En måndag i februari ....

S o m  jag älskar dessa lediga förmiddagar!
Tänk, att i stället för att ställa väckaren på sex eller halv sju, så kan man ta det piano hur länge som helst .., och slå sig ned i loppisfåtöljen och på bordet står ett tänt ljus och hundarna ligger nära varandra i soffan. Gomorron-program från SVT  .., snöflingor som dansar lätt i luften .., och från min utsiktsplats ser jag hästarna som precis har serverats kraftfoder.

Vid tiotiden ringer friherrinnan sitt dagliga förmiddagssamtal.
Det blir lite småprat om ingenting egentligen - lite om gårdagkvällens tv-program - och vädret och hur vi känner oss. Vi pratar också om det där finurliga boendet i Värnamo, ja, där friherrinnans sommargranne Ulla nu har flyttat in.

Sällan eller aldrig har jag hört talas om ett så smart boende!
Där finns förstås tvättmaskin och tumlare i varje lägenhet och ett duschrum för hundar/cyklar etc, ja, där finns också och en bilpool, så att den som kanske inte har så hög pension kan hyra en bil för en timme eller för fyra timmar till en billig penning.
Och en lägenhet och några rum om man får gäster.
Så genomtänkt!

För den som är intresserad, finns en länk till Värnamo Nyheter. Lite längre ner på sidan hittar ni då en video med rubriken "Nu flyttar dom första in i kvarteret Duvan".
Här är länken.

För några dagar sedan snavade jag över underbara kortfilmen "Hopptornet", ja, det var på Facebook.
Eftersom jag själv är fruktansvärt höjdrädd och aldrig i livet skulle få för mig att vare sig gå upp till tiometersavsatsen i ett hopptorn - än mindre hoppa därifrån - fascineras jag av människor som vågar språnget.
Och lika mycket - kanske ännu mera - av dom som klättrar ner igen.

Så här står det i DN om filmen:

"Regissörernas ursprungsidé handlade om att fånga det mänskliga tvivlet i dokumentärformat. Under ett besök på Valhallabadet i Göteborg såg de barn i sex- och sjuårsåldern som tvivelöst hoppade från tian, alltmedan ungdomar och vuxna tvivlade och skrämdes.
– Något händer med människan när man blir äldre. Rädslans irrationella tankar växer. Det kan handla om att hålla ett tal, hoppa från tian eller vad som helst. Plötsligt börjar man klanta sig eller ljuga för att komma undan, säger Maximilien Van Aertryck.
Med sex kameror och flera mikrofoner har de filmat nära 65 personer som frivilligt anmälde sig för att delta i inspelningen. Regissörerna ställde tre krav: De skulle aldrig ha hoppat från tian, de skulle vänta någon minut innan de hoppade och de skulle vara okej med att filmas i badkläder."

Här är en länk till filmen, skrolla bara ner lite.

Så igårkväll när Hilda och Patrik var här på besök, kom den här frågan upp .., skulle vi våga hoppa?
Och jag sms:ade dom flesta på jobbet och ställde samma fråga .., jag ringde min f.d. mans fru och jag ringde till Hildas mamma Mymmel .., mina tre barn fick samma fråga och det var så himla roligt att höra alla svaren!

Utav mina arbetskamrater är det bara Erik som har hoppat.
Det är hans svar ni ser här ovanför.

Anne-Marie i charken skulle aldrig göra det!

Inte Joakim heller och ingen annan för den delen. 

Och inte hans lillasyster heller!
Hur blev då utfallet?

Nathalie som hoppat!

Jo, några hade verkligen hoppat; Karin i Bjäresjö hade vågat språnget i sin ungdom, min systers alltid så försynta dotterdotter Nathalie, jodå, hon hade minsann hoppat ...,  Hildas mamma skulle aldrig komma på tanken .., (befriande!), pv skulle hoppa om han fick hundratusen, men när han sen hörde att hans storebror skulle hoppa för hundring, då prutade pv till tiotusen :)
(Är det det småländska plånbokskynnet som här slår igenom ...?)
Mina barns pappa hade en enda gång i sitt liv hoppat från tian; det var på Eriksdalsbadet i Stockholm och jodå, det kändes förfärligt högt, tyckte han.

Mina svärsöner skulle inte hoppa,  AP skulle göra det (va??! utbrast hennes storasyster när jag berättade det) och storasystern t-v-e-k-a-d-e .., friherrinnan sa aldrig i livet, min son skulle inte ha några problem - han har hoppat från en sjutton meters klippavsats i Turkiet -, och jag själv ., ja, om någon så lockade med 1 miljon i kontanter, skulle jag ingen få mig att sväva ut från tio meter!

Ja, så där höll det på och jag hade så himla roligt och blev så glad över alla svaren!
Vilka underbara människor/vänner/arbetskamrater man har!

Det blev en härlig kväll med mycket prat om tävlingsinstinkt/vinnarskallar .., och pv berättade att han aldrig någonsin vann över sin pappa ("far", säger han själv) när det gällde kortspel, men däremot i badminton ..., och Hilda som fått Trivial Persuit i julklapp av sin pappa, sa att TP skulle hon ta med till Sälen och kanske finns det nåt hopptorn i Sälens simhall .., ja, vi får väl se.

Och nu är klockan snart halv tolv och om tre timmar ska jag köra till affären.
'
Ps. Och ni ..., skulle ni hoppa?  Ds.

