"Saki-jaki ...!" sade vi på skoj var morgon när han var här på besök.
Ja, så är det!
Och tack vare bloggandet (detta att man lär känna människor man kanske aldrig skulle ha träffat annars ...!) har vi haft förmånen att få ha honom här i Halland (bilden) och vi har träffat och övernattat hos honom och hans mamma hemma i Vaplan, Jämtland .., och vi har setts i några timmar i Mora (stafettvasan) dit han kom med buss och hejade på lag Taurus ..., och tänk, i sommar har han lovat att dyka upp igen.
Vilken glädje!
Ni vet väl om att Gunnar har en sida som besöks av hundratals människor dagligen?
Äldre dam kommer och hämtar ut beställd smörgåstårta på jobbet.
"Har du nåt emot om jag tvärspringer och hämtar kameran ....?" frågar jag.
Nej, det har hon inte.
Å, vad jag är imponerad av hur charkpersonalen fixar och donar med såna här beställningar.
Det kan vara allt från vanliga landgångar, till smörgåstårtor och stora festfat och det görs potatisgratänger och gräddas baguetter!
På charkdisken har Gunilla pyntat och gjort fint. Där står nu en bytta med ägg .., där är små kycklingar och vikta servetter.
Och just innan stängning hade jag den här stilige mannen i kassan.
Nästan lika många kunder idag som igår och massor med släpvagnsuthyrningar.
För 300 kronor hyr du en släpvagn med galler under ett helt dygn och det är ju hur billigt som helst!
Och en sak är säker - men det har inte med släpvagnar att göra - att mer värme från kunder än vad jag har fått här, i Halland, har jag a l d r i g någonsin varit med om! Det är som att simma omkring i ett hav av vänlighet.
Gunilla pyntar i charken, själv har jag pyntat och gjort fint i slänten, den ner mot vägen.
En Mårbackapelargonia, murgröna, påskliljor, violer och timjan, samsas i tunnan.
Så småningom får somligt bytas ut .., där ska bli så prunkande och fint.
Och pv, som är en sån djurvän, har nu fått nog av rådjuren som totalt struntar i höbalen, men gärna frossar i tulpanlökarna som äntligen kommit upp!
Somliga placerar nät över blomstren .., andra ställer helt sonika dit trädgårdsstolarna!
Rent hopplöst är det ju, att fast man inte behöver stiga upp förrän vid åtta, så vaknar jag fem.
Det är då pv stiger upp, i vanliga fall.
Sen ligger man där under täcket och snurrar av och an och sneglar på klockradions röda digitalsiffror och man gos-pratar lite med pElle (som alltid ligger mellan oss, uppe vid huvudkudden) och jag öppnar fönstret för att få lyssna till fågelkvitter .., lyssnar till reprisen av "Språket" i P1 (där det pratas om ordet rolig, respektive orolig ..., och jag kommer ihåg att min pappa sa "ligg rolig!" till stövaren när den härjade som värst) och det är nyheter med rapport om massmord i Mexico .., och såklart väderleksrapport och jag tänker att kvinnan som läser upp alla vindhastigheter och temperaturer och namnen på fyrarna, (Harstena, Holmögadd ., Ölands norra udde .., Vinga .., Nidingen .., Hallands Väderö, Drogden, Örskär .., Bjuröklubb ...) påminner i rösten om Elsa Eriksson (allmänt känd som "syster Elsa") hemma i Malå.
Och så blir det frukost med äggröra och bacon och jag hänger tvätt på torkvindan och tittar på klockan.
En timme kvar.
Sen stundar arbete från kvart i tio till kvart över fem.
Det är nu alla sommarhusgästerna kommer och där var massor med kunder med stockholmsdialekt och där var många familjer från Norge (dom flesta från Oslo) och någon dansk familj och alla har dom sommarhus här i närheten och alla handlade dom som om jordens undergång vore nära och jag sprang mellan mejerikylen och andrakassan och tog mig kaffe vid femtiden och så nytt rally!
Ära vare Mattias som tog hand om det mesta av spelet, annars vet jag inte hur det hade gått.
