torsdag 15 juli 2010
Näst sista natten i min lägenhet, med pv liggandes på en madrass på golvet och jag i sängen - och det är hett som i .... -, drömmer jag förstås att jag är på ett vanvettigt högt berg .., jag är i Nepal och står på toppen av berget och ser ut över hela världen tycks det och är livrädd.
"Jag kommer aldrig att ta mig ner härifrån!" säger jag gång på gång, i drömmen.
Tala om att min själ och mitt hjärta skriver ut tydliga meddelanden .., hälsar en smajlande madame.
Och nu är flytten igång.
Soffan, sängen och en massa banankartonger är på plats i släpen.
Människor går förbi och hejar.
Regn i luften. Och på marken.
onsdag 14 juli 2010
Upphittat ...
När jag städar det allra översta skåpet, hittar jag inte bara mina betyg och arbetsintyg, nej, där är även - till min oerhörda glädje - en av mammas dagböcker.
Den här är från juni 1975 - 1 juni 1986.
Raklång ligger jag på soffan Ektorp och läser.
"Midsommardagen 1977.
En ovanlig midsommar. Ingen rödblära eller midsommarblomster utslagna. Kallblåst och regn, två, tre grader varmt nattetid, fyra till tio på dagarna.
Ska nu vaka i tre nätter.
Dikt till livet.
Det liv är ej längst, som längst har varat.
Den levat längst, som fyllde livet bäst.
Den är ej rikast, som mest har sparat.
Nej, den är rikast som har givit mest.
29/6- 77.
Ja, jag har just försökt att leva upp till den där dikten.
Varit på posten och betalat ut cirka två tusen kronor.
Fredagen den 21/10 1977.
Så har det gått ett tag sedan jag sist skrev.
Vintern kom och vintern gick. Barmark och skönt igen.
De älskade barnen kom den 3/10. Reste igår morse från Malå, var framme i Stockholm vid femtiden. Småtöserna underbara, ja, "barnen" också.
Huset känns åter tomt.
Ett år snart sedan Ivar dog. Oh, vad det blev tomt och ensamt efter honom .. , men hur skulle det ha varit för honom att bli ensam?
10/7 1978.
Så är Husbondlid-veckan över.
På kvällsmiddagen träffade jag Olle och Annie Jonnson från Sydamerika. De frågade om jag ville komma och arbeta bland indianerna?
2/8 1978
Ett steg till, ett steg till, led mig Herre - ett steg till -.
Idag blir biljetten klar till Argentina.
Jag känner mig lugn och förtröstansfull.
Allt har ordnat sig.
8/8 1978
Så börjar konturerna klarna.
Biljetten utlöst, 5169:-.
Arbetar nu tre dar till, sedan ska jag intensivläsa spanska en vecka.
Friden har lägrat sig över själen.
Minnesgoda läsare kanske kommer ihåg att jag skrev nånting om att människor som lever ut sina känslor i dans .., så där helt offentligt bara .., säkerligen har ett häftigt sexliv, befriat från allehanda hämningar.
Det var vad jag trodde och tror.
Och Sven också, för den delen.
Sven sa...
"Haha, en fin analys av kvinnor som ger sig hän....
Jag tror att du har helt rätt.
När man läser om era besök i Marinan, så blir man nästan sugen att flytta till Ystad! Det ångar ju av sommar, romantik och härliga människor!
Det verkar som Ystad är som bäst just nu, precis när du ska flytta därifrån."
Men se norska Bente, hon sa på sitt stillsamma vis att ..."ja, det är ikke säkert .., det kan vara tvärtom .., detta är enda sättet att få ut sina känslor .." och så log hon genom luren.
Åååå, ja, så kan det ju också vara!
Vid tretiden får jag nog, då lämnar jag fönsterputs och dammvippa åt sitt öde, packar rosa strandväskan och susar iväg till havet.
Längs hela strandremsan, i flera kilometer, slingrar sig en cykelväg och det är ljuvligt svalt och skönt där inne i skogen och det doftar barr och här och där jasmin (jag vet .. med scher... men jag tycker att det låter bättre med a:et .-) och nästan berusad av salighet blir man.
Stranden är packad med människor och med färgglada parasoller, ja, aldrig har jag någonsin sett så många parasoller på en strand i Sverige!
Längre bort cyklar jag .., och ännu längre .., parkerar sedan vid en tall och går ända längst ner till vattenbrynet.
Där, lägger jag mig.
Badar l ä n g e.
D y k e r ..., känner svala vattnet mot pannan .., ser tång och sandbotten, men aldrig en enda fisk eller krabba.
Och sedan ..., ett par timmar på ett svalt påslakan .., mobilprat med sonen .., och jag somnar och faller i djup sömn och sover nånting så otroligt gott.
Vaknar .., badar igen .., somnar om .., badar!
Ligger och tittar på andra badgäster .., där är ett sällskap med sjalettprydda kvinnor och småflickor - svarta hilkor - å, gud, så varmt det måste vara .., och ingen badar (kanske kan man inte simma?), men barnen leker med en frisbee och några andra roar sig med en boll .., där finns hink och spade och det är ett stort sällskap, bara kvinnor och barn .., och vem är jag att tro att livet måste vara hemskt för att man bär sjalett runt huvudet?
Vid femtiden cyklar jag hemåt, omringad av doft av fläder och ännu mera jasmin .., där är kilometerlånga bilköer till och från stan .., nästan hemma träffar jag fru Grå .., och det blir mobilprat med Taurus och Nellys matte .., och med pv, som nu är på väg med släpen.
Allt känns bra.
Ingen ångest över morgondagens bohagsflytt.
På fredag är det min tur.
Ps. Jag hade dåligt batteri i min kamera, så jag länkar till andra som varit mer förutseende, så kan ni förstå hur härligt det är ...
Här, t.ex .. och här ..., och här.
Överraskning ...
Det är när jag kommer hem igen från återvinningscentralen i Hedeskoga, en bit utanför Ystad, med härligt böljande fält runt omkring .., som jag upptäcker flyttbilen från Halmstad.
En släpvagn, hyrd i Tylösand!
Och med en vit soffa som står på plats där innanför.
Ingenting förstår jag, för pv ska inte komma förrän ikväll!?
Men det visar sig vara grannen i porten intill som också ska flytta till Halmstad och nu är hennes föräldrar här och hjälper till med flytten och dom frågar var jag ska bo .., "ååå, i Stensjö? men det blir ju fint, där är så vackert nära havet!" säger kvinnan och önskar lycka till.
Och nu blir det ännu en sväng till återvinningen.
Ajöken, sa en svettig fröken.
Har varit på affären och fått låna Karinas lilla bil, nyputsad och tjusig värre.