Dagens fönster ...

Ni som har varit med här på sidan i några år ..., kommer ni ihåg henne?

Vad hette hon? Jonna?

Ofta när man passerade second-hand-butiken - den som låg mitt emot min lägenhet - kunde man i skyltfönstret möta den här krabaten.

Hennes matte hette Maggan.

Framförhållning ...

Emil grunnar på räknetal som mormor skrivit ner ....

Igår kom en inbjudan till bröllop i Småland, ja, den tionde juni.

Och ikväll plingade det till i mobilen och där var en påminnelse om Emils 18-årskalas, helgen före midsommar.

Och Emma fyller 20 i slutet av mars.

I september stundar ännu ett bröllop (bäst att pv börjar filura på talet).

Och i början av augusti åker vi till Jämtland och därefter rakt söderut till Tyskland och Holland.

För övrigt vet vi just ingenting.

Inte ens om morgondagen.

Dagdrömmeri ....

När tittade solen fram senast?
Ja, det kan man fundera över.
Mest är det hel,- eller halvgrått och idag fick vi lite regn.

Då kan man drömma om blommande hägg!

Man kan också tänka att det inte är så förfärligt långt borta innan dagarna kan se ut så här.
Kanske hade jag varit i Slöinge och köpt bröd, när bilden togs?

Och man kan drömma sig tillbaka till en somrig vecka på Kreta, tillsammans med Emil och det var kortspel precis varje kväll och den sista kvällen anordnades "grekiska mästerskapen i plump" och Emil vann över mormor med 1 ynka poäng.

Och alla ljuvliga dagar på stranden!

Eller solbrända sommarben mot sovrumsgolvet.

Och jämtländska kossor!

Vad längtar jag mest efter?
Koltrastsång tidigt om morgonen.
En torr och varm gräsmatta.
Kaffe och macka utomhus.
Ett uppspänt parasoll mot stark sol.
Tornsvalor som skrikflyger.
Eller lilla gärdsmygen som bor i syrénbuskaget.

Ungfär nåt sånt.

underbart är kort

så här till exempel

Dagens fönster ...

Och det är lördag och ledig helg för min del, men jag har ju varit hemma i en hel vecka - förutom igårkväll då jag arbetade -. Tänk, i en veckas tid har jag inte haft bekymmer med benet, men det räckte med fem timmar i affären så var det kört. Nåja.

Kamperade med underbara Cornelia som är så underbart mjuk och fin .., tittade på På Spåret tillsammans med pv  - vilka duktiga deltagare! - och idag ska jag sortera i linneskåpet och lite annat, ty precis som förut när det vankats operation och lång rehabtid, vill jag ha någorlunda ordning och reda .., annars blir det för mycket kaos i min hjärna och i min tillvaro.

Jag binder liksom ihop oron med att ha det fint i linneskåpet. 

(Fönstret var mitt i Ystad .., och katten hade en kund i affären gjort och jag älskar den!)

Om det här med att flytta ....

Monet har skrivit en kommentar med "hemkänsla" och den kommentaren - som är ganska lång -  hittar ni här.

I ett ps skriver hon sedan  så här: 

"Här är en nytagen bild på lite av det jag menar om du vill illustrera. Man kan ha sitt Sverige med sig även om man bor utomlands. Här är lite blandad kompott: tomat och avocadosallad med byns eminenta kooperativa olivolja och så lite peppar och flingsalt. 
Likaledes olivoljestekta baguettebitar som är över sedan morgonens färskinhandlade frukostbröd. Och så en "svenskvariant" när man saknar löjrommen: crème fraiche (och nu kan jag inte göra circonflex på mitt tangentbord:-), svart, fransk stenbitsrom och finhackad lök serverat på små rundlar av smördeg. Tillfredsställer smakriktningarna i båda länderna!"
 

Mellansystern om det här med att flytta ...

Hon som kan "bo var som helst", tycks i alla fall trivas väldigt gott i fjällvärlden. Bilden är hennes.

Elisabet säger: när jag läste Barbros (mellansysterns) kommentar angående det här med flytten, upptäckte jag att hon skrivit en hel del, men glömt det här med om hon kunde tänka sig ...?
Så jag ringde upp henne bums och då säger hon så här:

"Ja, men hej, är det du!! Jodå, jag kan flytta precis var som helst, bara jag får ta med mig vävstolen och gubben! Varje plats har sin tjusning!"

Och hennes kommentar under Eva i Tyresös inlägg, är som följer:

"Och här är motsatsen till Eva i Tyresö. Fick första dottern som ogift 17-åring. Gift med en annan som jag fick tre barn med, två hemmagjorda och en import. Skild från barnens pappa och gift igen med mannen som jag delat liv med i 22 år och hoppas på fler år med honom. Och jag ska erkänna att jag nog är av ett konstigt släkte då jag och mina tre syskon är skilda allihop. Och mina barn följer oss i samma ombytliga spår. Men hur som helst så tycker jag att livet är ganska underbart då jag har en bra man och fyra härliga barn."

Kram från kusinen

Dagens fönster ....

Minns jag rätt fångades det här fönstret i Ystad, i en liten cykelverkstad inte långt ifrån där min lilla etta befann sig.

Eva i Tyresö om det här med att flytta .....

