Två fönster från New York ...

Har ni sett nånting så vackert ...?
Det var på instagram, när jag tittade in hos Catarina från Trelleborg - madamen som bott i Agadir - som jag föll pladask för bilden!
Sååå fint fångat!

"En och annan solglimt mitt i det konstiga", skrev Catarina om bilden.
Hon är nämligen på besök här. 

Och jag svarade: "Och två fönster".
"Du får publicera om du vill", kontrade hon Catarina.

Hon förstod precis!

Tack du rara! säger jag.

Dagens fönster och lite annat ...

Ett fönster mot väster, en älskad liten kaffekopp med gröna fiskar som dekor .., ett gammalt arbetsschema .., pennor och ett vackert omslagspapper som hamnat inom glas och ram .., och så ett sällskap döende tulpaner.
Ja, bilden togs inte igår.
Inte i förrgår heller.

Det blev en - i alla till början - fartfylld eftermiddag på jobbet igår.
Många småttingar (och jag kom ihåg namnet på dem alla!! Sebastian och Emilia, Tuva och Meja, Bella och Liv) som var goa som gull, men allra, allra bäst var ändå när Madde kom in där jag stod vid ATG-maskinen och gav mig en såååå varm kram! Madde har arbetat i butiken tidigare, men läser nu till sjuksköterska, ja, det var inte långt ifrån att jag började gråta.
Tänk, vad vänlighet betyder!

Nye butiksledaren (jag kallar honom så, det är ju Mange som äger butiken) ägnade sig åt att flytta alla pocketböcker till tidningshyllan, ja, längst ut till höger, för sig själva. På gaveln där böckerna tidigare stod finns nu mängder av "bars", såna här hälsogrejer som ungdomar brukar köpa.
Dom - barsen - har tidigare stått lite (eller mycket) i skymundan, nu får dom en helt annan exponering.
Några pojkar i tonåren som gick förbi gaveln sa, senare på kvällen:"a, kolla, nu har dom fått hem bars!"
Där ser man vad en annan placering för varorna betyder.

Seg morgon och ösregn ute.
I morse när pv gått på promenad med harry, rusade han (harry) som vanligt upp för trappan och in i sängkammaren, för så gör han var morgon och sen ligger han hos matte nån timme eller två.
Idag var jag redan nere och sååå snopen och såååå glad han blev över att hitta mig i rummet!
Å, denna älskade Harry!

Aj, aj.
Det går som skrutt i skidskyttet och snart är kycklingen färdigkokt.
Då blir det currysås och ris till och så ny sväng på jobbet från halv tre, ikväll med Hilda.

Besticklådornas besticklåda ...

Ja, men detta torde väl ändå vara den mest flexibla besticklåda jag har skådat!
Den kommer från Hedgrenskan i Trelleborg (inskickad idag, apropå det tidigare inlägget) och som jag log. Tack Kerstin!

Här samsas det mesta.

Och jag skriver till henne "och majskolvar äter ni tydligen ...?" och får till svar att "Majskolvar?! Aldrig!""

Men dom ligger ju där nere till höger, majskolvehållarna?
Ja, det har hon ingen aning om .., hon såg dem först nu, det är nåt som Peter förde med sig in i det gemensamma boet. Underbart!

Så här skriver hon själv:

Gaffel, kniv, sked
Fast det var då, i singellivet. Nu har vi bestickslådan på tvären och inget uttalat system, saker ligger där de får bäst plats. Fast ordning och reda är det!
Hedgrenskan 

Resumé ....

Lördagmorgon.
Sitter vid rumsbordet och tittar på tv4 och Marcus Oskarsson som analyserar vad som hände igår, ja, med Annie Lööfs uttalande om att centerpartiet stöttar Löven som statsministerkandidat. Jag är en hängiven svt:are, men just lördagmorgnar och just kvart över nio, då väljer jag fyran.

Jag tycker om denne Marcus Oskarsson.
Jag tycker helt enkelt om hans sätt att vara; att på sina sociala medier inte släppa igenom kommentarer fyllda med hat eller såna som på andra sätt är rent oförskämda.
Nu var det analys av gårdagens presskonferenser av de olika partiledarna och det var ju häpnadsväckande hur mycket borgerlig politik som Löven och hans partivänner kan tänka sig att anamma, men det är väl priset för att få sitta kvar som regeringsparti.
Det mesta handlar förstås om makt.
Eller kanske allting.