Bilen, alltså.
Därefter Söderberg & Sara och mitt älsklingsbröd.
Aldrig ska jag klaga på värmen!!
Att arbeta som bagare i en fullkomligt s t e k h e t lokal ..., med solen rakt in genom fönstret .., å, nåt så gräsligt hemskt!
Men brödet är övermåttan ljufvligt och nu ska jag strax åka iväg till Lions Loppis med diverse överblivet.
Ju fler tömda skåp ., desto mer som hamnar i "nä-det-här-sparar-jag-inte-högen!"
Och jag har tänkt massor på dig Annika, som tömde din mammas bohag och det var ju inte lite det.
Efter loppisen blir det fönsterputsning, med hjälp av en gul microtrasa.
Ikväll kommer riddaren från landet Halland med släp och rubbet. Å, halleluja!
tisdag 13 juli 2010
Medan ...
... jag cyklar fram och åter till återvinnings-containrarna och slänger plast och glas, gör funktionären här utanför sig redo för att träda i tjänst.
Ikväll ska det tävlas i Wallanderloppet.
Exakt halv nio går starten för alla som ska springa 6 kilometer.
Likt ett dån av elefanter på savannen hörs det när hundratals löpare - män och kvinnor -, rundar hörnan av Marigatan - Regementsgatan!!
Själv står jag på trappan och hejar.
Allra mest hejar jag på en man som kör rullstol.
"Heja, heja!!" ropar jag och mannen smajlar tillbaka med filurig blick.
Och äntligen, börjar hettan ge med sig.
Maria på jobbet.
Tuuut-tuuut!
Och jag öppnar fönstret och där ute i stora bilen, med nervevad ruta, sitter världens raraste Maria Hansson med småtöserna Vera, Alva och storasyster Kajsa.
Hela familjen (pappa kör bilen) är på väg till polisen för att ordna passbilder inför resan till ännu mera värme, ja, längre fram i höst.
Vera viftar lyckligt med en liten orangefärgad ballong och det gör Alva också.
Och jag tänker att åååå, vad jag kommer att sakna Maria och hennes töser!
... att redan efter två dagar som inte-längre-anställd i butiken, känns allt annorlunda.
Jag står i kassakön och känner mig plötsligt enbart som kund.
Tänker att ..., hoppas dom ropar på hjälp.
Dom som har varit mina arbetskamrater är fullt sysselsatta.
I lilla kontoret sitter cowboy-maria och knåpar med fruktordern.
Karina ska skriva prisetiketter till blommorna.
Hanna A frontar vid tvättmedelshyllan.
I mejerikylen skymtar jag Håkansson och Emile äter lunch och skriver samtidigt veckoschemat.
Allt är som vanligt.
Och ändå inte.
Sen cyklar jag hemåt och känner vinden mot kinden.
Om några dagar ...
... ja, på söndageftermiddag .., tänk, då blir det flytt på riktigt till det gula huset på kullen och då kommer två av mina tre barn på besök.
Anna med sin Micke och så Anders.
Och inte minst: lilla Nelly.
Och det ska ni veta, att det är en bestämd liten madame.
Fyra händer på Marinan ...
Dagny = Skorpion
Bjarni = Skorpion
Ann-Sofie = Tvilling
Daniel = Vattuman
Det var trångt om saligheten igårkväll på Marinan.
Underbart väder, härlig musik och övermåttan god mat!
För ovanlighetens skull valde jag inte lamm eller grillspett, utan en skaldjursgryta som var inget mindre än h i m m e l s k!
Till vänster om oss, satt två män och två kvinnor i 40-årsåldern.
Det visade sig att Dagny och Bjarni kommer från Island; Dagny från Reykjavik och Bjarni från Keplavik, men båda har vuxit upp i Sverige.
Bjarni vittnade om det man ofta hör från invandrare och barn till invandrare; att till slut känner man sig inte hemma i något av länderna.
"Kommer jag till Island, då ser dom mig som svensk .., men är jag här, då är jag ändå islänning, det är hur absurt som helst ..", säger Bjarni som pratar skånska så det står härliga till.
Det är också han som tycker att det isländska kynnet är annorlunda mot för det svenska.
"På Island .. , ja, människor är kaxigare på nåt vis .., man lever på en ö och är vana vid strapatser och med väderlek som skiftar på tjugo minuter .., det är väl helt enkelt så att man tvingas bli på ett visst vis ..?" säger han.
Daniel, han var i väldigt många år kund i lilla kvartersbutiken och bodde på samma gata som undertecknad, nu har han flyttat till Klostergatan.
Och det blir prat om förhållanden och skilsmässor och mycket annat.
En i sällskapet säger leende, att deras förhållande var dåligt i minst tio år, ja, innan det blev separation.
"Men vi kämpade på .., vi renoverade, tapetserade och köpte nya möbler eller flyttade .., det var vårt sätt att försöka ta oss vidare".
Sen tog orken slut.
Eller pengarna.
Och förhållandet.
Flera i sällskapet ler igenkännande.
Och tänk, alla fyra har dom vänster tumme upp!
Såja ...
Enjängd, var ordet.
... nu är man högtidligen inskriven i Systemet.
Det ska erkännas att det var aningen svettigt att slå sig ner framför en - av ett otal antal datorer - och så blev det till att skriva ner alla uppgifter, såväl på längden som på tvären.
När stunden var kommen att nedteckna alla utbildningar, log jag för mig själv.
En kameral 1 -årig kontorsutbildning 1969 där jag lärde mig att skriva jättesnabbt på maskin, kan det möjligen vara nåt?
Läraren, Rolf Götesson, kramade mig vid avslutningen och sa ..."å, Elisabet, jag har nog aldrig haft nån som tidigare suttit hela rasterna och slagit kilometerlånga slagremsor på en Addo X-maskin .., bara för att hon tyckte att det var så himla roligt!"
För att inte tala om den 1-åriga husmodersutbildningen hemma i Malå!
Tänk, så nyttig den har varit!
Där lärde jag mig att reda såser, att baka de alla mest
Och icke att förglömma: en 20-veckors vårdbiträdesutbildning någon gång på 80-talet.
Högsta betyg i kursens två ämnen, jamen, det är ju något att ståta med, synd bara att jag inte har kvar själva betyget.
Dom latinska kunskaperna är kanske inte så mycket att yvas över, men att nyckelben heter clavicula och lårben femur .., det är minsann inte det sämsta.
Å andra sidan ..., kan jag ju uppvisa bilder från gårdagens borttagande av pv:s suturer, ja, måhända döljer sig rent av dolda kirurgiska kunskaper hos den nu arbetslösa madamen?
