... har mest bestått av skidåkning och ännu mera skidåkning, men då från Ulricehamn och världscupen. Fantastiskt arrangemang och mycket spänning!
Men det har varit annat också.
Ett samtal med en "nästkusin" i Hässleholm som ringde mig under en hundrastarpromenad.
Hon berättade att hennes pappa Bertil och min mamma hade haft ett kärleksförhållande, då, i ungdomens dagar, men att respektive mammor (min mormor, nästkusinens farmor) lyckades avstyra det hela, då släktskapet mellan dom två ungdomarna var för starkt.
Dubbelkusiner var dom.
Så här: mammas mamma Betty och Bertils pappa Nestor, ja, dom var syskon och mammas pappa Erhard och Bertils mamma Fanny, dom var också syskon. Och min mormor och hennes man Erhard (han som dog så ung), dom var kusiner. När jag skissade upp det här på ett papper för att lättare begripa det, looooog pv så hääääär mycket och sa "ja, nu går det upp ett ljus, plötsligt ser jag allt så klart och förstår varför du är som du är!"
När jag hade pratat klart med nästkusinen (så kallar hon det) och vi hade bestämt att träffas under något av mina besök i Hässleholm, tog jag fram mammas blå album, det som är så slitet.
Och där .., på flera blad, hittade jag bilder av denne för mig dittills okände Bertil och jag tänkte ..., men älskade mamma, så lite jag vet om ditt liv!
Sen bläddrade jag vidare i mammas album .., tittade länge på för mig obekanta ansikten, men tänkte att ju ändå är släkt. På kvällen bestämde vi - i alla fall preliminärt - att i sommar återigen besöka Dikanäs.
Resten av dagen blev gråmulen och disig.
Jag hade sprängvärk och tog mig knappt ur soffan.
Skidåkningen blev den stora glädjen .., det var nästan så att tårarna rann när Charlotte Kalla blev trea i sitt lopp och vi var så stolta över den härliga publiken i Ulricehamn!
Söndagmorgon och lika gråmulet ute.
Jag fyller en plastpåse med morötter och äppelhalvor och går för att ge hästarna lite godis.
I hagen närmast Eckes går min favorit; kanske för att han går ensam i sin hage.
Hur försiktigt som helst tar han det som bjuds ur min utsträckta hand, men aldrig - inte en enda gång - att jag får klappa honom, ja, kanske att jag nuddat hans kind lite, men det är allt.
Men så kommer "husse" och då blir det annorlunda!
Åååå, som hästen nosar på hans kinder och i hela ansiktet och ägaren säger att det här är den allra, allra snällaste av hans hästar (han har kanske åtta, nio stycken) och hästen heter Prince, är valack och sex år ung och så har han haft bekymmer med maten.
Snart ska han få börja träna .., säger "husse".
Och nu är det söndageftermiddag och ännu mera skidåkning .. herrarnas stafett och mellan varven rättar pv prov, men han känner sig krasslig .., hostar och harklar sig och ja, det ser inte bra ut.
För övrigt är allt väl.