Elisabet

Hon heter Anna ...

Så var det dags för återbesök hos hjärtsköterskan - hon som heter Anna -. 

Som vanligt är jag där för tidigt, men det behövs, för det är tämligen lång sträcka att promenera och den som går med rullator eller på andra sätt inte tar sig fram så snabbt, lär ha det lite kämpigt. 

Hinner i alla fall tänka att stengolvet är såå vackert. 

För att inte tala om detta. 

Kanske ser någon vågor? 

Jag ser fåglar.

Till hjärtmottagningen är det målpunkt G som gäller. Möter idag endast en annan medmänniska som irrar omkring och hur härligt är det inte att kunna visa vägen ..? 

Att visa Den Rätta Vägen. 

Personalen på hjärtmottagningen har fikarast och sitter längst nere i korridoren och en kvinna som följer sin mamma (som sitter i rullstol) säger att det är ju för hemskt, att där inte finns ett riktigt personalrum. 

Och när fikarasten är tillända tittar sköterskan Anna på resultaten av onsdagens prover på vårdcentralen och hon säger att allt, precis allt ser bra ut! Långtidssocker, blodtryck, blodfetter, ja, allt är som det ska. 

Nästa möte blir på distans, via telefon och det passar mig bra. 

Efteråt köper jag mig en kopp kaffe och en skinksmörgås i sjukhusets cafeteria. 

Vid ett bord intill sitter en omåttligt storvuxen man och hans hustru och inför oss övriga pratar han högljutt i sin mobil; det gäller ett bankärende, ett lån ..., och han berättar för människan i andra änden av luren att han har inte ett endaste lån, ja, han har det gott ställt, nåt annat ska dom inte tro ..., och mannens hustru hyssjar honom ideligen, vill att han ska ta detta när dom kommer hem. 

Jag förstår henne. Själv hade jag lämnat bordet.

"Jaså, det är redan beviljat .., på det viset?" säger mannen till sist. 

Sen mot parkeringen. 

Intill vår bil har någon annan parkerat och jag hajar till när jag ser dekalen på bakrutan. 

Och så hemåt. 

Till en glad Harry, till Sade som sjunger så vackert och till strålande solsken och nu lång promenad.