Fröken redan då ..., Eva längst uppe till vänster håller skolan för lekkamraterna.

"Jag har funderat på ditt ämne om att flytta utomlands?
Nej, aldrig i livet!

Jag är nog inte så värst flyttbar, det har alltid varit så.
Oron ökar vid flyttningar. Man vet aldrig hur det blir.

Det här är adresserna där jag har bott i hela mitt liv:
Sthlmsvägen 13,  Norrköping 0-14 år (alltså Evas ålder)
Bergslagsgtan 55 - " -  14-20
Brännkyrkogatan  88, Stockholm 20-23 år
Granitvägen 16 B, Tyresö 24-27 år
Mellanbergsvägen 35, Tyresö 27-32
Skördevägen Tyresö  32 -

Nej, jag har egentligen aldrig velat ändra saker. Man vet vad man har och inte vad man får sedan.
Samma make hela livet! Vi gifte oss 1967.

M e n vi har rest lite, helst tillbaka till samma ställe ..., Kreta, Paleohora.
Inga äventyr - HU! (Jag brukar få bestämma).

Stugan i Haverdal köpte vi för fem år sedan. En härlig plats att återkomma till vår, sommar och höst.
Vi kände till trakten eftersom min man kommer från Halmstad.

Men jag  l ä s e r   om boende utomlands och om segeläventyr och om helt andra förhållanden!

Samma jobb i alla år - speciallärare -.
Samma skola HELA LIVET.

Feg?
Kanske?

Tänker ofta på dig Elisabet som flyttar, reser och ändrar och vågar ...".

Och så blev det torsdag ....

Varning! 
För den som inte vill läsa ett långt inlägg, går det bra att genast skutta till sammanfattningen längst ner på inlägget.

Igår blev det så besök i Hässleholm. Jag hade fått ett brev där det stod att jag skulle träffa den kirurg som för sju år sedan satte kniven i mitt högra knä, men så mycket mer visste jag inte.
Tidig uppstigning, framme vid kvart i tio, anmälan i receptionen som syns på bilden och överallt ser man då människor med kryckor eller rullatorer .., det är så härligt absurt allting, ja, som om vi alla just då befinner oss i en värld enbart bestående av krånglande leder.

Nästan varenda sittplats var upptagen i ortopedens väntrum och jag slog mig ner i det "inre" rummet - det som är mycket mindre - och hamnade mitt emot en rundmagad och pratglad herre från Perstorp. Han hade lyckats med konststycket att kapa fyra av ena handens fingrar - det var tolv år sedan - och om det pratade vi en stund, men det var inte för fingrarna han var där.
Så glad och trivsam han (jag hann tänka att jag faktiskt älskar skåningar!) var och med sig hade han sin svåger; en magerlagd - och ständigt leende - man som hela tiden satt med benen i kors.

"Ja, du vet .., han kanske inte hittar så bra här, han är van vid lasarettet i Kristianstad ...", sa svågern och plir-log.

Och så kom en effektiv sköterska av den något äldre modellen in i väntrummet och sa med hög röst att vi som hade besökstid hos doktor Sören, ja, vi skulle i alla fall veta att det blivit förseningar - "vi är jätteförsenade!" (jag trodde först att hon skulle meddela att doktorn var sjuk) och jag frågade vad som menades med "jätte", var det timmar?
Nej, trettio minuter ungefär.
Jaha, ja, men det är ju ingenting, men det var smart det där med "jätte", för nu tycktes alla hur nöjda som helst. Där ser man vikten av information.

Tjugofem minuter senare var det min tur.
Den alltid så vänlige kirurgen slog sig ned på just den här pallen och så pratade vi en stund och han frågade om jag litade på honom och jag sa  "absolut, utan någon som helst tvekan" och så bestämdes det att protesen ska bytas ut.

Fort iväg till provtagning (blodprov, EKG, blodtryck etc) och så lika snabbt iväg till röntgen där en vansinnigt rar kvinna kämpade med att få bra bilder från knäet i olika vinklar. Det visade sig (jag frågade) om hon var från Sydamerika och då skrattade hon och sa "du är den första som gissar rätt, många frågar om jag är från Thailand, hur kan dom tro det, vi har inte alls samma sätt att prata!"

Sen undrade jag om hon misstyckte att jag frågat.
"Nej, inte alls! Jag tycker om när människor vill veta och ännu roligare när nån gissar rätt!" sa hon och så fick jag - medan hon pekade på en bildskärm och visade mig hur protesen sitter - veta hur oändligt mycket hon tycker om det här landet som heter Sverige.




Var hon kom ifrån?
Venezuela.
(Senare googlade jag genast och läste på om hennes hemland och där dök den här - något ruggiga - filmen upp).

Aldrig har jag varit på ett sjukhus - jag har skrivit om det förut - där det vimlar av så många olika nationaliteter! Härligt, är det! Och hennes kollega hade en namnskylt på vilken det stod Agnierszka och då anar man att hon kanske är från Polen.

Bilden har jag lånat från Region Skånes hemsida.

Sist av allt blev det möte med en rar kvinna (kolsvart hår i page, så vacker och så varmt leende, hennes namn började på Z ...) som tog alla uppgifter inför operationen och efter henne ett besök i rummet intill, till en sympatisk narkosläkare som hette Anders. Å, vilken salig blandning! Och kirurgen är dansk.