Så fanns där även en frukt,- och gröntkurs i Umeå i slutet av 80-talet.
Att dill och tomater inte ska ligga nära varandra i fruktdisken, det är det bestående minnet av den utbildningen.
Ja, ni har väl hört talas om etylengas?
"Varför gör du röda prickar på skyltarna?" frågade en alla chefer.
"Därför att jag tycker att det blir fint ..", svarade jag.
En textkurs hos Attention i Luleå, det glömde jag också!
Att man har läst in gymnasiepsykologi med bra resultat? Nja.
Nå, jag brydde mig helt enkelt inte om att skriva ner något annat än de två första utbildningarna .., vem bryr sig för övrigt i kurser från ett annat årtusende, ja, när en 56-årig madame som arbetat i affär i precis hela sitt liv, tänker söka arbete?
När jag själv skrivit in alla uppgifter, blev det träff med en handläggare, - en vänlig dam med slät mage och vackra, rosa naglar -.
Damen berättade vad som nu ska hända .., därtill förärade hon mig ett orangefärgat kuvert med diverse nyttigheter och sa att när jag kommer till landet Halland, kan jag, om jag så önskar, få en jobbcoach.
"Nätack, det behövs inte, jag tänker söka arbete på egen hand ..", svarade jag.
Skulle det visa sig alldeles stört omöjligt, då kanske.
Nu ska jag ändra folkbokföringsadress och ringa och säga upp det elektriska.
Hej hopp!
Å, alldeles förfärligt ovant känns det att inte behöva ställa klockradion på 06.00, även om jag alltid är vaken minst en timme innan dess.
Nu vaknar jag ändå och vet till en början inte om det är vanlig vardag eller semester?
Jaha, ja .., det är ingetdera, egentligen.
Och vid sjutiden går jag till Söderberg & Sara och köper det goda brödet och vi äter frukost med tre öppna fönster i mitt vardagsrum och en liten fläkt som oupphörligt sprider lite kyla, men bara lite.
Om en halvtimme börjar en ny fas i mitt liv.
Arbetsförmedlingsfasen.
Det ni.
Dagens fönster ...
måndag 12 juli 2010
Kväller och en massa insikter, ja, i alla fall en.
Det är pv som föreslår att vi ska äta middag på Marinan, som snart väl får räknas som vårt stamställe ..., så där som vår egen oas på livets savann.
Så vi går dit och där är mycket folk .., vi slår oss ner på utedelen där man kan få sand under fötterna och med havet inom dofthåll och vid halv nio blir det uppträdande av fem man som spelar en slags reggaemusik som är det bästa jag någonsin har hört och det är nu insikten drabbar mig.
Jo, så här är det.
Efter en halvtimmes spelande då man knappt kan sitta stilla .., reser sig några kvinnor upp och börjar dansa nån slags sensuell afrika-dans-fast-ändå-inte på golvet och det dansas i säkert två timmar närapå nonstop och bara nån enstaka man vågar sig upp, men kvinnorna .., ååå, som dom dansar och en av dem, hon påminner om något jag varit med om tidigare .., det var i Köpenhamn på en jazzklubb tillsammans med herr Akkurat & Morsomt och ett kvinnligt band som spelade och trummisen, en ung madame, när hon spelade kunde man tro att hon hade sex .., ungefär så såg hon ut.
Och likadant med en av kvinnorna ikväll.
Det är då jag tänker att människor som vågar sig upp så där när alla andra tittar och som vågar hänge sig totalt åt musiken .., såna människor har garanterat ett häftigt sexliv, det är jag övertygad om.
Såna människor tänker inte på om rumpan är stor eller brösten inte har alptopp-form, nä, dom bara älskar rakt av.
Så måste det vara.
För övrigt var det underbart hela alltet.
Intill satt två män och två kvinnor och jag fångade deras vänsterhänder som ni ska få se i morgon och det var också intressant, för hälften av sällskapet var från Island och hade mycket att berätta om det isländska kynnet, ja, kontra det svenska.
Och nu mot sängen .., hälsar hon som mest vickade på tårna där under bordet.
Då förstår ni.
Ps. Är det några ystadbor som läser här .., gå till Marinan imorgon, bandet spelar då också! Ds.
S e m e s t e r ...
Och vi cyklar österut, mot Nybostrand till ..., och vid tredje infarten till höger svänger vi av och hamnar på en bit av den långa stranden där jag nog bara har varit en enda gång tidigare; då med Bente och hennes son.
Här är vattnet klarare än i stan .., och det känns djupare .., och vi badar hur länge som helst!
Och jag ligger på mage och läser en Resebilaga som berättar om hur härligt det är på ön Naxos i Grekland, men just i den stunden känns Ystad lika bra.
PV cyklar iväg och kommer efter en stund tillbaka med såväl kaffe som Fritidsbarens delikata wienerbröd som är t u n g a och frasiga, allt på en gång.
Vid femtiden är vi hemma igen, efter att först ha hämtat tomma banankartonger på affären.
Utanför min port blir det prat med en man som jag inte har sett på ett tag och han frågar om jag är på väg att flytta och själv frågar jag var han har varit, "ja, jag har inte sett honom på ett tag ..?"
Ett tag .., visar sig vara sju år.
Så länge har han bott i Helsingborg och även i Ängelholm, men nu är det finito med kvinnan och han har återvänt till Ystad och tycker att livet är rätt trist .., ja, han har fått lägenhet i samma fyrkantskvarter som jag själv bor i .., det huset sitter ihop med "mitt" och han berättar att "ja, men minns du inte att jag bodde på andra sidan fyrkanten innan jag flyttade .., du har lite dåligt minne Bettan ...", säger han och det har jag verkligen, men har ingen lust att få det skrivet på näsan.
Det finns liksom en orsak till att jag då blir orolig.
Och nu .., Marinan.
Pensionatsvärden och jag själv.
Hoppas att det fläktar från havet, för inne i min lägenhet råder subtropisk värme och hur man ska kunna sova i detta, det övergår mitt förstånd?
Och i morgon stundar besök på Arbetsförmedlingen.
Andra gången på femtiofyra år.
Nej, tredje. När jag var sjutton år fick kompisen Eva och jag själv hjälp av arb.förmedlaren Bertil Hellgren hemma i Malå, som såg till att vi fick sommarjobb i var sin Konsumbutik på Hisingen i Göteborg.
Det var då det.
Då hade jag storlek 34 på mina byxor och levde mest hela sommaren på räkost i tub, samt barnmatsburkar till lunch. Ja, innehållet, alltså.
Hungrig var jag aldrig.
Såja ...
Och man hittar bilder ...
Mamma på bron i Bjäresjö, utanför Ystad.