Och underbara Emmeline satt i förstakassan och gjorde det med den äran!
När någon timme återstod av kvällen, fick hon sms av en väninna som berättade om en hästtävling just idag, där hästen som hoppat brutit benet.
"Benet bara hänger och slänger ...", stod det.
Efter ytterligare en stund kom nästa sms; då hade hästen avlivats.
Om det pratade vi en hel del och jag tänkte på hur ledsen någon ska vara ikväll.
Just innan stängning hade jag en man från Canada i kassan.
Han var från Quèbec och berättade att han arbetar här under vår och sommar, sedan drar han vidare när det blir vinter.
Och så fick jag veta att mannen som satt i rullstol och brukade skojblinka till mig när han kom med sina Lottokuponger - han som visste hur orolig jag var i början -, den mannen är nu död.
Tänk .., det kändes rent ledsamt.
Nu ska jag krypa i säng.
En ny arbetsdag stundar i morgon och jag har ont i precis varenda led och pv har masserat med Elmore Oil, en slags liniment som jag fått av min syster i Australien - som också har problem med sina leder -.
Har jag inte sagt det förut, så säger jag det nu: pv är världens snällaste människa!
... lyssnar jag till just nu, klockan 8:39, i Ring-så-spelar-vi.
Det är en man från södra Dalarna som har ringt till Anne Lundberg och det kan jag säga, den dialekten skulle jag ha svårt att lyssna till när man just har vaknat.
Ja, det tar ju emot lite-lite-lite ..., för nu var det ju så att Skellefteå AIK fick pisk av Färjestad och visst, värmlänningarna var verkligen bättre i det mesta och det är väl bara att gratulera.
En som är glad och lycklig åt vinsten, är förstås värmländskan Turtlan.
Jo, jo.
Så här skriver hon:
"Hela Stora Torget fullt av folk för att fira Guldlaget. I fönstren runt om tittade folk ut. Fångade ett fönster till Dig med två stora yngre fans."
I förra inlägget halkade det nya redigeringsprogrammet in (jag hade använt det på Mina-Bilder-bloggen) och till min fasa hängde det med hit också .., och inte fick jag till det som jag ville.
Nu verkar det vara okej.
Pust och suck.
Hoppas pv kommer hem snart .., då blir det kaffe och nåt gott för att fira detta!
(Ja, jag kommer inte alls överens med nya varianten av hur man lägger in bilder i inlägget. Förstora dem kan jag göra ändå. I den nya redigeraren hamnar texten hur tokigt som helst för mig och jag inser att det är mig det är fel på, men jag trivs med den här. Gamla. Enjängd, som man är.)
På besök i stora blomsterbutiken, drabbas jag av köpdjävulen.
Ja, alldeles som galen blir jag!
Två trätunnor, en korg, plus alldeles för många blommor blir resultatet!
Men oj, så fint det ska bli!
Utanför möter jag en rar kvinna - en kund - från affären, och det blir lite småsurr om hur jag trivs med jobbet och om flytten från Skåne till Halland.
Anna-Lena med sina läckra skor. Sa jag att hon är Stenbock?
Hemma igen upptäcker jag ett bekant ansikte som kommer promenerande.
Det är Anna-Lena, distriktssköterskan som tog bort mina agraffer, då, efter knäoperationen.
Länge blir vi stående och pratar om precis allting; men mest om jobb.
Om att man vid femtiosju års ålder faktiskt inte känner sig som en trettioåring .., att alla skulle ha möjlighet att - om man vill - gå ner i tid innan det är dags för pension .., och vi pratar om resor (Vietnam, Kefalonia, Samos ..) och om vårkänslor.
Sånt.
Ett trivsamt litet möte blir det.
Och nu har Blogger fått spatt!
Jag, som mallade mig hos UllaMona och sa att "hos mig fungerar det perfekt!", fick nu den nya redigeraren som jag på inga villkors vis vill ha .., och helt omöjligt är det att bli av med den, trots att jag ändrar och sparar inställningar. Nån som vet hur man bär sig åt?
... sitter i grannfruns fina bil, den med en stjärna i fronten.