Grått och mulet ute idag.
Ring-så-spelar-vi från radion, men det programmet lyssnar jag inte på längre.
På Spåret igår - knepigare den här omgången än tidigare - men härliga tävlande.
Pv tog Valparaiso på 8 poäng, men någon tia fixade vi inte.

Tidigt på morgonen när jag gick ut för att fylla på frön till småfåglarna, hörde jag ett sällskap gäss flyga förbi, men åt vilket håll kunde jag inte utröna. Jag bara hörde dem.

Men ändå.
Så härligt.

Kommer nån ihåg ...?

I mars 2016, efter en vasaloppsvecka i Sälen och då jag häpnade över hur stuguthyraren hade placerat besticken i besticklådan, ställde jag frågan till bloggvännerna. Hur har ni det?
På bilden visade jag vår, här hemma, men den är sedan något år utbytt och betydligt mer funktionell.
Varför en hel drös med små kaffeskedar när vi är  t v å   i hushållet, osv?

Så här såg det ut i Sälen.
Och så kom era svar.

Som på bilden .. sked, kniv gaffel, det har: 
Carlfors51
Kerstin i Dalarna
och
mossfolk 

Sked, gaffel, kniv ....
Annika i Ystad
Tinnan
Solbritt i Ystad
Lillan i Cornwall
Eva på Frösön 
Kattis
Fru Fräken 

Gaffel, kniv, sked ...
Mian i Falköping
Marianne Rindå (Gunnars svägerska)
Annika i Kävlinge
Gerd i Norsjö
Aliceotigris
Ann-Gerd i Ystad
Agnetha Bergström i Skellefteå 
och
vi själva i Stensjö
Rexxie ansluter också och säger att "allt annat är av styggelse" :) 

Gaffel, sked, kniv ...
Viola (Christina Ekström i Norrtälje)
samt
Lena i Västergötland och hon skriver "helt otänkbart på nåt annat sätt!"

Kniv, gaffel, sked ...
Gunnel Selander
Christel i Skåne (kottenliv)
Helle i Skellefteå
Bente i Norge
Ann i Göteborg
Åsa Meijer
Båthuspernilla 

Kniv, sked, gaffel ...
Agnetha i Skellefteå (tala om att vara unik, Agnetha!)

Friherrinnan mejlade en bild på sin dåvarande besticklåda och där var det minsann svårt att säga vad som var höger eller vänster bland besticken. Här var det fler fack än jag någonsin sett i en låda!

Idag ...

Ja, det är ett något enahanda liv det här, men oj, vad jag tycker om det!
Promenader med harry .., upptäckten av en död sjöfågel alldeles vid lilla bäcken, just där den möter havet .., och sol mot kinden och en tacksamhet till livet.

Bara detta att få vara med.
Det är faktiskt inte självklart.

På familjechatten kommer ett meddelande från Anders.
Ååå, jag älskar såna här små ögonblicksbilder, om än i text.
Man har väl fantasi!
Och det måste ju ha varit en pricksäker kastare - rakt i papperskorgen -!

Glädje ....

Ja, men kan verkligen fundera över hur en människa som längtat såååå efter att bli "friherrinna", lätt som en plätt tackar ja till att hoppa in och arbeta extra i affären. Jag håller med.

Men det  ä r  så roligt att känna sig lite behövd och träffa kunder och arbetskamrater och inte minst: det är ju ett perfekt sätt att få lite extrapengar.

På lördag ska jag dessutom kampera med nye butikschefen, jaha, det blir nog bra och på söndag med  Hilda, numera mejeriansvarig efter Carina.

Vem som bestämmer ....

Bild 1. 
Det är januari 2010 och sigge nilsson har börjat utmana pElle, bland annat om vem som ska ligga i rottingfåtöljen. Efter att försiktigt ha stått och svajat på kanten av korgen och därefter - efter viss vånda - vågat lägga sig, börjar pElle bli irriterad. Va? Ska den där typen verkligen ligga där?

Igår, på väg hem efter sedvanliga promenad med harry, hörde jag plötsligt nån som jamade högt och ljudligt. Alla som har katt vet att det är skillnad på jam-ljuden och nu hördes det tydligt att här var det mer som beredd-på-strid-jam.

