Innan vi ger oss av.
Det är bloggmadamen som är vid pilen.
... blir jag erbjuden att åka med som spätta på pv:s kompis motorcykel.
Ja, allt börjar med att jag berättar att mina barns pappa
också har haft mc och jag vittnar om en mc-tur som varade från Malå i Västerbotten till Helenelund utanför Stockholm - med uppehåll på Scandic Hotell i Östersund, där jag plåstrade om min våldsamt ömma bak.
(Läs: jag vägrade att åka en meter till .., jag hade så ont i rumpan så jag kunde knappt röra mig!)
Och nu har det gått tjugofyra år sedan den där åkturen och jag står och tittar lite på den fina motorcykeln och det är då som värden undrar om jag har lust att ta en liten åktur?
Här står han."Javisst!" svarar jag glatt, men menar kanske bara en
liten sväng ute på byns gata.
Men det är inte vad chauffören har tänkt sig.
Nej, vips hämtar han en skinnjacka ämnad till någon människa i Barbiestorlek .., (det är tur att fläsk är töjbart .., det är bara att fördela alltsammans innanför dragkedjan ..), och skyddsväst, hjälm, solglasögon och skinnstövlar plockas också fram.
Några skinnbyxor i lämplig storlek, ser jag inte skymten av.
Och så bär det iväg.
Om jag säger som så .., att ordet bönpall i den stunden får en något annorlunda betydelse, med betoning på b ö n .., så kanske ni förstår?
När herr chauffören drar på ute på raksträckorna, är det inte långt ifrån att man flyger av hela härligheten, ja, det påminner om när man sitter i ett flygplan som just är på väg att lyfta ..., och jag tänker på mina barn och barnbarn ..,
har jag verkligen tillräckligt ofta talat om för dem hur mycket jag älskar dem ..., och i varje kurva ser jag möjligheten att en katt eller ett rådjur ska komma utskuttande och trassla in sig i hjulet .., eller att vi ska få punktering och för min inre syn ser jag mig själv segla iväg, icke allenast till himlen, utan rakt ut i skogen, eller värre än så: kana iväg på asfalten och den nya knäleden i småbitar bara!
Och jag håller mig krampaktigt fast i chauffören och försöker verkligen att
luta åt rätt håll i kurvorna, ja, man vill ju inte skämma ut sig där bak.
"Hur känns det? Är du rädd?" frågar chauffören mellan varven.
"Nädå, inte alls ...", säger jag med en röst jag nästan inte känner igen.
Att man har fingrarna i x, behöver man ju inte berätta.
Innan åkturen är tillända, har vi passerat en mängd byar och samhällen vars namn jag aldrig hinner uppfatta, men Lörby är ett av dem.
Och så närmar vi oss en stor korsning.
"Du .., jag har varit i Kristianstad förut,
det är helt onödigt att ta motorvägen ....", säger jag till chauffören, ja, jag befarar att han kanske ville spränga ljudvallen eller slå världsrekord i hastighetskörning.
Efter tjugo minuter kommer vi åter mullrande in i lilla byn Djupekås där pv och chaufförens fru sitter så lättjefullt vid husväggen och lapar sol ..., och jag försöker räta till anletsdragen och se glad och lycklig ut och hjälm, solbrillor och handskar plockas av och kallsvetten torkar jag diskret bort.
"Hur gick det?" frågar pv, som gärna, ja,
mitt i mörka natten, ägnar sig åt att segla till Danmark ..., och inte
är det minsta rädd när det blåser friskt på havet, men att sitta på en motorcykel och fara fram likt en raket längs vägarna, nä, det gör han inte.
"Jo, det var väl ...., trevligt...", säger jag hurtigt.
Om dom tror mig?
Knappast.
"Men
jag tycker att du var himla modig och du följde ju med så bra i kurvorna ...", säger chauffören leende.
Ack, som ljufv musik är detta i mina öron och nog tycker jag väl att pv tittar på mig aningen beundrande .., men se, nu är det färdigåkt på motorcykel för ett bra tag .., hälsar spättan i landet Halland.