Ja, i alla fall ..., nu blir det narkos och inte ryggmärgsbedövning, just för att man som patient ska komma igång på en gång, så snart operationen är överstökad. I princip ska man då börja träna med en slags boll som liknar en kokosnöt och det har sig visat sätta igång blodcirkulationen och hela rubbet på ett helt annat sätt än tidigare; då, när man mest låg raklång med kräkpåsen intill, ja, den där första dagen ,-)
Nu är det andra bullar!
Opereras man på måndag, åker man hem på tisdag.

Receptet finns längst ner i inlägget

Och tack och lov för goda vänner!
Besöket blev mycket längre än förväntat, så jag sms:ade friherrinnan och undrade om hon kunde släppa ut hundarna mitt på dagen och det kunde hon.

När jag körde hem var jag helt slut på - mest mentalt - och jag svängde förbi affären och berättade vad som gällde och att det blir tre månaders sjukskrivning och operation kanske om någon månad eller två? Inte mer än tre månaders väntan i alla fall. Alltså tre månaders rehabilitering.

Och så förbi hos friherrinnan; denna omtänksamma människa som bjöd på kaffe och skickade med middagsmat till den som var så trött! 

Den som nu tycker att detta med någon eller några månaders ytterligare väntan är bedrövligt, får i alla fall inte medhåll av mig.
Där fanns gamla tanter som knappt tog sig fram trots hjälp av kryckor och har jag väntat tills nu, kan jag vänta ytterligare en tid - det viktiga är att jag vet att det blir av -.
Mitt ben fungerar ju någorlunda i vardagslag när jag är hemma - jag kan inte gå som vanligt nerför trappor eller nerför backar och jag kan inte gå långa promenader i rask takt - men jag går inte med kryckor.

Drömmen ....

Men tänk .., att kanske att jag en dag ska kunna gå på en vandringsled i Skottland, om än i sakta mak!
Och tänk, att jag en gång kanske kan gå som vanliga människor nerför en trappa!
Eller gå lång-långrundan med harry och nelly!
Och tänk, att inte behöva ha överdjävulskt ont var gång man kommer hem från jobbet!
Å, så underbart!

Det här inlägget hade kunnat sammanfattas så här: 
Hässleholm och ortopeden. Möte med underbara människor. Värme. Vänlighet. Omtanke.
Väntan och lite mera väntan. Provtagning och många plåsterlappar på armarna. EKG och skratt.
Hängbröst som faller åt sidan. Igenkänning. "Har inte vi setts förut på avdelningen .., jaha, 2009, ja,men då arbetade jag där!" Hemfärd. Trötthet. En friherrinna som skickar med hemlagad soppa till middag."

Och här är länk till receptet på soppan!
Lena hade inte timjan och inte selleristjälkar i sin variant och färre jordärtskockor än i receptet.
Ja, den var makalöst god!

Tack också till alltid så omtänksamma och rara Solbritt i Ystad (solupp på instagram), för det fina uppmuntringskortet! Hon fyller förresten år i morgon, bara så ni vet! Kanske vi skulle love-bomba henne med gratulationer då!

S t o r t   tack ..., till er alla som så generöst delade med er av era tankar kring det här med "kan ni tänka er att flytta utomlands för gott?" Hur intressant som helst att ta del av!

Och många olika aspekter som kom fram. Den som har småbarn gläds förstås över vårt lands generösa föräldraförsäkring (ja, detta med att vara föräldraledig) .., några tog upp det här med Allemansrätten .., årstidernas växlingar .., skidåkning ...., ja, det var helt enkelt kul att läsa.

Och intressant detta vad som "känns som hemma".
Några hade flyttat och hamnat på helt nya ställen och upplevde nu ett nytt "hemma" (Barbro i Uppsala till exempel) ellem och jag själv tycker oss ha mer än ett hemma, ja, det där med hemkänsla är intressant.

Och somliga tog upp detta med vikten av igenkänning .., småhälsandet grannar emellan ., att bli igenkänd i affärer. Att vara en del av större pussel.

Flera skulle kunna tänka sig att tillbringa vintrarna i ett varmare klimat och Kattis hade gärna arbetat på någon Svensk Skola, om det hade varit praktiskt genomförbart, medan Turtlan i Värmland inte skulle klara av somrarna i ett medelhavsklimat, det skulle bli på tok för varmt, men gärna att byta ut mörka vintermånader mot sol och ljus.

Mer än en hade verkligen bott utomlands - somliga i flera länder - och hade nånting att jämföra med, andra hade varit mer hemkära.

Steel City Anna som - sedan många år tillbaka - bor i England, känner oro över detta med Brexit och vad det kan innebära och Monet i Frankrike tycker sig ha hamnat i paradiset.

Så underbart med alla våra olikheter!

Tisdagsfönstret ....

Äntligen!
Efter flera dagar med hög feber och hosta från underjorden, känns det som om det kanske vänder!
Kanske.

Tillbringade hela gårdagen på soffan Ektorp..., sov .., tittade lite på diverse underliga program på tv .., bland annat ett som handlade om ambulanspersonal i England och det var så hemskt, så jag trodde inte mina ögon! Så otroligt många vrålberusade människor som togs om hand .., kvinnor och män som låg helt utslagna och nerkissade och värre än så, och jag tänkte att hur kan man ha givit sitt godkännande till att visa sånt?
Sån otrolig mänsklig förnedring!
(En av ambulansmännen gissade att 80 procent av all utryckning var alkoholrelaterat!)

