en bil, dator eller kamera är det varit ett rejält ekonomiskt avbräck och försäkringen gör det möjligt att återanskaffa.
Men saker med ringa ekonomiskt värde som jag ärvt eller fått kan aldrig ersättas.
Men sen finns det ett tredje alternativ. Som när vi fick avliva vår häst som skadat sig. Det var ett femsiffrigt belopp i pengar, men pengarna kunde aldrig ersätta vår vän som vi förlorat. Därmed inte sagt att pengarna inte hade betydelse.
Så det är inte enkelt.
Hedgrenskan

Elisabet. sa...

Hedgrenskan: ja, men det är ju självklart att bil och annat - som typ djur - det måste man ju bara ha försäkrat och även om man inte får tillbaka dem i livet (djuren) kostar det ju multum att ta dem till djursjukhuset, så där har man inget val. Minns när vi var där med Nelly och ett par hade kommit in med sin hund som skulle avlivas och så, när det var dags för betalning, hade dom ingen försäkring. Så hemskt att lyssna till deras ångest och detta inför oss överiga som satt med våra hundar och katter och väntade på vår tur.