Det är den där kvällen när vi eldar upp allt löv, som kvinnan i bilen stannar till och småpratar lite.
Bara några hundra meter bort längs gatan bor hon, men ändå rätt ensligt .., och dom flesta husen tillhör sommarfolket.
"Ja, jag är mörkrädd när jag ligger där ...", erkänner hon.
Jag säger att vi lämnar dörren till pannrummet öppen, så kan hon - om skräcken skulle bli för stor och rentav ohanterlig - sova i gästrummet, ja, det är bara att krypa i säng.
En alldeles underbar kväll är det.
Och pv eldar och eldar.
Och se, där kommer den blivande tvillingmamman promenerande med sina tre hundar.
Hon bor precis rakt över vägen - från det gula huset sett -.
Så blir det en stund småpratande med henne också.
Det är sånt jag tycker om.
Småpratet.
Inte nödvändigtvis kalas och fest och fint dukade bord .., nej, jag föredrar såna här små möten.
torsdag 14 april 2011
Det hade kunnat bli så fint, så fint ...
På väg hem från affären ligger dimman tät över det halländska landskapet.
Havet på vänster sida .., åkrar och trädsilhuetter .., å, så vackert det är!
Så jag stannar till och parkerar vid sidan av vägen .., letar reda på kameran och går ett hundratal meter för att fånga allt detta magiska på bild och få den rätta vinkeln.
Perfekt!
Det är då följande ord visas på displayen: "inget minneskort".
Så var det med den saken.
Återbesök ...
Idag blev jag presenterad för den rara lilla tösen som - igår och för första gången i sitt sexåriga liv - handlade allldeles själv.
En liter mjölk, var det.
Jag fick veta att hon heter Tyra.
Och Tyra hade glad i hågen berättat för sin mamma att tanten i kassan hade blivit stolt att få vara kassörska när hon (Tyra) handlade.
Då tänkte jag på en av cheferna jag hade i Ystad .., han som hutade åt mig och sa att jag skulle sluta prata med kunderna.
På väg mot Slöinge ..., landet Halland, sommaren 2010.
Lite planerar vi inför sommaren.
Jo, det är skönt med mentala morötter som dinglar så där lockande framför en.
Invigningen av Gothia Cup och två nätter på hotell Rubinen i Göteborg och att få se Emmas lag spela någon match, ååå, så roligt! Jag har redan lagt in om ledigt och hotellrummet är betalt sedan månader i förväg.
Och Ystad Tattoo i augusti och kanske övernattning på hotell Saltsjöbaden alldeles vid havet, pratar vi också om .., och att promenera på Regementsgatan och säga hej till alla bekantingar och titta in i affären där man en gång arbetade.
Och så goda vänner som kommer på besök till det gula huset på kullen.
# Pyssla i trädgården. # Se till att alla mina bin jobbar bra. # Bygga ett hönshus och skaffa höns. # Måla huset som jag bor i.(falurött. # Paddla kajak. # Stockholmsbesök. # Hälsa på min son på hans sommarställe. # Kajakpaddling i StAnnas skärgård # Hälsa på bloggvänner. # En tur till ett gult hus i Halland. # Kajakpaddling vid Hallandskusten. # Hälsa på FaceBook-vänner.
Hmm... ser ut som om sommaren inte räcker till ;-) Tur att man är pensionärsledig..!
Vad jag egentligen drömmer om är orealistiska drömmar (som t.ex vrida klockan tillbaka), så här är de som åtminstone går att förverkliga (kanske)
* Att flytten är avklarad * Tid att hämta andan, hinna känna efter och ta in vad som har hänt. Tid att bara vara... utan måsten. * Ett jobb * Sol * Värme * Grönt gräs * Resa till landet Halland sa...
Men du, Söderköping är inte helt fel heller - och om ni åker mot Sthlm är det bara en omväg/genväg på 1,5 mil... med vätskekontroll! Om vi inte är ute med båten förstås...
* Präst- och diakonvigning i Östersund. En fin vän vigs till präst.
* Flytta ut till stugan i skogsbrynet.
* Påta i trädgården.
* Åka en tur till Härjedalen, över till Röros och en tur i Norge.