Ambulanspersonalen (detta var i London) sa flera gånger att engelsmän ofta dricker sig redlösa .., hur är det Anna i Sheffield, tycker du att det är på det viset?  Och alla var dom (personalen) eniga om att alkohol orsaker enorma problem i samhället, men endast en ur personalen sade sig knappt dricka alls, just för att hon sett så mycket av avigsidorna.

Och där var en kvinna i min ålder kanske, som dels var alkoholiserad och hade varit det i mängder av år och dels hade svåra psykiska problem. Där intervjuades hennes dotter (den enda av barnen som ännu hade kontakt med mamman) och berättade om en överdjävulsk uppväxt och hur hon hade skämts för sin mamma och under flera år aldrig träffat henne, men nu, när mamman genomgått ännu ett behandlingsprogram som tydligen fungerade (hopefully) .., kanske det fanns chans till någon slags återerövring av nånting som gått förlorat.

Men tänk, att som mamma få allt detta uppvisat i tv inför världens alla människor .., där ens barn vittnar om hur eländig man varit! Jag kan inte tänka mig nånting värre! (Och då menar jag inte att dottern gjorde fel som berättade, tvärtom, hennes liv var ju till stora delar förstört på grund av mammans drickande).

Ja, det var ett knäckande program.

På kvällen kom pv hem med tulpaner och en hel drös med snällord.
Då låg jag fortfarande på soffan, såg ut som ett spöke, vit i ansiktet och febersvettig.
Vilken omtänksam människa han är!

mossfolk om detta att flytta ....

Oh så roligt att läsa vad alla skriver! Det blev ju massor att läsa ikapp :)

Själv är jag hopplöst hemmakär och skulle inte för allt i världen vilja flytta utomlands.
Jag älskar de svenska årstiderna (när de är som de ska), våra skogar, allemansrätten som Ulrika nämner, sjukvården runt lillebror har hittills varit fantastisk och jag är dagligen tacksam över föräldraförsäkringen vi har här i landet.

De två sistnämnda är väl förstås inte så intressanta om man är pensionär, men i nuläget väl värda att beakta.

ellem om detta att flytta ......

"Hej!

Jag flyttade ju norrut från Värmland i slutet på 70-talet och har alltså bott i Västerbotten större delen av mitt liv. Jag sökte jobb här och fick det. Inte tänkte jag väl så långt då om jag skulle bli bofast här eller inte. Jag är väldigt hemkär och när vi varit borta på semester vill jag nästan inte gå utanför tomten mer än jag måste.

Sommarstugan ..., så mycket glädje!

Nu när vi har sommarstuga i närområdet är jag ju än mera rotad. Jag har åkt “hem” till Värmland och “hem” till Skellefteå.

Och vackra detaljer i Österbotten

På senare år har jag nog åkt lite “hem” när vi åker till mammas hemby i Österbotten, även om jag aldrig bott där. Men där finns allt fastare rötter.

Vårljus hemma i Skellefteå ....

Jag åker gärna söderut till värmen så här års för att tanka sol och ljus. Och skulle nog kunna tänka mig ett par vintermånader i solen när jag blir pensionär. Jag längtar till vitsippsbackarna när den tiden kommer. Men att flytta, nej det tror jag inte. 

Skellefteå är en lagom stor stad och genom åren har jag lärt känna många människor. Många som hälsar när man går på stan osv."

ellem

//Alla bilder har ellem tagit! Tack för att du hakade på, ellem!

Dagens fönster är en dörr ...

Från min namne i Värmland - Elisabeth Höglund - kommer den här bilden.
Oj, så vacker den dörren måtte ha varit!
Och är ännu.

Tänk .., om husets väggar kunde tala!

Tack Elisabeth!

Avlösning ....

Foto: Anders E - sonen -.

 

För exakt ett år sedan låg vi däckade i influensa, pv och jag själv.
Och jag hade nyss besökt Hässleholm och fått den hemska ortosen som bara ställde till det.

Nu är vi där igen!
Först pv och nu jag själv.
Feber, igenproppade bihålor, ont i käkarna, snuva, hosta.

En sak är ju säker, aldrig ska jag boka någon resa i slutet av januari.

Och jag pratar med Marie på jobbet som är schemaläggare och jag säger att nej, jag kommer inte i morgon och hon svarar att jag nog borde vara hemma även tisdag, hon har ordnat med ersättare och så blir det bestämt.

Ja, kanske lika så gott det.
Och på onsdag ska jag köra till Hässleholm och träffa ortopedkirurgen.

Så länge ägnar jag mig åt DN och Vinterstudion.
Och skriver ett inlägg.

Barbro/Babsan i Uppsala säger så här ....

Barbros barnbarn med sin morfar ....

Länge så åkte jag hem när jag åkte upp till Piteå, så är inte känslan längre.

Nu är det, efter 39 år Uppsala som är mitt hem Kan inte tänka mig en flytt igen annat än då ut till ön.Nu är jag rotad i denna del av Sverige.Det är hit jag längtar när jag är ute på någon resa.

Det är en stor stad med småstadskaraktär,det gillar jag.
Expediter känner igen en och man träffar ständigt folk som hälsar.