Och Linte-Pinte ..., ååå, vad jag kan sakna den hunden!
Gamla kort dyker också upp.
Pappa var ordförande i MIF, Malå Idrottsförening och här ska det mätas.
Vem mannen till vänster är, vet jag inte .., men sedan kommer alltså pappa iklädd shorts och skjorta .., (kan det vara därför jag tycker så mycket om skjortklädda män ..?) och så är det Sören Lundgren, legendarisk bagare hemma i Malå och innehavare av Lundgrens Konditori på Storgatan, nu förstås nedlagt sedan lång tid tillbaka.
Längst till höger står Mauritz Brännström.
Han hade sportaffär i samma huslänga som konditoriet och där inne doftade det läder (hundkoppel hängde på rad ...) och där fanns ett stort älghuvud uppsatt på väggen mot kondiset .., och tre galonklädda pallar som karlarna brukade sitta på .., där hämtade jag ofta pappa när det var dags för middag.
"Cykla till farbror Mauritz och se om pappa är där .., säg till honom att vi ska äta ..!" sa mamma.
Gissa, om det pratades älg, - och harjakt där inne!
Mauritz var pappas bästa kompis och hade en gång vunnit Vasaloppet.
När mamma en kväll 1975 kom till sitt arbetspass på sjukstugan, bad en kollega henne att ta emot en kvinna som nyss hade blivit änka, ja, hennes make hade hittats död i en bil i byn. Hjärtinfarkt, eller något sånt.
Och mamma mötte kvinnan och fick sitt livs chock; där stod Mauritz fru Gunborg och till Gunborg och Mauritz hade mamma och pappa varit kvällen innan och druckit kaffe.
Nu låg han död i kylrummet och hans stora gummistövlar stod där utanför, prydligt uppställda.
Ett år senare var även pappa död.
I den gröna lådan ...
.. hittar jag handlingar rörande mitt barndomshem.
Pappa och mamma har undertecknat.
Mamma, med sin lite hipp-som-happiga namnteckning, som i hennes ungdom lutade åt vänster, sedemera kom den att vinkla över till höger.
Och pappas.
Han hade tagit en Hermodskurs i välskrivning och det tycker jag nog märks.
Känslig och vacker är den.
Inutimjuk, som pappa själv var.
Men det går långsamt just nu .. jag hittar brev från mamma lite här och där.
Så här skriver hon i januari 1988.
"..... den stackars R (24 år) han har det jobbigit med sina laster. Det är inte många nätter han kommit hem nykter.
En natt var han så stupfull, så jag höll inte på att få honom uppför trappan. Väl uppe, så kunde jag ha spöat mig själv för att jag alls hade släpat dit honom! Nu var jag tvungen att stanna kvar och lägga mig på golvet framför hans dörr, så att han inte skulle dråsa nerför den branta trappan.
Stackars R! Stackars hans fosterföräldrar! De älskar utan gräns och är så förtvivlade för hans skull. Själv har jag alltid varit svag för grabben och lider med föräldrarna. Men för Herren finns inga hopplösa fall, säger Edin på LP-stiftelsen.
Han (Edin) var själv i människors ögon just ett hopplöst fall.
Julen har för övrigt varit het.
Fyrtio grader i flera dagar!! Kvavt i luften och svetten har runnit i små bäckar. Just nu fläktar det riktigt skönt. Fåglarna kvittrar, hibiskusen ståtar med röda, härliga blommor!
Hundratals ljusgröna fjärilar svävar i luften - gräsmattan talar sitt trista språk -, ja, att det är dags för klippning.
Det är inte en vecka sedan jag klippte den sist, med en el-klippare och lång-lång sladd.
Apelsin och grapefrukt och pomeloträden dignar av stora, men ännu gröna frukter.
Rosorna är utslagna och allt är en våldsam kontrast mot er snövita och rimfrostiga jul.
Nej, inte längtar jag till vintern, men väl till er på Ringvägen 29 - för åtminstone ett kort besök och att få se er och fika med er en stund!
En hjärtevarm kram på födelsedagen!
Mamma. "
Syster Nilsson berättar ...
Foto: Tommy Eikedahl.
Själv ville jag inte titta på.
Året var 1979.
Idag kommer pensionatsvärden med tåg från landet Halland, till Skåne.
"Men först måste jag till distriktssköterskan så hon får ta bort suturerna på ryggen .., du vet, det där födelsemärket som togs bort ..?" säger pv.
Då säger jag att det kan jag väl ordna, det kan inte vara så märkvärdigt?
"Tre, fyra stycken .., det är bara att ta en liten fin sax och klippa försiktigt och så drar man upp hela tråden .., ja, det förmodar jag .., kom du, jag fixar det!" säger jag, som trots allt är utbildad till vårdbiträde.
Ja, att det är hela trettio år sedan, det behöver man ju nödvändigtvis inte berätta för patienten.
Och jag ler och tänker på min mamma, som vid sextio års ålder började praktisera som såväl barnmorska som tandläkare, allt ute i den argentinska djungeln.
Nästan varje dag som vi var hos henne, kom indianer med våldsam tandvärk och mamma, som aldrig hade dragit ut tänder i sitt tidigare liv, hon satte helt resolut patienten på en stol ute i solskenet och så plockade hon fram tång och bedövningsspruta (bedövningsmedel hade hon fått från tandläkare hemma och begagnade tänger från Erikshjälpen) och jag minns tydligt att ju kämpigare det var att få ut tänderna, desto mer snurrade foten på patienten .., ja, den gick av och an som en propeller!
Men vad var alternativet?
Femton mil genom djungeln till närmaste stad och indianerna hade inga pengar till vare sig resa eller tandläkarbesök .., dom levde ju på sitt fiske och bodde i enkla, enkla rishyddor med jordgolv.
Det fick bli enligt Kajsa Warg-metoden ..,"man tager vad man hafver", och vad matacoindianerna hade, det var en kavat sjuksköterska från södra Lappland, en som trodde sig om att klara det mesta.
Heja dig mamma! hälsar en annan syster (ja, lillasyster ..) Nilsson som nu ska leta fram pincett och sax, inför den stundande behandlingen.
Måndagsfönstret ...
Och när fönsterfångerskan synar håven, upptäcker hon en hel drös med fönster!
Fönster i olika former och storlekar .., fönster från Gallejaur, Bergnäsudden och Arvidsjaur!
Det här är ett av dem alla och det kommer susande genom rymden och landar elegant i pensionatvärdens lilla dator.
Och att Fånga Dagen .., den allra första "semesterdagen" .., är inte särskilt svårt.
Halv sju ringer nämligen väckarklockan.
Tvättstugan är bokad.
