Söndag ....
Det här blir den tristaste läsning ever-ever, men jag vill skriva ned för min egen skull, för att minnas. Nu är det söndag, om någon inte hade koll. Kunde sova riktigt bra, frånsett detta ständiga kissande. Tur att vi har badrum på ovanvåningen.
Frukost sen. Kaffet smakar inte längre gott - den enda smakförändring vi båda känner av - men det är ju en bagatell. Pv tar harry på promenader. Inger-Margret-rundan eller Margret-Inger-rundan. Ler när han berättar. Den ena vägen är brantare, den tar han mindre ofta.
Tänker ofta på all rädsla som singlade omkring i mitt inre. På tv-skärmen syns ryggpartiet på en av undersköterskorna - en av dessa kompletta änglar som kämpade med den stackars finska kvinnan som var så sjuk. Hur mycket betyder inte ord som "lilla vännen ...?", och namnet, alltid patientens namn, även om hon inte var kontaktbar?
Har idag suttit ute i säkert en och en halv timmes tid.
Ttttat ut över den lilla plätt av världen som är min - eller där jag råkat hamna -. Har pratat med Inger i Skellefteå (en gång kulturredaktör som tog emot mina veckokrönikor) och med friherrinnan förstås.
Och pv är darrig men orkar ändå. Efter ombyggnaden i kökets innersta - nya rör och ledningar i diskbänken - blev det öppet blås och vi har nu fångat en stor råtta i fällan. Jag ville bara dö. Eller försvinna. Nu har pv sågat till och försökt täta, det kan bara bli bättre.
4 kommentarer:
Tur att det bara är kaffet som inte smakar som det ska ☕️
Inte trist alls.
Är bara så himla glad över att du orkar skriva lite, befarade att du hade fått åka till sjukhuset och så var det.
Va!!? Ingen normal kaffesmak - det värsta straffet av alla ju. ;)
♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥
Åh fy för råttor! Jag tyckte att det var tillräckligt obehagligt när vi hade fått in möss i vintras...
Och för övrigt håller jag med ovanstående om att det alls inte är trist utan himlans trevligt att du skriver! Nu ska ju jag vara hemma ett tag och kommer högst troligt att titta in här femtielva gånger om dagen ;)
Babsan: jag är ingen större kaffedrickare i vanliga fall och det blir ingen uppoffring om att vara utan den biten :)
Walkaboutsweden: Ja, det blev verkligen resa till sjukhuset. Tacksamaheten att ha kravlat mig på benen igen .., den vet inga gränser!
mossfolk: läser hos dig och blir så förundrad över det här med att det kanske är stressrelaterat. Det är ju så hemskt. Att du är ambitiös, därom råder nog inga tvivel, men att det kan ge såna resultat, gör mig förskräckt. Om det nu hör samman. Och du är så välkommen att titta in.
Skicka en kommentar