Barbro.

Dagens fönster ....

På morgonen på konfirmandlägret. Vi har sovit i kyrkan i natt.

Cecilia N

Elisabet kommer plötsligt på ....

När jag era tankar om det här med att flytta utomlands för gott eller ej, så står det så klart för mig - det är som om era ord blir nycklar till mitt eget tänk och min egen känsla -!

För så är det för mig, att det viktigaste av allt, det är att bli en del av ett pussel.
Jag minns när vi 1973 flyttade till  Sollentuna och jag inte hade något arbete, medan min före detta man då gick på polisskolan .., dom enda som kände igen mig var personalen på Stens Livs i Sollentuna.Och en väninna fick jag; hon var från Tallåsen i Hälsingland. Nog kändes det underligt.

Ovanpågrannen Erik - en slags trygghet i ensamseglarlivet -.

När vi många, många år senare flyttade till Ystad, var känslan densamma.
Men så fick jag ju arbete på lilla Fridhems Livs och plötsligt hejade jag på fler människor än min lagvigde, i alla fall när vi befann oss i kvarteren nära regementet.

Och efter skilsmässan när jag bodde i lilla ettan, då kände jag verkligen vad detta att vara en del av nånting betydde!
Människor som vinkade in genom mitt fönster när dom passerade .., alla glada hälsningar när man cyklade till stranden.
Ååå, så jag kände mig hemma.

Det var också därför jag under ett par års tid verkligen  t v e k a d e  att lämna all den här tryggheten för att flytta till landet Halland. Hur skulle jag - vid femtiosex års ålder - kunna börja om ännu en gång och hitta nån slags trygghet? Och att säga upp ett fast arbete ..., hur skulle det gå att hitta nånting nytt? Känslan när jag lämnade in min namnbricka och passergrej ..., ja, men var hittade jag modet?

Hur väl minns jag inte när jag efter något år kanske, körde bil från affären och hem till Stensjö och halvvägs passerade jag en kund från affären som vinkade så glatt!
Åååå, vad det betydde!

Och det är precis det som jag tycker om.
Nu är det som i Ystad; småhejanden och prat om väder och vind .., nån som tutar när dom passerar längs kustvägen ., ja, det betyder hur mycket som helst!

I lilla samhället Millbrook i Cornwall kände jag mig genast hemma.
På puben - där vi åt ett par middagar - nickades och hejades det vänligt .., jag lärde känna hunden Polly som till och med kom upp för brandtrappan och ställde sig och stirrade in i vår lägenhet.
Jo, men skulle jag  t v i n g a s  att välja ett land att flytta till, så skulle det nog bli England. (om dom tog emot mig). Mest för språket förstås, men även att människor är så vänliga och artiga. (Men det tycker jag att dom är här också).

Allt sånt här tänkte jag på när jag läste era rader.
Marianne Bokblads berättelse om ständiga byten av bostadsorter under uppväxten (föräldrarna tillhörde Frälsningsarmén) grep tag i mig ... , inte är det underligt att man då vill bli bofast.

Eller Eva Jaktlunds ständiga hemlängtan när hon reser bort.

Barbro - du som kommenterade - du är så välkommen du också, om du vill!

Tack alla för era bidrag!
Jag har sagt det förut och säger det igen.
I love You!

Nu ska jag lägga in Berts bidrag, det har jag nog glömt.

Marianne / Bloggblad säger så här ...

Hej

Förr, när jag jobbade heltid och hade fullt upp med hemmabarn/skjutsningar/körövningar så var jag uppless på det jobbiga vinterhalvåret med alla kängor, mössor, vantar och sånt och på förkylningar och VKS… då drömde jag om att flytta utomlands till sol och värme.

Men… det var då, och det går lätt att drömma när man inte tänker göra det. För efter att ha flyttat sönder hela min barndom och ungdom och några flyttningar i vuxen ålder som jag kunde vara med och bestämma över själv, så har jag landat för gott i Söderköping. 

Till infödingarna kommer jag aldrig att höra, det märker jag ofta när snacket som börjar med ”minns du…” kommer igång. Men det är så ljuvligt skönt att känna igen människor, heja till höger och vänster, småprata med ”gamla” bekantingar (för de känns så efter 36 år) och att känna sig riktigt hemma. Jag skulle absolut inte vilja börja om som främling och skaffa nya livssammanhang igen. Och stan är tillräckligt stor för att inte nån ska kommentera vad jag handlar.

Sen har jag lärt mig att bara älska de gråa disiga dagarna… och alla skiftningar i ljuset när det kommer. Mörkret som faller tidigt och når in i alla vrår i huset, det har jag lite svårt för, men om jag bara är ute under dagtid så fixar jag det. Att skrapa isiga rutor har sin charm det också…

Men framför allt älskar jag tillhörigheten. Jag fick aldrig någon plats som jag kan kalla ”mitt barndomshem” men nu har jag ett ”vuxenhem”.

Hälsningar

Marianne Bokblad

// Elisabet säger: jag förstår inte, texten blir mindre när jag klistrar in Mariannes rader, dom övriga har jag kopierat från kommentatorsfältet. Nåja, det går ju att klicka upp och få texten större.

hemma

Eva J skriver så här ... 

