Framme i landet Västmanland ...

Och så lämnar vi landet Halland och säger hejdå till Pelle som ska bo hos pv:s mamma i två hela veckor och jag förmanar och säger att "du glömmer väl inte att han vill ha kokt fisk ..., och spola den i kallt vatten så han inte bränner sig och ..." och hon som ska vara matte, hon bara ler.

Jodå, hon ska nog klara det.

När vi har kommit i trakten av Motala (tittat in på ett loppis och man nästan dånade .., ååå, så mycket fint!) ringer hon och säger att Pelle mår sååå bra och han följer henne i hack i hälarna mest hela tiden.

"Och han spinner också!" säger hon.

"Å, Gunvor, I love You!" svarar jag och det gör jag verkligen.

Det är ömsom störtregn och lilafärgad himmel och ömsom strååålande sol mest hela vägen.

Och nu är vi framme hos ellis och hennes sambo P och den fräknige Junioren och så förstås Brunis .., och vi har ätit supergod mat (grillad fläskytterfilé .., hasselbackspotatis .., sallader .., mmmmm och gott rött vin från Sydafrika!) och nu ska här spelas När och Fjärran, för det övriga sällskapet vill såklart ha revansch från förra hösten.

Ja, då vann ju bloggmadamen ..-)

Mina knän är ballongsvullna och jag vet inte om jag tror på herr läkaren.

När jag skulle ta mig ut ur bilen för rastning, var det knappt att jag kunde stå på dem.

Jag tror att det är 1. antingen medicinen eller 2. MS. (ja, det trodde en läkare att jag hade för kanske sju år sedan).

Så länge tänker jag ha trevligt och vinna även ikväll.

Hej svejs!

Ja, hur gör man nu egentligen ....

Pensionatvärdens storebror Tommy är ett enda stort charmtroll.

Och så här han energimedvetenpassionerad.

Här berättar han om hur man på det mest effektiva sättet kokar ett ägg.

Och så var det ....

... allsång, förstås.

Storebror Göransson visar hur det går till.

Hellre lyss till den sträng som brast ...

Dans kring stången och bröderna, tillsammans med en dragspelare, står för musiken.

Då brister strängen.

Den vackra tröjan inhandlades på Irland, i härliga staden Galway.

Midsommarafton ...

Bloggmadamen har slappnat av.
Sitter lite i utkanten av Det Stora Sällskapet, men är ändå med.

... blir förstås Den Samlade Troppen till stora ängen, ja, tillsammans med andra sommarhusgrannar och i täten går en ung man och bär svenska flaggan och det sjungs lite spritt och där är skällande hundar och mörka moln på himlen.

Och efteråt ..., kaffe med tårtor, kakor och bullar hos pensionatsvärdens mamma.

Då är det solsken och riktigt härligt ute.

Där är Paul från Dublin, Roger från England, Ines från Chile och så en hel drös med smålänningar, en stockholmare och en madame från Västerbotten.

Under kvällens lopp ska regnet v r ä k a ner och inglasade altaner är en Guds gåva till mänskligheten, särskilt när det är midsommarafton ..., och det blir helt underbar buffémat med massor av sillinläggningar och lax i olika former och Hannes, som arbetar i fiskaffär i Lund (saluhallen), han berättar om hur oändligt mycket han älskar sitt arbete och om den yrkesstolthet han känner.

Det blir på det hela taget en kväll fylld av sång och prat och fotboll på tv och Allersläsning och hundarna Frida och Obelix och inte en enda liten mygga.

När klockan är ett på natten får vi skjuts till pensionatet av pv:s storebror.

Fyra timmar senare vaknar jag, som vanligt.

Sol och mörka moln.

Regn.

Naturmorgon från radions P1.

M mmm, det känns bra.

Snart dags ...

Om en timme stundar den Samlade Troppen.

Femton personer blir vi som ska fira midsommarafton tillsammans.

Tre bröder med respektive, mamma Gunvor, flera syskonbarn till pv .., hans svägerskas mamma Britta från Ljungby och så en bloggmadame då.