Jodå,
Nere vid korsningen där man går in på lillvägen vid lagården, där satt sigge nilsson och jamade våldsamt och fem meter bort, alldeles vid infarten till Britt och Eckes hus, där tronade en annan katt som jag aldrig tidigare skådat. Den var större än Sigge och hade mera vitt på halsen och verkade totalt trygg i sig själv.

Harry reagerade direkt och skällde på den främmande katten - som lugnt satt kvar - till synes helt obekymrad.

Bild 2. 
pElle blänger på sigge, den där odräglige typen som inte verkar flytta sig .., tvärtom, nu brer han ut sig! Om jag stirrar tillräckligt länge på honom ("ja, jag är ju i alla fall femton år äldre och mycket större"), kanske han ger sig och hoppar ner ...", tänker nog pElle.

Så jag ropade på sigge och lockade sa att "kom nu sigge .., nu går vi hem, strunta i den där katten!" och det var ytterst motvilligt som sigge gjorde oss sällskap och med jämna mellanrum sneglade han bakåt, mot inkräktaren.

Bild 3. 
Jaså, han tar sig ton, den där unge typen .., nä, nu!

Och vi kom in alla tre, sigge, harry och jag själv och sigge fick lite kokt fisk och gick sedan raka spåret och kröp ihop uppe vid huvudänden av sängen i Gunnars rum. Lite slokörad var han allt.

Bild 4.
Talar väl för sig själv.
Vem som fick ge sig, alltså.
Då, för nio år sedan.

Lite senare på kvällen gick jag in till sigge och kliade honom lite på huvudet, men nu var sigge sur och nafsade rejält efter min hand när jag försökte vara så snäll. Aha ...! Bakom ena örat var det blodvite .., det hade alltså varit slagsmål med den andra katten, då förstod jag!
Nu har jag rengjort såret och sigge håller sig inne, inte fullt så tuff som när han kämpade mot pElle.

Så kan det gå, när man mopsar sig.
Och när jag satt punkt efter den här meningen, då blir det rengöring igen.

Dagens fönster ...

Två fönster från Mariagatan i Ystad, ja, jag bodde ju i själva korsningen Mariagatan/Regementsgatan och där hade tydligen sportigajenny varit på besök och även dokumenterat det hela.

Det var på den här gatan som man ofta kunde följa inspelningarna av olika scener från Wallanderfilmerna och det kunde ta flera timmar att få till en scen som kändes bra!

Själv stod man i köksfönstret och liksom bevittnade det hela från första parkett.

Profiler ....

Först kulturprofilen och nu den folkkäre tv-profilen.

Tänk, att det ska vara så svårt att hålla fingrarna i styr .., hälsar hemköpsprofilen.

annorlundalivet ...

Tänka sig, igår hängde jag ut nytvättade lakan och örngott och hjälp, så ljuvligt att lägga sig senare på kvällen och känna doften av ... ja, av vad? Av nån slags friskhet? Och såväl lakan som påslakan var aningen svala .., ja, till och med att harry tycktes njuta mer än vanligt!

I förrgår mulet och grått, men ändå så skönt.
Ett helt sällskap med svanar i havet .., men bara två just här på bilden.

Idag fem, sex minusgrader lätt rosa-orangefärgad himmel.
Ingen inringning till jobb, så allt går i långsamhetens tecken.
Eldar i såväl kamin som i vedpannan.
Ger småfåglarna mat (och ekorrarna, räknade till sju stycken igår .., dom sprang som galna runt och i eken!!), lyssnar till P1-prat och senare Morgonstudion i SVT och Ted Vigren som jag trodde hade slutat, är på plats! Hurra! Prat om "Veckans brott" och hur det ska bli utan Leif GW som ju gick till tv4. Så hemskt för dom nya programledarna .., ungefär som om man är ny på ett jobb och alla frågar "men HUR ska ni klara er utan den föregående ...?!"
Jag önskar dem varmt lycka till!

Och så förstås det till synes eviga krånglet med regeringsbildandet.

Grämer mig över att jag missade att lägga bud på den här tavlan av Sven Ljungberg.
Ett färg-träsnitt, halvmetern lång och jag tycker så mycket om den.
Nu gick den för 600 kronor och det hade jag kunnat tänka mig, men jag glömde bort sluttiden.
Och kanske hade någon ändå bjudit över .., så var det med en annan tavla som jag faktiskt bjöd på, men någon var mer ihärdig (eller hade mera pengar).

