En bra dag ....

Det är faktiskt inte riktigt klokt, det här att man vissa dagar kan känna sig i det närmaste som vanligt, för att nästa dag vara  d ä c k a d. 

Idag var en sån här underbart bra dag!

Utan minsta besvär cyklade jag till affären och tog en omväg via Särdal, där ett hus på Lundslättsvägen är till salu för tjugofem miljoner. Sett utifrån ger det mig noll känsla, men det var fint inuti, om än - i mina ögon - opersonligt. (Tittade på nätet). 

Stora utrymmen. Tre trappor i stora huset - inget för den med dåliga knän i alla fall -. 

För mig är alla spröjsade fönster en klar nackdel. Jag får känslan av ett fängelse. 

Underbara omgivningar är det och nära till havet. 

Bara att slå till för den som har ett välfyllt bankkonto! 

Cykelvägen från Haverdal till Steninge är som balsam för själen. Hela tiden hör man lärkan och man passerar en hage med små bräkande lamm med sina mammor.

Stannade till och försökte filma hur säden rörde sig i vinden och kom osökt att tänka på den här sången.  Såna här texter kan få mig att bli hur rörd som helst och jag minns när mina barns pappa och jag var i Argentina hos mamma. En viss tid om kvällarna (kanske var det bara en gång i veckan ..?) lyssnade hon spänt till Radio Sweden och bara jag hörde programmets signatur ville jag gråta. 

Kanske längtade jag mest efter döttrarna som då var åtta och fyra år. 

(Deras farmor bodde då hos oss och tog hand om hus, hem och hundar).

Gråta ville jag även göra igår när jag tvättade håret och detta lossnade! 

Det kändes som om jag gick på cellgiftsbehandling, men det här tycks vara orsaken.  I några veckors tid har det här pågått, men nu är det riktigt eländigt och jag vågar knappt borsta håret. 

Nog är det en välsignelse att man från början utrustats med en rejäl kalufs. 

Nåja, allt är som bekant relativt här i världen.

Det lär ska bli fint i morgon också. 

På programmet står rensning av ogräs; inte direkt maskrosor, men annat som sprider sig likt en löpeld. Klippte östra sidan med elektriska gräsklipparen, vars sladd liknar en evighetslång navelsträng och det gäller att inte köra över densamma! Kände mig sååå stark och pigg, men var döslut på efteråt. Fysiskt slut på. Ställde mig och duschade med hjälp av  trädgårdsslangen - iskallt vatten - och blev pånyttfödd. 

Så kan det vara. 

Och min syster i Australien fick i helgen åka ambulans till Flinders sjukhus i Adelaide, då hon vaknat med "chest-pain". Ja, det är väl det som ska kål på oss, systrarna Nilsson. 

Nu mot sängen! 

Tack någon för den här dagen.

Fyrtiotvå kilometer ...

Längre är det inte till Varberg härifrån och jag fattar inte varför vi inte åker dit oftare?

På väg till Bohuslän stannade vi i alla fall till - det var ju onsdag och torghandel - och det var som att träda in i Edens Lustgård.  Köpte inte dom  här krukrosorna (förmodligen tänkta till Mors Dag) och ångrar mig storligen. Nu får detta vackra gå till mossfolk som har födelsedag, just idag!  Såå glad är jag att du fortsätter med bloggandet och låter oss ta del av din vardag! Har den äran på födelsedagen! säger jag. 

På Instagram skrev jag att känslan när man (jag) är i Varberg, det är att där vimlar av äldre människor, ja, åtminstone i centrum är nog "Maj" - skulpturen av Emil Näsvall - den enda ungdom man ser. Men så är det förstås inte. Googlade sedan på befolkningsstatistik och Varberg stack inte alls ut. 

Måhända jämför jag med Halmstad, men här har vi ju högskolan och jag tycker att jag möter ungdomar överallt där!

"Maj", hon finns tydligen på flera ställen .., i Danderyd, i Strykjärnsparken (vilket härlig namn på en park!) i Söderhamn, i Varberg förstås .., och inte minst i Skolparken i Vilhelmina! 

Vilken underbar skulptur! Så frimodig denna Maj ser ut att vara!

Ännu mera torghandel. 

Så mycket fina blommor där fanns! Och så många olika sorters grönsaksplantor till rimliga priser och kraftiga och frodiga, långt ifrån Plantagens exemplar som dessutom är betydligt dyrare.

Osthandlaren var också där och visade sig vara en pratglad herre som generöst bjöd på tunna skivor av ostar som man råkade snegla på. Den här undvek jag dock. Kilopriset avskräckte .., nästan femhundra kronor kilot! 

På skylten uppe till höger, där skymtar jag en ännu dyrare ost. 

Jo, man begriper varför det är hektopriset som anges ....

Såja, nu har jag lättat hjärtat/minnesbanken/minneskortet vad beträffar Varberg.

Måndagsfönstret ....

"Tidningsförsäljarens fönster tidigt på morgonen. Tror du känner igen det fenomenet!" skriver avsändaren som är den här madamen. 

Ja, OM jag känner igen mig! 

Att hämta in tidningsbuntarna .., sprätta upp, kolla att antalet stämmer, sätta in dem i stället och sedan skriva in dem i journalen (och på kvällen på datorn rapportera hur många som blev sålda), det hörde till vanligheterna i butiken. 

Egentligen inte för mig, då jag ju enbart arbetade eftermiddag/kväll, i alla fall här på Hemköp, men i lilla butiken i Ystad så var det ju morgonpass. 