Foto: Eva J

"Jag är en hopplös hemmakatt, som längtar hem så fort jag lämnat gården. Maken är resenär av födsel och ohejdad vana, och han bodde flera år i europa och jobbade som reseledare innan vi träffades.

Foto: Eva J

 Nej, jag vill höra hemma; känna igen lukter, hitta i skogen, veta var stigarna går eller möts. Ja, maken vill prova att bo långborta. Vi får se hur det går.

 Jag är evigt tacksam att ha lurats ut på resor i snart trettio år; jag trivs numera rätt så bra på resande fot i rätt sällskap, och med vetskapen att jag får komma hem igen. Jag är övertygad om att det berikat mig."

 Eva

// Den 11/9 2010 skrev Eva så här på sin blogg Lyckliga Grodan  (som jag älskade över allt annat nästan!) och då förstår man nog hur hon menar.

hemma

hemma
ska elda i brasan
göra bästa kaffet
skriva färdigt det jag inte hann igår
åka en sväng till jobbet och fixa
dricka te ur favoritmuggen
rida
filura
vara hemma

Monet om livet i Frankrike ....

Man pratar om vädret här också förstås som kan bli nog så dramatiskt med svåra skyfall, översvämningar, enorma skogsbränder och isande kalla mistralvindar från norr. Men det vi har är det livgivande LJUSET och det överskuggar precis allt! Människor är glada och vänliga överlag, man blir behandlad med artighet och respekt, även som äldre och den service man får överallt är helt otrolig.

Och när det gäller sjukvården finns det inga jämförelser med Sverige. Som fortfarande har en medicinskt högtstående vård men där något har hänt med tillgänglighet som känns väldigt oroande att ev. behöva flytta tillbaka till. Vi kan inte ha det bättre här och om det är alla svenskar fullkomligt överens,




Som Elisabet säger är språket a och o.
Om man inte har de sydeuropeiska språken i bagaget är det mycket svårt att lära sig dem upp i åren och att portugiser skulle prata bra engelska och därför göra det lätt för svenskar att flytta dit tror jag vad jag vill om. Malta är ju i så fall ett bättre alternativ. Jag talar flytande franska och utan det hade vi aldrig flyttat hit permanent - man blir aldrig integrerad i ett land utan språket utan en evig turist och invandrare. Men bor man permanent lever man ett vardagsliv och saker att göra saknas inte. Vi spelar varken golf eller boule, påtar i trädgården och går ut med hunden istället och jag undervisar en elvaårig fransk flicka i engelska och ska snart börja måla inför nästa Konstgruppsutställning. Ingen vi känner, varken i Sverige eller i Frankrike kan tänka sig att jobba efter pensionen, det tror man bara innan:-)

Vi har valt det här äventyret och så får vi se hur länge det varar. Inte en sekund har vi ångrat oss heller men så är det mycket lättare att hålla kontakt med familj, vänner och gamla hemlandet idag än för bara några år sen. Att flytta till Bolivia däremot - det skulle jag nog inte kunna tänka mig!!

Och Kattis då ...?



"Jag skulle gärna arbeta på svenska skolan på varmare breddgrader!"
 (Dock skulle det inte fungera så fint för min Gustav, så...)

// Det finns kanske någon annan som känner som Kattis .., någon lärare, menar jag.
Här finns fler skolor att välja på.

Ann i Göteborg/Ruta Ett säger så här ...

Sånt som Ann blir lycklig av ....

"Jag kan nog tänka mig att flytta - inte till något specifikt land, utan mer till gemenskap, värme, förståelse och där inte alla måste vara lika, men jämlika. Där man får vara som man är och inte som andra vill att man ska vara.

Jag skulle vilja prova att bo i en liten stad och se hur det är. Jag har ju för det mesta bott i storstan.

Jag skulle också vilja bo på ett ställe där jag kan språket, eller åtminstone har utsikter att lära mig språket. Det begränsar ju utbudet lite om det är tal om utlandet.

Men, ja jag är absolut flyttbar."

Anne i Mantorp .., vad tycker hon ...?

Foto: Anne i Mantorp

"Min onda kropp skulle säkerligen må förträffligt någonstans i värmen söderut men aldrig i världen att jag vill missa våren med all underbar grönska och fågelsång, sommaren med sol och bad i åar och sjöar och så den ljuvliga hösten med skogspromenader för att plocka svamp och få ro i själen.

Vintern är som den är, lynnig, och det har väl sin tjusning det med.
Så jag stannar i Sverige!"

// Elisabet skriver: jag hittade det här det-bästa-inlägget från Anne i Mantorp och det beskriver nog ganska bra hennes känslor. Det var skrivit i maj 2013.