"Kommer P med?" frågar pensionatsvärden sin dotter.

"Nä, han .., ja, han trivs inte så där jättebra i stora sällskap ...", säger hon lite leende.

Åååå, så lycklig jag blir!

Det finns fler som känner sig lite obekväma i såna sammanhang!

Kanske är det inte bara det här med "stora sällskap" han menar .., utan mera att man blir lite som en Främmande Fågel bland en oerhört tajt familj.

Men jag klarade det i fjol och ska klara det i år.

Och så önskar jag alla rara vänner en riktigt härlig midsommarafton - på ert eget sätt -, på det sätt ni själva vill ha den!

Dom allra största kramarna går till dr Böhlander, Peter, Kapten Lintott och Emma .., och till Anna-Panna, Micke, lilla Nelly och jättestora hästen Taurus .., och förstås till sonen, han den ende jag har .., Anders.

Halmstad Sjukhus

Och i undersökningsrummet sitter Allergi-ABC-tavlan.
Ojdå! Visst känns figurerna igen ...?
Nog är det väl den här rara madamen som har varit framme med pennan?

Idag kör jag själv till akuten.

Nästan på en gång hittar jag och utanför akutintaget finns en rymlig parkering och när man anmäler sig i luckan får man ett p-tillstånd och behöver således inte betala.

Suveränt finurligt!

Och man får ta en kölapp och sedan berätta vad som felas och jag är det tredje knäet .., framför mig står en ung man som knappt kan gå och efter en stund sätts i rullstol ...., hans vänstra knä är illrött och svullet!

Efter en timmes väntan i väntrum B (som tillhör distriktsläkaren som har jour), får jag komma in i undersökningsrummet och efter ytterligare en stund uppenbarar sig en tjusig läkare som på pricken liknar Bill Cosby.

Herr Doktorn är aningen gråsprängd och han vrider och vänder på mitt knä och kan för sitt liv inte begripa varför jag inte sökt läkare tidigare och nä, det är ingen vätska i knäet, däremot är det rejält svullet och mycket större än det vänstra och helt ärligt .., "ja, vi är båda i den åldern
då man kan få artros och det är vad jag tror att du har .., så jag skriver ut lite Doleron åt dig och så .. jahaja .., du har remiss till ortopeden i Ystad och Västerbotten säger du .., det är långt det .., i mitt land är det bara kaos ..., sa du Norrbotten ..., nähä, Västerbotten .., själv är jag från Somalia ...,, ja, det blir en lång resa det, hinner du hämta ut medicinen .., annars kan du ta den på nåt apotek längs vägen ...", säger doktor Cosby.

Och sen åker jag hemåt.

Väl omlindad på det högra knäet.

Midsommaraftonsfönstret ..

"Hej Elisabet!

Jag har varit litet snål med fönster.

Det här är ett fönster i ett litet hus som står nedanför tre långa trappor som leder upp till ett buddhisttempel på toppen av ett litet berg i närheten av Kratie i Kambodja.

Hälsningar Jom."

Återbesök ....

Natten mot idag har jag djävulskt ont i höger knä.

Jag hämtar en filt och virar om.

Tar Iprén.

Ikväll är det rejält svullet ., som en mindre ballong.

Ser ut att vara vätskefyllt.

Pensionatsvärden klämmer och känner.

Plötsligt kommer jag ihåg distriktssköterskan hemma i Ystad som frågade om jag hade fått "svullna" ben, efter att jag börjat med blodtrycksmedicinen.

Nix, inte det minsta! sa jag.

Det var väl för en månad sedan.

Behövde inte ens dra upp byxorna och visa.

Men nu ....!

Det skulle inte förvåna mig för fem öre om detta är en biverkning av medicinen.

Finns det en på tusen som får nåt sånt, då vet jag vem det är.

Så i morgon blir det ..., akuten.

(Tröstar mig med vitlöksgratinerade sniglar ...).

Ge och ta ...

Plockar bort på altanen.

