onsdag 6 mars 2024

Tack Harry ... 

Ja, så är det ju, att en dag tar det slut och den dagen kom idag. Under ett par dagar tyckte jag att Harry blev lite annorlunda, men jag hade svårt att sätta fingret riktigt på vad det kunde vara. Förra veckan sade jag till pv att "undrar om vi ens har kvar honom i höst ...?" 

Att han hade tacklat av senaste månaderna, det var vi helt på det klara med, men nu var det något annat.

I söndags hoppade han upp i soffan, men hade dålig balans ., liksom vinglade lite, innan han lade sig ner. I måndagskväll var han orolig och satt och gnydde utanför pv:s sovrumsdörr - något som aldrig hade hänt tidigare - och igårkväll hade han svårt att hoppa upp i min säng, gjorde det till sist (jag frågade om han ville ha hjälp upp .., men nej, han klarade det själv), men .., låg inte som vanligt vid fotänden av sängen, utan alldeles intill mig. 

Jag låg länge och strök honom över pälsen och sa hur mycket vi älskar honom och då kände jag hur han liksom vibrerade svagt .., så där som om han hade kolsyra i kroppen. 

Det blev morgon. Pv tog honom på promenad, men då orkade Harry inte gå så långt, utan ville gå hem igen. 


Väl hemma beslöt vi oss att kontakta djursjukhuset och vi fick en akuttid och fick komma i princip bums. Det blev lite vanlig undersökning .., röntgen och sist av allt ultraljud. 

Då fick vi veta att Harry hade tumörer runt såväl mjälte som lever. Han var så dålig, så han orkade inte ens vara rädd. Och veterinären (som var så vänlig) visade en spruta med blod som tagits ut ur buken .., så illa var det alltså, att han börjat blöda invärtes.

Ja, sen tog vi beslutet. 

Bilden visar i väntan på sömnmedlet innan den avgörande injektionen skulle ges. 

Allt gick bra. Tårar, tårar, tårar. Harry på en plyschfilt på golvet .., såååå fin och go och så bara borta. 



Nu har jag gråtit så mycket att jag har ont i halsen .., eller .., jag har även hållit gråten stången så jag är alldeles spänd. 

Gick upp och lade mig på sängen och tänkte att det ska dröja innan jag tvättar påslakanet där Harry legat. 

När allt är klart och vi skrivit på och betalat, kör vi förbi Solhagas bageri, då pv tycker att vi ska köpa nånting till kaffet.

Jag är minst rödgråten och går in .., ensam i butiken och förklarar för expediten som lägger en extra-kaka i påsen, som lite tröst. 

Sen hemåt. Mera gråt. Men ..., vi vet ju att det här var rätt beslut; vi hade heller inget val och hade lovat oss själva att någon operation eller krånglig medicinering, nej, det skulle han inte behöva utstå, så här vid snart tretton års ålder. 

Nu går hans kropp till kremering och vi ska gräva ner askan i närheten av där pElle ligger och ett litet kors eller en sten få komma upp. Kanske några blommor som pryder det hela. 

Hur det känns ..? O ä n d l i g t   tomt. Nästan som om det ekar inuti kroppen. I maj skulle han ha fyllt tretton år.

Så: tack älskade, älskade Harry för all glädje du skänkt oss under alla år. Så mycket du hann vara med om .., följde med på alla seglatser .., slutade vara rädd för Marias Charlie .., älskade exet, friherrinnan, Ecke, Anders, Eva och Ulf och vrålade högljutt av glädje när någon av dem kom på besök!

Och s o m  vi älskade dig Harry!

21 kommentarer:

Gerd sa...

Jag känner igen känslan av tomheten, att vara så ledsen inuti. ❤️

Rexxie sa...

Kram!

Monet sa...

Kära Elisabet och Thomas Kan inte mer än bara förmedla min enorma medkänsla för er i detta. Det du berättar är en karbonkopia av det som hände oss med det ”fjärde barnet”, vår trettonåriga labrador Puck. En Harry, då på 1970-80-talet. Den vänligaste av själar, inte riktigt lika ängslig som Harry då och då men lika med på allt, inklusive de veckolånga sommarlovsseglatserna i Stockholms skärgård. Också för henne gick det så fort på slutet att vi inte riktigt hann med. Det var äldste sonen som då gjorde sin militärtjänst och bara kom hem över helgerna som sa till mig: ”Mamma ring veterinären på måndag, hon är döende”.