När jag igårkväll var hur pigg och alert som helst vid läggdags, gjorde jag som vanligt .., tog mig en promenadtur hos SVT:s Öppet Arkiv. En journalfilm från 1951 där vi får se hur det går till på Röda Korsets sommarkolonier för småttingar. En liten film att bli glad av.

Eller här .., 1 minut och 28 sekunder där vi får lära känna den "nya amerikanska permanenten"! 
Man kunde minsann få såväl rakt som lockigt hår!

Just det. Här är bilden jag skrev om igår .., från Bohuslän.
Krabbfiske på gång.
Jag tycker att den är så underbar!

Läser lite i boken "Jag minns - svenska folket berättar om sitt 1900-tal".
Boris Näsman, född 1933, skriver så här:

"Jag minns bilkön på väg till skotska Red Point, stranden med utsikt mot Hebriderna. En tjur stod i vägen. Förskräckta ansikten bakom alla bilrutor. Jämtlänningen Fred lämnade ändå vår bil och gick till två meter från det svarta monstret. Höjde armarna och klappade i händerna tre gånger. Tjuren lommade snällt av vägen och Fred blev allas hjälte".

Ungefär som pv och hemtjänstkvinnan som så geschwindt föste in kon eller tjuren i hagen igen, den som spatserade längs vägrenen och tycktes undra hur det gick till att komma ut i frihet?

Nu blir det utfärd med harry.

Dagens fönster ...

... fångades även det i det Bed & Breakfast vi bodde på i Pilane i Bohuslän.

Hejdå Meja! 

Idag var det tack och adjö för alla åren tillsammans med Tommy och Karins hund Meja.
Ja, hon var Anders hund också.
Det är Meja som ligger intill pv på bilden .., hon tyckte om honom också,.

Hon har varit sjuk länge, men nu blev det ohållbart och det är ju det som är det svåra när man har djur, en dag tar det slut.

Meja var som släktens hundmormor.
Lugn och stillsam och med pondus.
Världens snällaste.
Och ingen tyckte hon väl så mycket om som Emil.

Eftersom Meja massor av gånger tillbringat ett par veckor här i Halland när husse och matte åkt på semester utomlands, så blev hon liksom en i familjen här också. Harry var  s a l i g  när Meja kom på besök! Bilden här ovanför visar när hon hade med sig sin sköna bädd och till sin förvåning upptäckte att ojdå, den har Harry redan norpat!

Att vi hade katt - som pElle på bilden - bekymrade henne inte, men jag minns hur förvånad han blev när han hoppade upp i soffan och upptäckte att oj då .., det där var ju inte Harry!
Men pElle var stolt och låg kvar. Meja sov vidare.

Hon var fruktansvärt galen i mat och jag vet ingen som tömde matskålen så snabbt!
Drack hon vatten, var det som en sjö på golvet efteråt.
En riktig sölmaja var hon ,-)

Och hon plockade ner äpplen från äppelträdet och hon tyckte om att hämta bollar som man kastade och alldeles hopplös var hon på att ta plats i sängen.
Sista gångerna hon var här, fick hon ligga nere i soffan - ja, ingen av oss kunde sova när hon bredde ut sig - hon var som ett betongblock.

Vid tretiden på nätterna kunde man höra ett svagt voffande nerifrån lillhallen .,. ett voffande som stegrades allt eftersom, tills man till slut inte stod ut och helt enkelt lät henne komma upp.
Då blev det tyst.
Då var hon nöjd och belåten.

Ja, Meja .., du hann bli en gammal dam och om det nu finns någon hundhimmel - eller kanske djurhimmel - så hoppas jag att du får träffa Nelly och kanske finns där några människor som kan ta emot dig, det får vi hoppas på.

Vi säger  t a c k  att vi fick vara med om dig!

Och så ett onsdagsfönster ...

Kanske var det sommaren 2010 som vi semestrade Bohuslän, det var pv och jag själv.
Allt var nytt.
Jag hade sagt upp mig från ett fast arbete med ganska bra inkomst och lämnat Ystad och det var inte som ett nytt oskrivet blad som låg framför mig, det var mer som en hel oskriven bok!
Vad skulle hända?
Tänk, om jag skulle ångra mig!
Tänk om jag aldrig fick ett arbete (men den tanken var inte så allvarlig, jag var tämligen trygg i att det på något sätt skulle ordna sig, ja, jag kunde tänka mig att arbeta med i princip vad som helst, bara jag fick en inkomst) och tänk, om jag inte skulle trivas med pensionatsvärden!
Det vore ju det värsta av allt.