Och den inglasade.

Kastar grenar bland nässlorna.

Prasseltorkade löv på avhuggna grenar.

Funderar på att spika upp en lerkruka.

"Var vill du ha den?" hojtar jag till båtmotorreparatören.

"På mittersta stolpen!" hojtar han tillbaka från båtens innersta.

"Jaha, men det blir snyggare på den längst till höger, bland vinrankebladen ...!" svarar jag.

"Men varför frågade du då alls ..?" säger reparatören.

Jag säger att jag ville liksom höra hans åsikt.

Sedan går jag och sätter upp krukan, som är fylld med hänglobelia.

Hur vackert som helst blir det.

Vad då?

Var den hamnade?

På den mittersta stolpen.

Också en insikt ...

Pensionatsvärden har klättrat upp i segelbåten som står på torra land och nu fixar han med båtmotorn.

Båtmotorseländet, kanske.

Ibland blir jag blixtinkallad.

Då ska jag, som är höjdrädd, klättra uppför en vinglig stege och svinga mig överbord, trassla mig över en vit lina och sedan absolut inte tänka på nerfärden igen .., utan låtsas som om det regnar.

"Tryck på start!"

"Lägg i backen!"

"Och så framåt!" ropar pv från båtens innandöme.

Ganska behagligt är det sitta i en segelbåt tre meter upp i luften.

Ingen sjösjuka, direkt.

Bilar kör förbi på lilla slingervägen och jag vinkar lite försynt.

När jag ska ner igen för stegen, fastnar ena bröstet i linan.
(Behå är inte så dumt ibland, men min har semester och ligger i den blå väskan och nu är det som ingen styrsel på behagen ...).

Andra gången går det bättre.

På tåget ...

Vi sitter mitt emot varandra, sonen och jag själv.

Han läser Metro och jag gör just ingenting.

Stationerna susar förbi.

På himlen syns mörka moln.

Och jag tänker att precis exakt så där satt min pappa och läste tidningen Se eller Norran, hemtidningen.

Och Fib Aktuellt.

När han kom till mittuppslaget höll han tidningen en bit ifrån sig för att se lite bättre.

Lättklädda flickor i bikini, fotograferade på en soldränkt strand .., jo, jo.

Pappa log.

Några år senare när dom lättklädda madamerna tog av sig allt, slutade pappa att köpa tidningen.

"Nu är det inget spännande längre .., man ska bara a n a ..., då är det som bäst", sa han.

Själv prenumerade jag på Lilla Fridolf.

Man med röda skor

Från Malmö tar jag Öresundståget till Halmstad.

Tror jag.

Det visar sig att Helsingborg är slutstation och i en timmes tid får jag vänta på att rätt tåg ska anlända.

Jag sitter på en bänk, med Pelle intill mig.

Det är ett vidunderligt vackert skuggspel på golvet!

Människor av alla de slag passerar.

Äldre man med hatt och paraply.

Ungdomar med jeans som nästan trillar av baktill.

Vackra flickor.

Och sist av allt .., en ung man med röda skor.

(Det här är vad pv kallar "en film helt utan handling". Det är det inte för mig.)

Dr Böhlander önskar alla en trevlig midsommar !

Om ca 2 timmar väntar sommarlov tom 16/8 !

Vill önska alla en riktigt trevlig sommar!!!

Kram Doktorn

Dag 2 .....

Suddig bild genom tågfönstret.
Ändå tycker jag så mycket om den.
Bilden.


Allt är packat.

Väskorna bara väntar.

Och jag har renbäddat sängen till vännen som ska bo i min lägenhet medan jag är på vift.

Nu stundar frukost.

Pelle sneglar mot kattburen .., så där ..."nä, inte nu igen!"

Och ute, tänka sig .., har det börjat att regna.

Torsdagsfönstret ...

"Här kommer ett fönster till.

Ett så här fint fönster hade det lilla sovrummet jag fick ha i förra veckan på mitt Skånebesök.