Hela förra veckan var bäst.
Alla vardagar var jag hemma hos barnbarn och hundar och var sällskapsdam och
mattant. Att kunna vara till hjälp när föräldrar har det knepigt att få logistiken att
fungera är för mig fantastiskt kul. Jag gillar att vara med barnbarnen även om jag
mellan varven tycker dom är lite tråkiga när dom försvinner in på sina rum och
försjunker i sina dataspel, konstiga lekar med märkliga gubbar och tittande på
i mitt tycke urdåliga barnprogram på tv. Jag ser ju klart och tydligt att jag är två
generationer för gammal, men ändå har vi jätteroligt när vi får till något som alla
gillar.
Till exempel lördagen som tillbringades hos mig med eurovisionfestivalen som
höjdpunkt. Och att sedan krypa i säng tillsammans och få vakna och äta frukost
innan föräldrar kom och hämtade sina efterlängtade ungar. Och så var det ju
torsdagen då vi var till musikskolan i Mjölby och efter övningar gick på kinakrog
och åt brakmiddag. Sedan var det pendeltåget hem till Mantorp. Ett litet äventyr
på 7 minuter för barnen som inte är vana att åka tåg.
Och så var alla nyutslagna växter och nykomna fåglar helt underbara. Sist anlända
fågel här i Mantorp är tornseglaren och då låter det sommar i luften. Igår måndag
hade jag besök på innergården av en igelkott som åt friskt av gräs och maskrosor.
Fast det är ju den här veckan och jag tror den blir mycket bra den också.

Anna i Sheffield/Steel City Anna .., säger så här.

Bilden från nätet. Har frågat om lov, men inte fått svar ännu, så jag "lånar den", så länge.

"Jag skulle kunna tänka mej att bo varsomhelst nästan när det gäller språk och kultur. Lär mej lätt, kan arbeta med lite av varje och har lätt för att anpassa mej så den biten är jag inte orolig för.

Däremot i den tid som är nu, med nationalismens framfart, så känns det absolut säkrast att bo i ett land som man har lagstadgade rättigheter i. Framförallt när det gäller sjukvård.

Jag tror att EU är ett minne blott inom tio år. Mina framtida planer bygger mer på det, och på trygghet, än roligare saker som klimatet."

Helena/Cruella säger så här ....

Helenas inköpslista från tiden i Kina ....

"Jag skulle nästan vara mer inne på att flytta riktigt långt norrut så att jag får ordentlig vinter när det ska vara vinter! Jag vill gärna ha årstiderna som de ska vara och det utesluter ju permanent flytt utomlands till sydligare breddgrader.

Har inom parentes aldrig frusit så mycket under den kallare årstiden som just på sådana ställen där folk liksom inte tycks förstå att det faktiskt BLIR ganska kyligt vintertid - och därmed inte förmår bygga hus eller värmekällor på ett vettigt sätt. Har gällt såväl Irland och England som Sydeuropa och södra Kina. Det är ett råd till alla som vill flytta söderut för våra kalla vintrars skull - se för i jösse namn till så att det går att få varmt inne utan att ruinera sig!

Men jag kan i och för sig säga att själva åldrandet och ve och fasa åldringsvården här hemma i isolering och tristess inte lockar det allra minsta. Är det så att man inte har hälsan, i och för sig, så hjälper kanske inte breddgraden så värst.

Kanske inte arbeta som riksdagsstenograf  - som nu - men nånting annat ...?

Det du skriver om att ha något för händer, Elisabet, det känner jag också. Jag vill inte sluta jobba."

I Skåne bor Christel och hon säger ....

Foto: Christel. Utsikt från  den älskade husvagnen.

"Jag vill båda.
Bo i Spanien på vintern och på Österlen på sommaren.
Det hade varit perfekt."

Christel.

Eva på Frösön tänker efter ....

"Vi pratade om det här för några dagar sen jag och Mats, båda kände att nej vi vill inte flytta. Vi är rotade här och trivs, har två av barnen här (än så länge) och det är en gåva i sig. Och jag vill också ha årstidsväxlingarna, även om det är mer vår än vinter här just nu.

Resan till Kroatien .., var det väl, Eva ...?

Gärna några resor per år men det får räcka."

Eva.

Och nu har Turtlan ordet ....

Funderar... Nja inte flytta men gärna någon några månader på vinterhalvåret på en varmare breddgrad. Men då med något bra att göra. Inte enbart vara "ledig". Börja spela golf är inte min grej tror jag, men vem vet.

Vid Turtlans sommarstuga - paradiset säger jag - !

På sommar lockar Sverige, stugan och båten. Skulle gärna vara mer och längre perioder på stugan och kunna åka långtur med båten. Långtur med båten är ju inte så långt bort i mil. Bohuslän eller kanske till Mälaren. Det är båtlångt det.

Och utsikt från älskade båten .....

Medelhavsområdet är på tok för varmt på sommaren också. Sen så saknar jag mer riktig vinter. Det skulle vara att bo " till fjälls" en tid på vintern... vårvintern i så fall.

Vi får väl se vad det blir. Jag har ju inte pensionen runt hörnet men tiden går ju allt snabbare också.

Turtlan :-)

Om nu friherrinnan får säga vad hon tycker ....

Friherrinnan växte upp hos sin mormor och morfar på Kustvägen i Steninge och där - i just det huset - bor hon fortfarande, nu när hon är pensionär, ja, hon har bott där precis hela tiden.
Hon har rest en hel del - oförväget kört bil i Europa - och är öppen för nya äventyr, men skulle aldrig tänka sig att flytta från Steninge.

Hon vet precis var gullvivorna växer och hon är en fena att läsa av havets rörelser och vet alltid exakt från vilket håll vinden kommer ifrån.

"Bettan,  det är nog så att jag hittat min plats och trivs med det ...", skriver hon och så tror jag verkligen att det är. 

Dom flesta i Steninge vet vem Lena är - hon har ju dessutom arbetat i byns affär på den tiden den fanns - och hon är verkligen en bit av det pussel som ett mindre samhälle onekligen är.