Och ute faller ett stilla regn.
/Det finns för övrigt många sätt att fånga dagen på ...
söndag 11 juli 2010
Och så ett kvällsfönster ...
.. från Bergnäsudden i Norrbotten.
Fönsterfångerska var madamen som flyttade från Västmanland till Norrbotten och som tycker att paradiset på jorden, det är tydligen där.
I Arvidsjaur.
Och Gallejaur.
Och vid Storavan.
Så snart jag kommit hem från stranden, kommer regnet.
Ett veritabelt skyfall och äntligen, äntligen .., går luften att andas!
I ugnen värms kycklingvingar .,ååå, jag är vrålhungrig .., och i väntan på kvällsmiddag, reser jag västerut.
Ja, med nätets hjälp kan man göra nästan vad som helst.
Och jag läser ...
..."Och vaknade tidigt. Halv sex närmare bestämt.
M och jag gick ut i morgonsolen och det var väldigt vackert med långa skuggor och ett lätt dis över bukten.
Även om hamnområdet är turistigt finns det fortfarande en fungerande fiskehamn och vi nickade godmorgon till ett par väderbitna fiskare med rutiga flanellskjortor och stora kaffemuggar."
Eller så här.
"Det var premiär för vår tältkyrka (ett Primustält för sex personer med full ståhöjd i mitten) och det har funkat jättebra. Kul att delta i amerikansk campingkultur ett litet slag; folk har med sig allt från vilstolar till wokpannor, gasolkök och meterlånga kylväskor i hammarplast, bord, dukar och lyktor som lyser upp kvällen. Lite som svenska husvagnscampingar av den mer permanenta sorten alltså, minus blomlådorna. Vi kände oss helt primitiva med vårt knäckebröd och trangiakök. Till varje campingplats hörde en eldstad med grillgaller och det var fritt fram att samla ved i skogen, så eldade gjorde vi både morgon och kväll så vi kunde koka tevatten och rosta bröd och grilla korv och marsmallows."
Hur intressant som helst är det.
Här kan du läsa resten.
Kväll 1 ...
... cyklar jag ner till stranden och mest hela tiden ler jag.
Byter om ute på bryggan.
Bryr mig inte nämvärt i att den bara och omfångsrika rumpan kanske syns.
Klättrar nerför stegen .., dyker rakt ner i vattnet..., som är underbart svalt, utan att vara kallt!
Simmar länge .., det är rejäla dyningar ..., fram och tillbaka åker man.
Mörka moln på himlen.
Cyklar hemåt, genom Sandskogen.
Hela tiden doft av schersmin!!
Berusande, ljuvlig, underbar doft!
Och fågelsång.
Och värme.
Och glädje.
Och tacksamhet.
Det går framåt.
Nu är alla köksskåpen i det närmaste tömda och rengjorda.
Inklusive städskåpet, där jag fyndade nåt så otroligt!
Där fanns ett ormbo av olika elektriska sladdar och kontakter .., och topz som ramlat ur sin förpackning och gamla blodtrycksmediciner .., östrogentabletter som knappt användes ., plåster (jag tycks aldrig skära mig ..?) .., där var proppar .., marschaller .., ännu flera marschaller .., julgransljus .., en elektrisk ljusstake från Ikea och en avliden sådan från Åhléns .., Herdins färgmedel (fuchsia och svart) .., dyrbara microtrasor som knappt har använts ..., ja, ni anar inte!
Mellan varven går jag ut till soprummet och kasserar.
I morgon har jag bokat tvättstugan och så ska jag gullbe att pv hjälper mig med spisen, för där måste man nästan stå på knä för att komma åt och tyvärr, tyvärr .., det har jag ju så svårt med .., ja, rent av förfäärligt svårt är det.
Jag tog mig en titt bakom element och fick en chock.
Ojdå.
Men h u r kommer man åt där?
Inte med en trasa, inte en chans och inte med dammsugarens alla attiraljer .., kanske att jag måste köpa mig en rejäl dammvippa?
Säåja, nu hoppas jag att intresseföreningen har noterat allt detta intressanta.
Bli affärsbiträde!!
Ty, just som jag telefonsurrar med härliga bettankax, ringer det på min dörr.
Så jag öppnar.
Där står, till min förvåning, Ing-Britt, kund sedan länge i lilla kvartersbutiken och nu på Supermarket.
I min ålder, kanske.
Jag känner henne inte annat än via kassan.
Småprat genom årens lopp ., ja, ni vet, väder,- och vindprat.
Men där står hon nu med en S:t Paula i handen och hon kramar om och pussar på kinden och det rinner tårar på hennes kind och hon tackar för den här tiden och säger att .."jag skyndade mig hem från stranden så du inte skulle hinna flytta!"
Och så går hon sin väg.
Har jag någonsin berättat för er hur mycket jag älskar skåningar i allmänhet och ystadbor i synnerhet?
Jaså, det har jag.
Kan ni förstå varför?
Bra.
Slut i rutan ..
På chefens skrivbord ...
Klockan fjorton-och-arton-piiip.
Ja, så är mitt klädskåp rensat från diverse inköpslistor, två petflaskor, plus ett hekto kattsand.
Vad kommer jag att minnas mest från just idag?
Jo, kvinnan i 60-årsåldern som kommer från kassan mitt emot och tar min hand och ler så innerligt, innerligt varmt och säger .."tack för all vänlighet under alla åren, även på Fridhems Livs".
Och Karin, barnmorskan, som kommer gående vid charkkylen och har med sig present och en vit pion och står där med armarna utsträääckta som till kom-får-du-en-varm-kram och det känns som om mitt hjärta ska rämna.
Och bloggvännen, hon som har det varmaste av leenden och som är så len om huden, jo, jag vet, för jag strök henne över armen.
'
Och på "mitt" bord ., där ligger välkommen-tillbaka-brev till Emelie, som har haft semester.
Det är hon som nu ska ta över kassajobbet.
En av mina döttrar sa en gång att det här med överstrykningspennor, "det är nånting som är typiskt för mamma."
Så är det verkligen.
I min väska finns nästan alltid en rosa och en lila variant av dessa.
Men nu är det över.
Nu ska jag öppna en ny grind i livets hage.
lördag 10 juli 2010
Och så hittar jag ett brev ...
... skrivet av min mamma, daterat den 12:e mars 1980.
I brevet berättar hon om en resa från Puntana till Tartagal.
Puntana låg eller ligger kanske fortfarande mitt inne i den argentinska djungeln, eller mer som ett ökenområde eller måhända nånting mitt emellan, alldeles nära gränsen till Bolivia.
Det var där som mamma höll till de första åren.