Men så åkte vi då till Bohuslän.
Jag hade - eller kanske var det pv - bokat boende på ett Bed & Breakfast på Tjörn; i Pilane .
Det var där jag fångade fönstret och pv som tittar ut.
Åååå, så trivsamt där var!
Trevlig värdinna och ja, allt var så ombonat och hemtrevligt. 
Och jag minns torkställningen ute på gården; den vackraste jag har sett, byggd i trä! 

Kommer jag ihåg nåt mera?
Jo, det var på en brygga i närheten som jag tog en bild av pv och några vuxna och några barn, där alla låg på knä med rumporna i vädret, i ett försök att fånga krabbor.

Och det där oskrivna bladet eller boken ..., den fylls på allt eftersom.
Och nej, jag har aldrig ångrat att jag vågade språnget från Skåne till Halland.

Och pv arbetar ....

... så det blir jag som rastar harry.
Vi går ner till stranden och blir där en stund och jag tänker att det är som att leva och bo på vitt skilda ställen, alltså - sommar,- och vintertid -.

I juli är stranden packad med återvändare (många har tillbringat somrarna här i sina föräldrars eller mor,  eller farföräldrars sommarhus - och där turister från Tyskland och Holland och först på kvällarna börjar det tunnas ut. Somliga vill vara mer i fred och sitter ute på hällarna på andra sidan viken, men där är knepigt att ta sig upp från vattnet, så jag håller mig oftast här.

Fastän grått och duggregnigt ute, är det så fint.
Och titta hur sanden har formats av vågorna.

Harry nosar och nosar på allt sjögräs som slitits upp från botten och spolats in på land.
För ovanlighetens skull ser jag inte en enda plastbit att plocka upp.

Men en spenslig bit av en björk har hamnat på stranden.

Och jag författar ett mejl till länsstyrelsen i Halland får att få klarhet i om alla dessa stenar är hitforslade på stranden eller hur det är? Det var Sture Grundberg i Malå som på facebook (jag hade lagt ut bilderna där för nåt halvår eller år sedan) menade att näää, det där är inte naturligt, det måste ha varit nån skickligare borrare som fått det så fint.

Jag bara gapade och det ska erkännas att tanken aldrig ens slagit mig, men så är jag ju från norra Norrlands inland och fjälltrakter och där är inga klipphällar av det här slaget; det är det enda jag kan urskulda min okunskap med.
Hoppas nu att någon vänlig byråkrat svarar mig.

Här syns det än tydligare.
Ja, kanske Sture har rätt?

Tittar i mammas dagbok och läser följande från den 8:e december 1981.
Då har mamma varit hemma i Malå ett par månader.

"Så är då tiden fullbordad!!! Inget blev som jag tänkt mig av hemmavistelsen, men säkert långt mera givande än jag kunnat ana. Jag har arbetat på sjukstugan, haft bildvisning i skolor och kyrkor och på pensionärs,- och barnträffar. Jag har packat gåvokläder i en kuslig mängd, men ljuspunkter har det verkligen funnits massor av.
Eliza har gått en sjukvårdskurs och Tommy har haft tillfälligt jobb i Lycksele, allt medan småtöserna och jag har haft det gott och fint ihop.
Nu är allt detta över.
På grund av allt släp med tiokilospaketen så kan jag knappast skriva. Handen är som utan ork och nervcellerna behöver nog lite energitillskott.
I morgon ska jag visa bilder på Norrskolan och i övermorgon bär det så iväg."

Den 5:e februari 1986 är mamma hemma igen på besök och hon är även barnvakt till våra två döttrar, då deras pappa och jag har rest till Australien.Vi reste i mitten av januari och kom hem en månad senare. Maria är då 13 år och Anna 9.
Då skriver hon så här:

"Tänk om ....., jag skulle skriva en rad!
Obegripligt vad tiden rusar iväg. Vi har haft dagar då kylan bara var fyra-fem grader, idag är det minus tjugoåtta! Jag har sänt iväg tretton klädpaket förra måndagen, tolv paket ligger här i köket och tjugofem i källaren.
Var igår på Hörselträffen på hotellet. Har även varit i Adak och idag och imorgon ska jag vara på dagis här i Malå (Ekorrbo och Björnbo) och visa bilder och berätta om hur barnen i Bolivia har det. Dom långa breven från Australien talar om att Eliza och Tommy har det bra. Barnbarnen är underbara att leva med. Goa som gull! Och i början av juli kommer nummer tre."