* Fira äldsta dotterns bröllo
Ikväll i kassan ....
Liten tös står framför mig och tittar lite blygt mot kassörskan - som är jag -.
"Vet du ...? Det här är första gången i mitt liv jag handlar själv, jag är sex år ..., mamma har bett mig ...", säger hon leende.
"Men vad säger du ..:!! Första gången du handlar själv och jag får äran att vara din kassörska, du förstår så stolt jag blir!" svarar jag.
Och så sträcker hon fram en tjuga och tar växeln precis som alla mindre barn gör, det vill säga, dom tar pengarna uppifrån .., håller alltså inte ut handen.
Den riktigt uppmärksamme besökaren måhända noterar att jag inleder dagen med ett upplyftande besök på hemtidningens familjesida; avdelningen dödsfall. Ett ålderstecken så gott som något. Ibland tänker jag så här, att när man träffar en ny man eller kvinna som tidigare har haft längre eller kortare förhållanden, så borde man kunna ringa till deras respektive ex och fråga hur personen ifråga har varit?
Ja, ungefär så där som när man köper begagnad bil.
Tänk, så praktiskt!
Problemet är väl bara att man - i alla fall inte det första året som ensamseglare - skulle få så där överdådigt fina recensioner av sin före detta, ty det där med oerhört lyckliga skilsmässor - det tror jag inte så mycket på.
Jodå, det finns, men jag tror inte att det är det allra vanligaste.
Hur som haver .., så i morse när jag satt här vid datorn och råkade titta längst ner på skärmen och såg alla flikar där jag hade varit på besök .., då loooog jag för mig själv och det var i det ögonblicket jag kom att tänka på det där med att ringa upp och höra sig för.
För det kan jag lova er, att detta (att ha en massa öppna flikar) var nånting som den lurvige i Helsingborg irriterade sig över, ja, han ansåg mig vara rent av obildbar i det fallet.
Den punkten ..., hade garanterat kommit med på min "inte-så-bra-lista".
(Jag kan tänka mig en massa andra saker också .., så där som ..., att alltid ha samma kläder .., han skulle säkerligen ha pratat om en anorak och om att vara enjängd och inte bry sig i att vara sexig.)
För övrigt har jag mailat honom bilden, så där för att visa att jag fortfarande är obildbar och gör som jag vill ,-)
Just det.
// Det var den här eminente bloggaren jag tittade in hos när bilden togs.
Det är när jag står och diskar, som jag upptäcker två skator i slänten.
Skatorna går och rotar i marken och tycks väldigt upptagna och se där, där ansluter en kråka!
Och sigge nilsson har fått frukost och vill gå ut .., står i hallen och jaaamar.
Jag öppnar dörren och han stannar till; som förstenad.
Sen smyger han ögonblickligen till slänten, där skatorna och kråkan nu flaxat iväg och sitter i träden alldeles intill .., ilskna och omåttligt irriterade på den där kattslyngeln som nu förstörde alltsammans!
Själv hämtar jag kameran.
Jaha .., det är så det är, dom har ett hittat ett litet musbo.
Madamen med det osedvanligt goda minnet, Cecilia N, har besökt Trondheim och det ska jag säga er, att en mer flitig fönsterfångerska vet jag inte om där finns i vårt land!
En hel fönstersvärm, ja, nästan så där som Gunnars bin, kom svischande till inkorgen.
Så här skriver Cecilia:
"Räven fick mig att tänka på din Sigge som kommer travandes. På dörren till den affären fanns en affisch om begivenheten som vi var där för. Det visade sig att ägaren sjunger i kören som vi skulle sjunga med."
Pannrummet, där jag numera känner mig helt hemmastadd. Men för något år sedan eller mera, då, när jag hade fått nytt knä och var sjukskriven .., då var jag livrädd för alla spakarna och pv fick sätta lappar och markera hur jag skulle hantera dem.
Och pv har, efter kvällens körövning, cyklat hem (22 km enkel väg) i becksvart mörker och ösregn.
Ja, ja .., det finns många olika sorters sjukdomar här i världen.
Men glad i hågen är han och berättar - medan han eldar i pannan - om vad kören övat på ikväll.