Hon kallade det för ett "campamente" och där var mest rishyddor där indianerna bodde .., där fanns ett litet vitt hus med två rum, varav mamma hade det ena som mottagning. En trädgård hade hon också, där hon kunde plocka paprikor, grape, pomelo, citroner, tomater och alla möjliga grönsaker. Fisk köpte hon av indianerna som lade ut nät i Pilcomayofloden alldeles i närheten.
Till Tartagal, cirka femton mil från Puntana, åkte hon för att hämta post och handla medicin och ta ut pengar.
Så här - bland annat - skriver mamma:
"Kära Eliza!
Tänk, äntligen är jag här igen!!!'
Vägen var obeskrivbar på sina ställen, men långa sträckor riktigt bra.
Frisia (lärare, som började studera till läkare, men bytte bana ..) och bror till hans fru skulle åka samtidigt, eftersom Frisia har en inflammation i en spottkörtel och har rysligt ont - och hans svåger skulle börja arbeta till veckan.
Detta blev en i sanning intressant resa.
Frisias bil krånglade eftersom det kommit vatten i bensinen, lägg därtill några andra problem.
Vi startade kl.10. från Puntana och kom fram kl.3 i natt!
Då hade Frisia fastnat i en grop gjord av traktor och vi kunde omöjligen få loss bilen och bogserlinan av stål gick av i ett. Dessförinnan hade han generöst tagit upp en bekant familj till honom som varit på vägen sedan i i fredags! (Det är tisdag idag).
Tio personer tillsammans med höns, en gris, tre getter och en fru, hade han att köra.
Innan Frisia körde fast hade en traktor dragit loss oss från ett sur-hål som vi fastnat i.
Frisia har inte kommit ännu, fast klockan är 14.30 på onsdag.
Hans svåger satt långa stunder på biltaket med en plåtburk och en slang till motorn - eftersom den vanliga tillförseln inte fungerade -.
Å, Eliza, detta var en syn att skåda och jag önskade att jag hade haft en kamera med.
Sedan fick vi låna en glas-dameján av en criolle efter vägen. Den band de fast framför bilrutan, sedan var det bara att fylla på mer bensin. Den bättre bensinen fick de av andra som fastnat längs vägen i fredags förra veckan.
Ps. Det visade sig att jag hade sjutton brev att hämta ut på posten. Tre var från dig, plus några norrantidningar med artiklar om Ingemar Stenmark! Tusen tack! Ds.
Hemifrån-hälsning ...
"Vi har börjat med trivsel- och kulturvandringar i och omkring byn.
Förra gången gick vi den gamla kyrkvägen, sen till Carl Olofs påbörjade gårdsmuséum och avslutade med rabarberpaj i byalokalen.
Vi var över 20 stycken i blandade åldrar.
I går bar det iväg på orkidéjakt.
Först en gammal väg som de gick när de skulle slå myrängarna förr, sen över en myr, som Oskar och Carl Olof spångat för kanske 10 år sen, så man kom över torrskodd.
Sen en ny gångväg som jag och Carl Olof märkte upp för att hitta när vi skulle dit nästa gång. Nu heter den älgstråket för det finns hur mycket älgskit som helst där. Något att ta tyskar på vandring till...
Nå, vårt mål var en sträcka där de växer massor av orkidéer.
Inte så ovanliga, men masor av mutationer så färgerna är starkt rödlila till vita.
Avslutningsvis satte vi oss på storstenarna på hygget, man måste klättra upp. Allt för att sitta i vinden så vi inte skulle få alltför mycket mygg kring oss.
Kvällen var ljum och solen sken, fikat smakte bra.
Den andra bilden visar vad jag möttes av när jag varit in på samhället och handlat i måndags. Inte gör det mig något, men den dagen skulle jag måla ett hus där de stått och då luktade det som i en större gammal lagård med kor.
Men jag tycker fortfarande att om de inte äter upp mina träd och planto, får de gärna vara här.
Ha det bra!
Kerstin."
//Och inte är det väl underligt att man - då, hemma i Västerbotten -, looooog när man kom körande med bilen och såg någon turist stå med kameran för att föreviga några strörenar längs vägen.
"Ja, ja .., det är väl nån sörlänning, förstås ..?" sa man. /Elisabet.
Förr i världen ...
I mitten av 80-talet, kunde jag lätt som en plätt - ja, så där när man hade åkt till Grekland på semester - ligga på stranden från tio på morgonen till fyra på eftermiddagen.
Det var som ett arbetspass.
Idag cyklade jag ner till "min strand", den som ligger lite väster om stan .., och där det inte är så trångt och så låg jag där från tre till fem och det var som bäst och jag doppade mig säkert fem gånger och simmade under ytan och kände svala vattnet mot pannan och jag låg på mage och läste en inte alls ny bok av Bodil Malmsten och tittade lite på strandgrannarna.
Och vilade.
Sen cykeltur hem .., förbi Marinan där det spelades dragspel och på grönområdet vid alla båtarna, där fanns stora partytält, och jag såg att Sjöräddningssällskapet visade upp sig och där var människor i folkdräkter och himlen var blå och solen flödade.
Själv ska jag flyttpacka.
Och jag trodde att min arbetsdag skulle vara ännu en timme till, men icke, sa schemat och nu sitter jag på lilla lagerkontoret som är överbelamrat av följesedlar .., annonsblad .., kyl/fryshandskar .., Telia-mobilt-bredband i kartong .., gröna flugsmällare och lite annat.
Näst sista arbetsdagen är avverkad.
Och jag har kramat om Asta som är en bra bit över åttio och även hon har fått nytt knä och nu har hon legat på sjukhus för svullna ben - "jag har hjärtsvikt" - förklarar hon, men på medicinavdelningen var det fullt, så det blev extrasäng på kirurgavdelningen och ingen behandling alls, förutom vattendrivande som inte hjälpte så värst mycket och nu är A utskriven och sköterskan på kirurgen sade att ..."nej, så är det, det är ingen behandling du har fått .., det är hemskt det är .., vi är förtvivlade!"
Så nu går A hemma med sina svullna ben och hon har stödstrumpor förstås, men bra känner hon sig inte.
Innan vi skiljs åt, lovar jag att skicka ett vykort från landet Halland.
Och det har på det hela taget varit en dag fylld av stress.
Cowboy-Maria har tömt m ä n g d e r med burar i mejerikylen .., och hela tiden är det kö i kassorna och det ska växlas pengar och fyllas på med glass och andra frysvaror och läskhyllorna dignar av varor på morgonen, men vid lunch är det stora hål i hyllorna och varukorgar ska dras ut till entrén och kvällstidningarna fyllas in och returerna göras och det går mycket tobak i semestertider; bäst att fylla på rejält på morgonen!
