Sköna maj välkommen ...
När detta skrivs sitter pv mitt emot mig och författar ett mejl till sina chefer.
Å, jag tycker så synd om honom!
Planen var att han under tre veckor skulle vikariera för en kollega, men redan i förrgår började han bli raspig i rösten och nu är den - rösten - nästan försvunnen.
Den som följt med här en längre tid kanske minns att han för några år sedan fick vara hemma i f e m veckor totalt, då rösten tackade för sig.
Att vara lärare utan röst .., är såklart inte det enklaste.
Nu våndas han och tycker att det känns nedrigt att ställa till det besvär. Jo, den känslan minns man. Eller jag.
//Bilden har precis inget att göra med inlägget. Jag bara tycker så mycket om känslan i den.
Konstnärens namn var Sophie Boutellier, men hon målade under pseudonym - Henriette Browne -.
5 kommentarer:
Är det måntro någon "efterbörd" från covid:en han har?
Nja, det började som halsont och så blev det så här.
Nja, det började som halsont och så blev det så här.
Jag kan helt identifiera mig med känslan av att ställa till med besvär på jobbet. Hoppas att han kryar på sig snabbt!
mossfolk: ja, den känslan är så hemsk! Under tiden i Ystad - på Supermarket - var det jag som skulle kassaschemat och då vet man hur knepigt det är när någon blir sjuk länge. Min mamma var husmor på sjukstugan ibland och till sist tog hon själv passen som hon inte fick folk till ,-)
Skicka en kommentar