"När blir nästa konsert ...?" frågar jag.
"Det blir ingen fler i vår, vi har ju redan haft två", svarar han.
Jaha, ja.
Just nu övas det bara för skojs skull.
Och detta är vad han nynnade på där han stod i vardagsrummet.
Detta är alltså vad kören - bland annat - sjöng ikväll.
(Och nu ligger Skellefteå AIK förskräckligt risigt till i hockeyn ..., ajajaj .., det blir kanske till att gratulera den här madamenom några dagar ...).
... kände jag mig när Johanna sa att "Bodil vill prata med dig, Elisabet."
Bodil är chefens fru.
Så jag lämnade kassan och gick till fikarummet, där även chefen himself befann sig och Bodil frågade om jag ville ha kaffe och jag sa att nä, det behövdes inte.
Sen blev det en halvtimmes prat.
Om hur jag trivs i affären och med arbetskamraterna och inte minst med chefskapet.
Sånt.
Hela tiden satt jag nära fönstret - i hörnet - och jag snurrade den röda hemköpspennan fram och åter och en gång tappade jag den på bordet och alldeles solklart kände jag igen symptomen .,. en slags osäkerhet.
Och så fick jag svara på en fråga.
"Ja, gärna!" sade jag.
Så till den som undrar om man vid femtiosju års ålder möjligen kan få ett nytt arbete och till och med fast anställning, vill jag bara säga: ja, det kan man!
Bilden: bloggmadamen, hon med harhjärtat, är väl tre, fyra år och besöker för första gången fotografen i Malå, Åke Burwall. Håret är lockigt och ganska blont. Med tiden ska det mörkna rejält.
"Titta fröken, där är solrosor!" ropar lilltösen när hon ser blommande raps.
... av en tågresa från Malmö till Ystad.
Småttingarna på bilden, till exempel.
Det är första gången på tåget för en del av dem och ååå, så spännande och vilket äventyr och alldeles stört omöjligt är det att sitta så där stilla som fröken säger att man ska.
Och somliga får spritt i själen bara av tanken på en resa till Indien. (Bloggmadamen, t.ex.).
Andra ... gör slag i saken, kollar passet och ger sig av.
Som sonen.
I morgonbitti klockan sex-noll-noll-pip lyfter planet från Kastrup.
Sjutton timmar senare är han framme i Los Angeles.
Glädjen är säkerligen densamma, som för ystra småttingar på ett Pågatåg.
... är det ju, att det ösregnar.
Vid tiotiden ....
Hällregn ute och gomorron-tv inne.
Den till synes så sympatiskaYukiko Duke recenserar böcker.
... har kommit susande från södra Frankrike och sedan tagit sig raka spåret till landet Halland och därefter snirklat sig in genom sängkammarfönstret som står på glänt och - sist av allt - pustande lagt sig till ro i min inkorg!
Och se där .., där finns även en hälsning från fönsterfångerskan!
Så här skriver hon:
"Hej i den halländska vårsolen!
Hoppas ni har fortsatt lika fint väder.
Här strålar solen och det blir lika varmt idag som hela veckan, upp mot 28-29 grader.
Det är precis på gränsen till att vara skönt - jag klarar inte för hög värme så det blir en pärs i sommar!
Såg att du efterlyste fönster.
Här kommer ett franskt av mera modernt slag, taget i området där vi bor. Så här ser det ut överallt på förmiddagarna.
Man hänger ut täcken och lakan på vädring, så som man gjorde förr i Sverige.
Lite dumt just nu kan jag tycka eftersom vi har pollen överallt - det bildas ett ljusgult lager inom ett par timmar på våra utemöbler trots att vi torkar och torkar.
Hur blir det då inte att sova med detta pollentäcke?
Man kan fråga sig vad det är som gör att man, redan i tidig ungdom, fascineras av ett visst land?
Ett land som man aldrig har besökt.
Ett land, så långt borta, ja, som vore det till månen.
Ett land där allt är så fullkomligt annorlunda än där man själv växer upp.
Så var det för mig när det gäller Indien.
Vad var det som hände?