Huset var ett gammal korsvirkeshus, så där lite lagom snett och vint men så ska det ju vara!

Kvällssolen bryter fram genom all grönska och lyser så fint tycker jag.

Du... det är så kul fotografera fönster!

Kram från Turtlan."

Igenkänning ...

En alldeles underbar sida .., finns här.

Nu ska jag nog försöka bearbeta herr pv att köra via Norrköping på hemvägen.

Typ.

Mer behövs inte ...

Nu har jag använt Den Nya Tallriken för första gången.

Den med småblommorna runt kanten.

Naturell youghurt och mysli från kvarnen i Särdal. (Tack Panter!)

Ååå, det var ljuvligt.

Den första dagens kväll .....


Så mycket har blivit gjort idag.

Jag har städat min lägenhet, ja, till och med i städskåpet, för man vet ju aldrig.

Och det är underbart att komma hem till sitt eget och känna att det är rent och fint.

Åååå, jag minns jular eller sommarsemestrar hemma i Malå och sedan resan söderut igen, till trean i Kungsängen ..., och detta att låsa upp sin egen dörr och flickorna som hade alla sina leksaker på plats och kompisarna som väntade nästa morgon och slå sig ner i sin egen soffa och ställa balkongdörren på glänt och tacka grannen mitt emot som hade skött blomstervattningen.

Oftast Henry, han den storvuxne mannen från Gråträsk utanför Arvidsjaur, men som också hade hamnat söderöver.

Den där komma-hem-känslan.

Jag minns också resan upp till Västerbotten när det var studentdags för Anna och vi kom körande och närmade oss Lycksele och radio Västerbotten varnade för våldsamma översvämningar och plötsligt, när jag hörde min egen dialekt i bilradion, översköljdes jag av en komma-hem-känsla och jag vände ansiktet mot skogen och försökte hålla gråten stången.

Med åren blir jag allt blödigare.

Alltid har jag varit lättrörd, nu är det värre än nånsin.

Det är som om känslorna ligger utanpå.

Som antenner.

I morgon kommer sonen hit och äter frukost med mig.

Tillsammans går vi sedan till stationen och har följe till Malmö.

Där går han till polishuset där han lär upp sig för att vara nån slags ta-emot-anmälningar-hela-sommaren från hela landet .., och själv tar jag tåget till landet Halland och till pensionatsvärden.

Pelle följer med.

Medan vi åker norröver, ska han bo hos pv:s härliga mamma.

Det blir nog bra.

Vid sjutiden ..

Släkt från förr i Dikanäs.

.. ringer jag till min mammas yngsta syster, Lisbet.

"Moster Lisbet".

Genom hela min uppväxt har mamma vittnat om sin kärlek till alla syskonen, men "lill-Bisse" som Lisbet kallades, med henne var det något extra.

"Hon blev ju som mitt eget barn nästan ...!" sa mamma ofta.

Nu ska vi hälsa på henne i Vilhelmina och jag blir så innerligt glad när jag hör hennes röst.

Jodå, hon ska vara hemma och ta emot oss.

Sen ringer jag till Dikanäs, till min morbror, Olaf.

Det är säkert tjugofem år sedan vi sågs - minst - och hans röst är lite skrovligare och han berättar om sin cancer och att han ska till Lycksele och strålas, men för övrigt låter han precis som alltid.

Glimten-i-ögat-aktig.

Snäll.

Glad.

Och när vi har pratat en stund, så skrattar han lite och säger ..."ojojoj Elisabet, jag blir lite rörd .,. du låt ju precis som Ann-Gerd .., hä ä som att höra Ann-Gerd .. ja, du förstå .. ja ha hon oppå frysboxen .,. ja, se hon varje dag!"

Och han säger att inte behöver vi tälta på gården inte .., dom har sängplatser åt oss och vi är såå välkomna.

Efteråt, när jag har lagt på luren, kan jag inte hålla mig längre.

Då strömmar tårarna.

(och inte för att jag är ledsen .., utan för att hjärtat fylls av all den här värmen från mammas släktingar)