Ungefär så har min näst sista dag på det här jobbet varit.
Och nu är klockan fjorton-och-tio-pip.
Nu ska jag cykla raka spåret till stranden!
Ajöken, sa fröken.
Lördagsfönstret ...
fredag 9 juli 2010
Fredagkväll ...
Någon klappar händer. Det doftar tång och hav.
... blir Marinan tillsammans med hemifrån-Torun och hennes man Micke.
Först har jag cyklat ner till stranden alldeles intill och badat flera gånger och vid sextiden kommer så Torun och Micke med bussen som går under namnet "Skåne-Expressen" och vi slår oss ner vid ett bord och blir sittande i fyra timmar!
Där är många bekanta på serveringen .., vi sitter så vi har havet inom doft, - och synhåll, dvs, inte mer än trettio meter kanske .., och vi äter gott och dricker gott och pratar om viktigheter, så där vilka egenskaper man föll för hos sin partner och tvärtom .., och det blir härlig bluegrass-musik av Toddyboys, där en av dem spelar banjo så det står härliga till .., och vi säger att det låter så där som om vi satt i en gungstol på en veranda i Alabama och syrsor spelar och det är varmt, för att inte säga hett .., och långt-bortifrån hörs musiken.
Så var det.
En alltigenom helt underbar kväll.
Och när vi går hemåt (på stora lägdan en bit därifrån är det folkmusikuppträdande och mot en vägg nära Marinan, där sitter fyra män och spelar dragspel ...) blir det hej och ännu mera hej från bekantingar och jag tänker att Ystad är den finaste platsen i hela världen, men det kommer att bli bra i Halland också och Ystad finns kvar.
Och Marinan och havet och allt det andra.
Men nu blir det sängen!
Väckarklockan ställs på fem-och-fyrtiofem.
Pip.
Ajöken, sa fröken.
... så ute råder subtropisk värme
Man skulle lätt kunna tro att man arbetar i en butik i Afrika, ty alla kunderna är så solbrända och vackra!
Idag hade jag en kvinna i kassan som absolut måste lida av någon form av ätstörning.
Ett vandrande skelett är hon och hennes inköp är exakt likadant, dag ut och dag in.
Två liter ProViva av olika smaker.
Jag tror inte att hon väger mer än 30 kilo.
Och jag undrar verkligen om hon kommer att klara av livet?
Dagarna går fort nu!
Två arbetsdagar kvar; fredag och lördag.
Sexton timmar inalles.
Och idag har jag två unga killar framför mig i kassan .., och jag känner genast igen den ene, han tillhör dem som under skolterminen kommer och köper godis säkert fem gånger per dag.
Det är stora gäng som väller in .., upp till tjugo - trettio högstadiepojkar och man får hålla ögonen öppna när alla samlas vid godishyllan och sedan ställer sig i ring eller går till hyllan för barnmat eller till den mer undanskymda läskavdelningen.
Men nu står han här framför mig, klädd i shorts och t-shirt.
"Hej du, det var länge sen sist ..., ja, jag har inte varit här sen skolan slutade?", säger pojken och ler vänligt.
Och han frågar hur det är och jag säger att det är okej.
"Då ses vi sen då ...",. säger han.
Och jag svarar att det gör vi nog inte, för nu flyttar jag snart.
"Ååå, gör du?", säger pojken förvånat.
Och jag berättar kortfattat om Halland och då tar han min högra hand i sin och ler så varmt, så varmt och önskar lycka till med flytten och tackar för dom här åren som han har handlat i butiken.
Om jag blev förvånad?
Svar: ja.
Men allra mest ... bara såå glad.
Ikväll kommer storfrämmande från sydvästra delen av Skåne, nämligen Torun och hennes Micke.
Torun som är uppvuxen i Umeå.
Och varmt är det och nu på morgonen har jag tittat in i alla skåpen som blev rengjorda igårkväll.
"Men åååå, så elegant!" tyckte jag.
Och nu ska det cyklas till jobb.
Sju till tre, tre dagar på raken.
Ajöken, sa fröken.
Ps. Igår gjorde jag nånting jag aldrig tidigare har gjort i mitt liv: jag beställde tid för att få fin färg i håret ., hos en frisörska i Köpingebro som alltid gör arbetskamratens hår så tjusigt. Jag är femtiosex och ett halvt år och det är första gången en frisörska ska göra nånting annat än att klippa mitt hår. Spännande. Ds.
torsdag 8 juli 2010
... är Micael Bindefeld.
Under lång tid Sveriges namnkunnigaste festarrangör och kommunikationsstrateg. En plats på hans gästlista är en tydlig statusmarkör. Tidigare frisör och stylist. Har medverkat i filmerna Adam och Eva och Livet är en schlager, där han spelar sig själv.
Helnykterist och perfektionist som privat håller låg profil i media och betraktar sig själv som ganska blyg.
– Jag kommer att berätta om vilket inflytande Lord Bute har på mig och hur Jackie Gould svek mig i vintras. Varför jag har en näst intill sjuklig faiblesse för diktaturer och hur det kommer sig att jag, 43 år efter min morfars bortgång, tänker på honom så gott som dagligdags.
pElle och sigge nilsson är hos pv i landet Halland.
Det är precis likadant på jobbet, som hemma.
Nästan alltid är jag där - i affären - en halvtimme före min egentliga arbetstid ska börja, mest för att jag inte vill ha det stressigt och jag vill kunna arbeta i lugn och ro.
Eller man kanske kan säga ..., tja, att jag blir betydligt mer effektiv om där inte råder tidspress.
Eller också så där att jag egentligen tillhör den del av mänskligheten som vill ha det mesta gjort på en gång.
Helst innan jag börjar arbeta.
Och med flyttstädningen är det precis likadant.
Jag börjar med köket och tänker att jag tar bara ett enda skåp nu i eftermiddag, men ordentligt .., men så blir det förstås inte .., nu har jag vinglat omkring ståendes på en liten bit av diskbänken och jag har sträääckt och tänjt och torkat nästan alla överskåpen och väggarna ..., och håret är lockigt och jag måste duscha och ugnsplåtarna och spisen är klar och grillgallret skinande blankt ..., och alla kökslådorna och insidan av fyra skåp är rengjorda .., allt är diskat och två bananlådor är fyllda med böcker och tänk, längst inne i ett av skåpen, där hittar jag två Ulrika Hydman-Wallien-glas, såna här på fot med ormar slingrande sig runt glaset!
Ett av dem ser ut så här .., om ni klickar på länken, så finns glaset längst nere till höger på bilden.
Och bäst av allt: ett underbart vackert keramikfat i grön glasyr, förfärdigat av Anja Notini och med en relief av en olivkvist på kanten!