Vad var det som fångade intresset?
Kan det vara att allt var så totalt annorlunda?
Min egen uppväxt i ett tryggt inlandssamhälle i norra norrlands inland och fjälltrakter .., ett samhälle med den obligatoriska Storgatan - som sannerligen inte var särskilt stor, men förvisso låååång - med Lundgrens Konditori , Burwalls Bok, - & Pappershandel .., med midsommarfirande vid hembygdsgården ..., med Ica och Konsum, Filadelfia och väckelsepredikanter och "Borgen" med Sven-Ingvars.
Och Solviksbadet och Forum-biografen.
Ååå, så långt ifrån Indien som man kan tänka sig.
Inga kor på gatorna, möjligen en och annan ren.
Ingen het currykryddad mat med ris, men palt och fläskpannkaka och ibland söndagsmiddag på Folkes bar - slottsstek med brunsås och kokt potatis -.
Ville man ut i världen, tog man bussen till järnvägsstationen i Bastuträsk.
Där, vid luckan för godshantering, fanns kartan över Sverige, men inte över världen.
På perrongen i Bastuträsk doftade det järnväg och äventyr och där var pling-plonget i högtalaren att Lapplandspilen var på ingång och snart skulle man sitta på tåget och höra dunket från skenskvarvarna och snart skulle äventyret börja.
Och världen kom närmare.
Och tänk, en alldeles vanlig måndagkväll i början av april sitter jag i den luggslitna loppisfåtöljen och med hjälp av SVT lämnar jag det gula huset på kullen och hoppar på tåget som ska ta mig från Amritsar till Bangalore ..., (vilka namn ... "Amritsar och Bangalore"!) och jag slår mig ner bland alla människorna som är så vackra och finlemmade och säkert blir det trångt för min omfångsrika rumpa, men åååå, vilket äventyr som tar sin början!
Ungefär så var det igårkväll.
Och någon gång ska det bli verklighet. Någon gång ...,ska jag ta tåget från Amritsar till Bangalore.
"Traffic in Bangalore", står det som rubrik på bilden som jag norpade från nätet. Ja, men det ser ju väldigt mysigt ut. Det är något bussbolag som gör reklam. Ska man ta sig över gatan, får man nog hålla kon i svansen.
Nja, jag kanske åker till en något m i n d r e stad, tänker jag när jag ser bilden.
Och titta här!
Innan man kliver på tåget i Amritsar, kan man ta ett - hopefully - svalkande dopp i kanalen i samma stad!
Ja, men det ser ju ..., ja, skönt ut.
Och fint hotell finns också och billigt! (Lagad mat till frukost, å, som bäst!)
Jag har en gammal moster som i alla år har velat åka till Venedig (igen, hon var där på 50-talet någon gång), men nu börjar hon nog tyvärr inse att det nog inte kommer att bli någon mer Venedig-resa!
Ja, nån enda gång ska jag väl ha en rubrik som verkar lite lockande!
Men så värst lös var den nu inte, elden .., och tänk, att jag fann detta eldande så himla roligt.
Man kan fundera över vad det är som orsakar den där rädslan?
Jag kom att tänka på två saker.
1. I min ungdom, jag tror att jag gick i femte eller sjätte klass, vaknade jag en tidig natt av att pappa sa att han trodde att det brann hos Bergströms Järn. Pappa stod i badrummet; han hade ställt sig på badkarskanten och där stod vi tillsammans och spanade ut genom det lilla fönstret och vi såg höga eldslågor slå mot himlen och jag minns skräcken.
Det visade sig att det var verkligen lagret hos Bergströms Järn som hade brunnit upp. Ägaren hette Axel Bergström och hans fru var vår klassföreståndare. Någon dag senare satt hon i katedern och var rödgråten. För övrigt sög hon alltid på Strepsils halstabletter.
2. Mera eld. Det är 60-tal och Valborgsmässoafton i Malå och nere på sjön, inte långt från Domänverkets kontor, har det dragits ihop till en jättelik majbrasa. Efter hand börjar den bli lite väl häftig den där brasan .., och lågorna slickar telefonledningarna .., ja, det slutar med att brandkåren tillkallas.