Jag till och med hörde musiken ....

Jo, jag vet, jag har skrivit om det tusen gånger förut, men jag har så svårt att släppa det.
Det är det här med drömmar och att jag ibland nästan är övertygad om att man lever nån slags parallella liv - eller i alla fall har levt tidigare -.

Jag var så trött nu på morgonen och låg kvar långt efter att pv ropat hejdå och givit sig av till jobbet.
Det var då jag drömde så verkligt.

Det var Harry och jag och vi befann oss i ett oerhört vintrigt landskap; i en stad .., och vi gick på promenad och han var lös och lullade på vid min sida .., och vi passerade hus och jag såg exakt hur fasaderna såg ut och fönsterna och högst uppe i ett av husen skymtade jag två småflickor på väg att lägga sig och en av flickorna vinkade så glatt till mig .., en tv var påslagen - det där blå tv-ljuset fladdrade - och jag hörde att det var ett bekant barnprogram.
En mamma i ljusblå kofta skymtade intill töserna.

Och plötsligt har jag kommit längst ner i samhället och det visar sig vara en återvändsgata och jag går åt samma håll som jag kom ifrån och där är en marknad med massor av olika stånd och vid ett av dem sitter pv. Han har upptäckt en slags vävstol från hundratals år tillbaka och försöker sig på att väva lite .., men jag är måttligt intresserad, för harry har försvunnit.

Jag ser allt  i  d e t a l j.
Vävstolen och den blågröna väven.
Och Harry - som till min glädje - har slagit sällskap med en annan hund och kommer springande.

Det var som en film och om jag i vaket tillstånd skulle försöka framkalla dom här bilderna, så där klara och exakta, vore det stört omöjligt. Men under sömnen .., då blir det så klart.
Tänk, vad hjärnan är fantastisk!!
För mig är det som ett mirakel.

Dagens fönster ....

.... hittade jag i Ljungbergmuseet i Ljungby.

Å, jag tycker verkligen så mycket om Sven Ljungbergs konst!

Här, ett träsnitt och tänk, så mycket han har fått med ...., helt underbart .., titta bara längst till höger på bilden, på den som fixar lite med skridskon!

Eller som här .., visst känner man den där speciella doften av tidig vår ..?
"Vår i trädgården" är titeln och tavlan såldes för 9200 kr 2016.
Men jysses, då hade ju till och med jag kunnat köpa den!

Pv:s föräldrar hade flera tavlor av denne Ljungby-konstnär och det är klart, det är väl som hemma i Malå, där Fred Lundgrens alster hängde hos många malåbor.

Här kan den som är intresserad få mer kött på benen när det gäller denne Sven Ljungberg och har ni vägarna förbi Ljungby, men ååå, titta in i museet som är så fint och ligger alldeles vid Lagan.

En helt vanlig måndag ....

... blir till den slöaste av dagar.

Tänder ljus .., äter gemensam frukost (jag dukar bordet kvällen innan) .., plockar bort det mesta av juleriet, förutom julgranen som är så fin i uterummet och eftersom det är kallt där inne, så finns inte ett enda barr på golvet. Tittar lite på Morgonstudion, men saknar Ted Wigren som var så himla bra och skapade så bra stämning i studion. "Men välj fyran då!" tänker ni. Nej, jag uthärdar inte matlagning och reklam, så det får vara.

Får för mig att jag ska baka bröd.
Plockar fram receptet som Majas mamma i Vetlanda gav mig; det var den där goda filmjölkslimpan med bikarbonat, dinkelmjöl, solrosfrön, hasselnötter, havregryn, sirap och salt. Så enkel och så god!

Pv ägnar sig åt att frosta av frysen i garaget och sen mäter han fönsterna i rummet, det som ska bli ett vardagsrum vad det lider. Minst sex fönster ska beställas, likadana som de övriga förstås. Det blir en stunds diskussion om höjd och bredd. Jag vill ha breda fönster - hellre än höga - eftersom själva väggen mot vägen inte är så hög, men det genererar merjobb för byggmästaren.
Det tycks bli en kompromiss.