Jo,men det här ska nog gå bra.
Tänker jag.
Men nu blir det sängen.
Ajöken, sa fröken.
Om jag tar i lite, så borde köket vara klart innan lördagkväll.
Ett kvällsfönster från ....
"Hej!
Här kommer ett fönster från Uttersjöbäcken.
Det sitter på ett gammalt uthus bakom den gamla lanthandeln.
Idag finns ett café där med delar av den gamla affärsinredningen kvar, samt en samling av gamla radioapparater.
Lycka till med ditt nya liv i Halland!
En sån här gång får du vara glad att du bara har en etta - inte så mycket saker och lätt att städa ur :-)
Kram från Adakborna (som just nu befinner sig i Bureå på semester/djurpassning)
Hälsa Tomas.
Anitha."
Nu börjar det bli svårt på jobbet.
Presenten från Kajsa, Alva och Veras mamma.
Idag kom flera kunder och kramade och var så snälla och rara och Maria Hanssons småtöser, Alva och Vera, kom och kramade där bakom kassan och jag trodde hjärtat skulle brista.
Och på eftermiddagen blev det samling i fikarummet och där stod dom som hade möjlighet och då blev det ännu svårare att hålla rösten på plats ..., och där var jättefin present i form av en stor lykta som kan stå på pv:s altan, den med alla blommorna .., och så var där ett presentkort hos Åbergs Trädgård.
Fru Grå kom in och kramade .., Leif (uttalas "Laaaajf .." här i Skåne ..) sa .."nu är det bara tre arbetsdagar kvar Bettan ...!" och när jag skulle gå hem, kom Maria Hansson, denna så rara arbetskamrat som jag har arbetat torsdagkvällar och lördagar med (ja, inte bara då .., även andra dagar ... men man ser mest av henne dom dagarna ...) och tänk er en ostkupa av glas, fast högre, så där så man kan fylla fatet med sand och sätta ett ljus där .., eller fylla kupan med torkade blommor ..., det hade hon köpt alldeles själv och åååå, vad jag ska tänka på henne var gång jag ser den presenten!
Och jag har förberett det mesta för Emelie som ska ta över mitt pyssel.
Jag har beställt växel till nästa vecka .., tagit hem förfrankerade gröna påsar (postens) och massor med frimärken och jag har skickat kuponger till Kuponginlösen och sorterat och gjort så fint i kassaskåpet och på kontoret.
På en hylla ligger scheman för flera veckor framåt - men det lämnar jag till henne -, då är jag inte längre där.
onsdag 7 juli 2010
Torsdagsfönstret ....
... finns på en postlåda i landet Sverige.
Så här skriver avsändaren:
"Hej!
Nu längtar vi till svalare nejder från det stekheta Provence och jag bläddrar bland bilder från förra årets Sverigeresa och hittar den här gulliga brevlådan med både katt och fönster.
Och det blir ju bara så att du måste få den.
pElle är det väl och inte sigge nilsson?
Kram från Monet."
Om lyckan att vara en fattig student ..., om camping på Mc Donald´s i London ..., men framför allt: om människors godhet och medmänsklighet, det kan man läsa om här och jag tycker att det är så läsvärt så det är inte sant!
Onsdagkväll ...
"Jaha .., va, kan man klättra dit ...?"
... och vi är bjudna till mina barns pappa och hans fru Karin som har segelbåt nere vid Marinan.
Klockan sex är vi där.
Och där är även Anders och vi sitter tillsammans runt bordet och kalasar på en underbart god paj gjord på kantareller och det bjuds på vin eller öl och jag tänker att ååå, att livet kan vara så härligt och generöst!
Och det pratas om allt möjligt som har med segel att göra och blickar vänds mot masten.
"Men där uppe, där måste man nog ...?" säger pv.
Kanske ska herrarna ut och segla tillsammans i sommar?
Och exet visar pv hur det ser där nere i kabyssen och det blir prat om roder och ström och det blir väldigt mycket skratt.
Det här är mina barns pappa och hans fru Karin.
Jungfru & Kräfta.
En av dem har födelsedag just idag.
Hennes egenhändigt stickade poncho är inte blå, utan ljuslila.
Och tala om giftastycke!
Att skiljas kostar på, men att efter sju år kunna sitta tillsammans i sittbrunnen på en segelbåt med respektive partner och ha så trevligt .., det är ..., ja, det betyder så oändligt mycket.
När vi cyklar hemåt, kommer en segelbåt in till kaj.
Och nu är det fotboll och jag har fyra dagar kvar att arbeta.
En slags separationsångest kommer sakta smygande.
Tidig morgon ...
Bilden togs alldeles nyss, kl. 5.45.
Ni ser väl att jag har varit kreativ och använt mig att någon effekt från bildbehandlingsprogrammet?
Men himlen är verkligen blå och det är knappt en vindpust ute.
Från taket på bilden, hörs duvorna koooorrrra.
Det är måhända ett ålderstecken att jag numera alltid vaknar före fem på morgonen.
Och inte bara vaknar: jag känner mig helt utsövd!
Så .., nu har jag alltså varit vaken i en dryg timmes tid och ska strax ta tåget till Malmö, för vidare befordran till Sundets Pärla, nämligen Helsingborg.
Till tandläkerskan.
Huvva!
Enda trösten är att dit kommer även en pensionatsvärd (ja, inte just till tandläkaren, men till stan ...) och så får vi ha en liten utflyktsdag där på västra sidan av Skåne.
Ajöken, sa fröken.
Viveca Sten
Chefsjurist som på två år har skrivit tre kriminalromaner som utspelar sig i Sandhamn i Stockholms skärgård, där familjen haft hus sedan 1917.
Böckerna har tryckts i över 400 000 exemplar, översatts till flera språk och den första delen, I de lugnaste vatten, blir tv-serie i höst.
Sitter i Postens koncernledning, är styrelseledamot i Röda korsets Center för torterade flyktingar och hennes tre barn kallar henne för en duracell-kanin.
– Jag ska berätta om Sandhamn och allt som ön har betytt för mig genom åren. Kontrasterna mellan den traditionsbundna tillvaron i ytterskärgården och det eleganta livet med regattor och påkostade yachts är fascinerande. Jag ska också tala om drivkrafter, onda och goda, och hur motgångar kan komma när man minst anar det. Jag ska spela musik som jag älskar men som mina barn hatar.
P 1, kl. 13.00
Repris ikväll efter tionyheterna.
Att lyssna till en Duracellkanin ...., njaaa, jag vet inte om det lockar .., jag är nämligen uppvuxen med en sådan, - min mamma -, skriver jag leende.