Jag minns ännu rädslan.
Kanske är det därför jag är så sjåpig numera?
(Men nu tyckte jag ju på slutet att detta var superkul, så det kanske ger sig. Vi har eldat upp massor från ensillagebalen, men lika mycket återstår. Minst.)
Efter någon timmes räfsande av slänten (det känns ungefär som när man försöker kamma ut ett långt och tjockt hår ...), tappar jag sugen.
Ja, den ligger väl och skräpar nånstans under en av alla lövhögarna.
Och där kommer grannfrun, vars mage nu är rejält rund, promenerandes längs vägen med sina tre golden retrievers.
Småprat .., klapp-klapp-klapp ..."ja, du var fiiiin du ..., ja, du också!"
Efter en stund ansluter den äldre kvinnan, hon som går på evighetslånga promenader med sina två hundar - en dalmatiner och en brun labrador -.
Mera småprat.
Det är varmt ute .., varmaste dagen hittills .., och jag lämnar räfsan åt sitt öde.
Resten får jag ta ikväll när pv är hemma och det finns sopsäckar att tömma allt räfset i.
Medan jag står där, springer pElle över till det ljusblå huset och jag försöker få honom att gå hem, men icke.
"Fy skäms på dig ...! Kom genast hem!" säger jag ilsket.
Sur som ättika, blir han .., öronen vinklas bakåt och inte det minsta bryr han sig i matte.
En stund senare, när jag har vittjat postlådan och är på väg uppför backen, ser jag honom.
Jodå, han har gått hem, men bara när han själv hade lust ..., och nu sitter han där bland lila krokusar och tittar oskyldigt - men aningen skamset -på sin matte.
"Vad då ...? Skulle jag ha varit olydig .., nä, det tror jag väl inte!"
Men pElle vet minsann att det är just vad han har varit.
En halv minut senare kliver vi in i huset och upptäcker - till vår förvåning - , att från hallen kommer en vilt främmande kattmadame spatserande och hon är gråspräcklig och alldeles omåttligt söt, men får brått att ge sig av .., vips, har hon tagit ett skutt över gärsgården och är försvunnen lika snabbt som hon kom.
Kvar står pElle och undrar vad som hände.
Nu är nog Jan lättad ...
För tänk, om den där raringen hade förvandlats till Carl Philip!
Var på "berget", dvs Hunneberg, häromdagen, och kom och tänka på dig när jag körde förbi ett av alla torp som finns här.
Fönstret tillhör "Bomstugan".
Det här torpet har förmodligen fungerat som en slags "vaktstuga", då den ligger alldeles vid vägen som tar en upp och ner för berget, från Vargön sett.
Tyvärr är de allra flesta torpen övergivna idag, men de står ändå kvar som en symbol från en svunnen tid.
Så här var det: jag räknade timmarna tills Mästarnas Mästare skulle börja.
När klockan var sju, gick jag ut till pv som då ägnade sig åt gräsmattegrävning och gjorde det med den äran.
"Men gräv nu inte av elledningen .....", gullbad jag.
"Det är ingen fara, den går i så fall bara till garagebelysningen ...", svarade pv lugnt.
En tjugo minuter senare var det godnatt.
Jo, ström fanns, men bara i hallen.
Om jag säger som så .., så osade det hett runt mina öron.
Det p y s t e.
Och stackars pv ägnade sig åt felletning, men utan resultat.
"Men ring Micke ..., han kan kanske ..?" sa jag.
Och upp på övervåningen - i det enda rummet där det ibland finns mobiltäckning - gick pv och ringde till herrn som en gång i tiden arbetade med elektricitet.
Och ära vare mågen!!
Vips, hade han klurat ut vad som felades .., pv gick ut och fixade med sladden och det varde ljus och tv:n gick igång och vi tittade på Mästarnas Mästare och jag bad om förlåtelse för att jag var så himla sur.
Från Mickes fru, AP, kom ett sms när jag berättade vad som hänt: "Äsch, vem bryr sig i tv! Stackars Thomas!"
Nu ska jag vara snäll och rar mot honom minst hela kvällen!