Bokstavssurrar med en av mina bästa och äldsta vänner, hon hemifrån som bor i Kallhäll.
Det blir prat om bilder från malåsidan på facebook; gamla familjefoton med tio, tolv barn, kvinnor i hucklen och män med skägg. Allvarsbilder.Det hade lika gärna kunnat vara ett fotografi från något land långt bortifrån och det är alltså inte längre ifrån oss - tidsmässigt - än några generationer.
På min mammas sida var det giftermål mellan såväl kusiner som dubbelkusiner; inte är det underligt att vi blev som vi blev .., somliga blev blinda.

Vi pratar också om sånt vi fått med oss i bagaget.
Livets ryggsäck, liksom.
"Jag önskar att jag hade fått lite av din livsglädje ...", skriver hon.
Ja, vilken gåva det är. Kanske inte enbart livsglädje, mer en slags förnöjsamhet.
Eller brist på ambition.
Lättja.
Att man inte behöver så mycket för att bli nöjd.
Karriär och sånt har aldrig legat för mig.
Inte att "bli nåt".
Jag tycker att jag har haft ett bra liv.

Hittar bilder.
Den här har Eva i Tyresö gjort.
Hon tillhör den delen av mänskligheten som fortfarande skriver helt vanliga brev.
Kan det ha varit nyårsafton eller möjligen påsk hon berättat om?
Och snart är det begravning av hennes syster Karin.

Vi pratade om just detta - Eva och jag själv - och jag berättade om när mamma skulle begravas och hur jag bad hennes vänner och kollegor att skriva ned några rader och beskriva hur dom upplevde mamma, gärna glada minnen.
Tänk, vad det betydde mycket, då, vid minnesstunden!
Att få ta del av andra människors syn på ens mamma .., det var mycket som jag inte visste!
Att hon upplevdes som så rolig, t.ex.

Trångt om saligheten ....

Bilder som Anders tagit nu i december.

Och överallt vingepar ...!

Och ännu flera vingar!

Måndagsfönstret ....

... kommer från Malmö.

Sonen tog den något suddiga bilden, men jag tycker ändå om den.

Om livet .....

Nu har jag tittat på den allra första filmen på filmsidan TriArt.se.
Den heter "Inte visste jag att det var livet" och Åsa Båve har gjort filmen.
Hon är tydligen en av dem på bilden som kommer härifrån.

Där finns en intervju med filmskaparen och den som är intervjuar är Ann Jornéus som för övrigt är kund i affären och arbetar på Radio Halland. Bilden har jag lånat därifrån.

Nio kronor kostar det att titta på filmen under fyrtioåtta timmar.
Den är inte lång, knappt tjugo minuter, men jag tycker ju om kortfilmer.

Nå, Elisabet, vad tyckte du då? frågar jag mig själv.
Ja, det var mycket igenkänning, kanske mest från goda vännen Ingrid i Falun (hej Ingrid, om du läser här!), för så här, som den äldre kvinnan i filmen, så har Ingrid ofta - i sina brev - berättat att det är.
Att den ena bekantingen efter den andra faller ifrån.
Ens make eller maka.
Goda vänner.
Bästa vänner.
Och faller dom inte ifrån, hamnar dom på boende och är dementa.
Att man blir - eller känner sig - ensam.
Att man inte orkar som förut eller ser så bra som tidigare.
Helt enkelt att man blir väldigt begränsad.
Eller att tillvaron blir begränsad.
Ens möjligheter. 

Nästa film som jag ska ta mig an, det är den här. 
Det blir i morgon.

Att titta på .....

Hur glad blev jag inte när jag igårkväll upptäckte att hos svt:s öppet arkiv, där ligger den ena guldklimpen efter den andra och bara väntar.

Men att det skulle vara  f j o r t o n   år sedan jag njöt av Solens mat, det trodde jag inte!

Jo, jag har svårt för morgonprogram där det genast ska lagas middagar eller desserter, men den här programserien, den kom jag att älska! Kanske för att det inte enbart handlade om maten .., det var så mycket annat; sättet att leva och människorna runt omkring ., sättet det hela berättades på och inte minst: sättet hur programmen filmades! (Fotot är från serien, jag hittade inte namnet på fotografen).

Tolv avsnitt finns att njuta av.
Här är länken, om någon vill åka till Toscana i Italien, men ändå sitta kvar i soffan.

Och filmaren - som verkligen bidrog till min tittarglädje - heter Per-Anders Rudelius.