Och han hade rätt. Också hon hade spridd cancer, i första hand kring lungorna och hon hade bara 5 procents andningskapacitet kvar. Som jag förebrådde mig länge efteråt att vi själva inte såg - ville se - hur långt det gått. Vår veterinär bodde i villa med en underbar trädgård och jag fick en halvtimme där alldeles ensam med min och vår Puck under ett äppelträd där jag just berättade för henne om vårt liv tillsammans, hur älskad hon var och vad hon betytt på så många plan i vår familj, i synnerhet för de uppväxande barnen. Hon var också så lugn och förtröstansfull in i det sista, hennes tass i min - tog sina sprutor och vi såg in i varandras ögon intill de faktiskt slocknade och jag kände att hennes själ lämnade kroppen - det var så märkligt. Jag delar dina tårar Elisabet, kan inte skriva det här utan att de rinner. Också för de andra lika älskade hundarna, Jack Russelterriern Max, också 13 år och så lilla franska älsklingspudel Dessi, tolv år. De två sista har dock fått somna in hemma i mitt knä i sin vardagsmiljö men sorgen har varit lika intensiv för var och en.

Den som inte varit igenom detta kan rimligen inte förstå hur det känns. Det är verkligen en älskad familjemedlem som inte längre finns och tomheten gör sig omedelbart kännbar. Men, Elisabet, tårarna är efter någon som alltid lämnar såååå ljusa minnen och en väldig tacksamhet, försök tänk så, Mina uppriktiga och varmaste tankar går till er där på Ejdervägen nu.

(Och Bert må förlåta mig för kanske min längsta bloggkommentar. Men det här skriver man inte i en mening.)

Babsan sa...

❤️❤️❤️

Tony sa...

Här sitter jag med tårar och skriver denna kommentar. Så ledsamt och sorgligt.

Elisabet. sa...

Till er alla: Vi säger väl mest att men ååå, att vi inte fattade att när Harry slickade så maniskt runt snoppen, så kan det ha varit för att han hade ont!! Det kommer att gräma mig nåt hemskt. Jag trodde kanske att han började bli dement.
För övrigt har han ju varit nästan som vanligt, bara mera trött.
Nå, men nu blev det ändå bra, det enda vi kunde göra. Och han var så lugn och fin där inne, kände väl hur sjuk han var kanske?
Och jag tänker på alla kvällar när Harry legat intill mig och jag talat om för honom hur mycket vi älskar honom och hur fin han var.

Tack till er alla för att ni är så rara och omtänksamma!

bettan sa...

Harry har haft ett fint liv hos er och inte en dag utan han upplevt er kärlek.
Medkänsla till dig och PV.

Monica sa...

Förstår. Och så klokt ni åkte till djursjukhuset. Ni har givit och fått så mycket kärlek.

Gunnel sa...

Så tråkigt att förlora en älskad Harry.

Elisabeth med h sa...

Så tomt det måste kännas, och ledsamt och sorgligt. De som inte har haft ett älskat husdjur kan inte förstå hur ont det gör när de inte finns längre, men vi är många som vet hur det är.

Anonym sa...

Lika sorgligt som det är att han är borta, lika fint är det gick så snabbt och han var med så länge. Om han hade ont så var det inte så att det inkräktade på hans livsglädje, inte förrän nu de allt sista dagarna. Och då ville han ju vara med, och fick det. Jag tycker ni gjorde alldeles rätt. Det blir tomt, också här på bloggen. / Annannan

Båthuspernilla sa...

Mina varmaste tankar till er i det gula huset. Jag vet så väl hur det känns när man måste fatta det där beslutet som är så rätt, men ändå så tungt. För att inte tala om efteråt, när man hör klorna klappra mot golvet, fastän de inte längre finns. Eller när man i ögonvrån ser den där mörka skuggan som brukade vara pälsklingen och det bara är ett minne i form av en synvilla.

Lena sa...

💗

Elisabet. sa...

Säger det igen: tack alla! Och nej Monet, jag looog lite och tänkte att detta var långt ifrån din längsta kommentar, men: den värmde gott ..., precis som kramen från Rexxie, små röda hjärtan , kommentarer från annannan i Portugal, Gerd i Norsjö, Gunnel i Luleå, från Båthuspernilla, Lena, Monica, bettan i Lund, Elisabeth med h .., ja, men tack till er alla! Vilka rara bloggvänner ni är!

Elisabet. sa...

Fick inte med Tony i Tranemo - såklart t a c k till dig också -!

Kristina sa...

Ja, så är det - saknaden finns kvar, länge, länge. Men också alla goda minnen och tacksamheten över att fått leva en tid med en så älskad varelse.

Elisabet. sa...

Det gäller dig också Kristina! Såklart.

Anonym sa...

Så ledsamt! Beklagar sorgen. Varma kramar till er❤
/Elisabet, din namne på östkusten

Elisabet. sa...

Elisabet: ja, det var ledsamt .., men det går förstås ändå. Men fy, så tomt.

Anonym sa...

Åh, så tråkigt! Jag skjutsade vår familjs tax på den sista redan till veterinären 1977. Svårt att se ett djur lida. ellem

Anonym sa...

Ellem: ja, att det är! Men ändå en lättnad. Så ledsamt att se dem sjuka. Sa det til pv ikväll , att när han fick lugnande och somnade .., så ljuvligt att se honom sååå avslappnad. Han hade säkert haft ont, skönt att slippa smärtan, /Elisabet