Jag tyckte sååå mycket om den biten, precis som när tobak fylls in i skåpen. 

Att få det fint .., ordning och reda. 

Lättöverskådligt. 

Så .. tack annannan att du tog mig med på minnenas promenad!

Tittar på bilden .., "Jocos", är det nåt slags Lotto-spel? 

Och sjuttioåtta miljoner .., det var inte illa!

Steven ...., en guldklimp. 

Och ett litet charmtroll. Bor i Upplands Väsby och hans pappa Charlie finns i samma familj. En klok liten krabat det här som håller sig på tomten och är sååå go och fin!

Bilden togs förmodligen av Stevens matte.

Hemma igen ...

... efter fyra dagar på Orust i Bohuslän. 

Det här är utsikten från lilla stugan som vi hyr. Den kostar 600:-/natt (från 15.00-11.00), har två våningssängar, en spisplatta med två plattor, ett kylskåp, en garderob, ett handfat och en diskbänk med enbart kallt vatten. Ett köksbord också, med fyra stolar. Det är allt. 

Vill man duscha eller gå på toaletten, får man uppsöka det röda huset i mitten av dom tre som ligger i mitten av bilden. Natten mot idag knatade jag iväg klockan två ..., det är inte alldeles ultimat, men vi tycker så mycket om det här boendet - ändå -. 

Och mera utsikt från verandan, nu mot hamnen. 

Det är verkligen så härligt att befinna sig i närheten av en hamn. Båtar lägger till och ger sig av .., andra båtar sätts i sjön .., familjer kommer kånkande med kylväskor och krabbhåvar och tar sikte på småöar intill eller vart dom nu tar vägen?

Somliga ger sig ut på kajaker .., och så är det alla andra, dom som bor i husvagnar eller mer som villavagnar med prydliga rabatter och ibland staket runt "husen".

Och så alla vänliga människor. 

När jag som sjuttonåring åkte med Lapplandspilen till Göteborg Central och därefter arbetade i fem, sex veckor på två olika Konsumbutiker - en på Hisingen, en i Olskroken - trivdes jag så himla bra! Jag tyckte helt enkelt om göteborgarna och samma sak är det med människorna på Orust. 

Lättsamma. 

Pratglada. 

Vänliga. 

En sak saknade jag dock: där var nästan inga småfåglar! Helt obegripligt! Inte en enda gång hörde jag koltrasten .., hörde inte rödhake eller gärdsmyg, såg inte en enda blåmes eller talgoxe, bara några enstaka sparvar eller om det pilfinkar.

Men nu är vi hemma och på onsdag åker pv tåg/buss upp till Vindön och varvet igen. Han arbetar enbart måndagar och tisdagar och krånglet med bogpropellern vill han få löst, helst av varvspersonalen. (Inget krångel när vi I höstas seglade upp båten). 

Jag stannar hemma. 

Det är fint här också. 

Grönt och skönt och s o m  det har växt i rabatterna!

Lördag i Bohuslän ...

Vi kom hit i onsdags och tanken var att vi skulle åka hem igår fredag, men det strulade med bogpropellern till båten, så vi har ännu inte tackat för oss.

Pv har tillbringat hela dagar -  frånsett när han elsparkcyklat hem till lunch - vilket tar tre minuter, på båten och oj, så ledbruten han ska vara. 

Vad gör då jag och Harry under tiden?  Jo, vi har bekantat oss ännu mera med Henån där jag handlat mat och gjort loppisfynd, men jag har även kört åt precis motsatt håll. Onsdag och torsdag var vädret måttligt trevligt, men igår och framför allt idag, blev det plötsligt sommar på riktigt! 

Hamnen, vilken låg tämligen tyst dom första dagarna, vimlar nu av liv och rörelse! Hela familjer kommer kånkande på kylväskor och krabbhåvar och hinkar och så stuvas allt ombord på respektive båt och så iväg. 

Andra rengör sina båtar .., några sjösätter .., och idag upptäckte jag två tyska husbilar vid ställplatserna. 

Och jag som inte handskrivit brev på flera år, har börjat om med den vanan, ja, sedan jag kom hem från sjukhuset. Otroligt hur det kan bli! Det känns nästan som mental terapi. Det här skrivs på mobilen; undrar just hur det blir? Ajöken, sa fröken. 

Fyra lördagsfönster ...

... fångades inte långt härifrån, bara någon halvmil. 

I det huset bodde då Gunnar Ljusterdal (finns numera kanske i himlen eller annorstädes) och hans fru Britta Rendahl-Ljusterdal (en fantastisk väverska!). Ja, Britta kanske bor där ännu?

Tog den här bilden av Gunnar när jag var där och jag tycker så mycket om den. Så typiskt Gunnar!

Dagens fönster ...

"Fönster bakom plataner! En favoritpark jag går genom på min väg till jobbet. 

Så här års är det som en katedral av träd!"

Vem kan ha skrivit detta?

Jo, den här madamen. 

Tack! säger jag.

Torsdagsfönstret ...

Så här skriver fönsterfångerskan: 

"Ett fönster från Furunäsets sjukhus i Piteå. Ett hospital som det hette tidigare. Jobbade där i slutet av 70-talet. Härlig arbetsplats, fina arbetskamrater och framför allt härliga patienter. Minns många av dem. Tyvärr en del svårt hospitaliserade. 

Jag lärde mig mycket under de åren."

Tack Babsan! säger jag.

Dagens fönster ...

... finns i ett sovrum (det som vetter mot väster) i ett gult hus på en kulle. Mitt sovrum.

Om jag vänder blicken åt höger, då ser jag Ecke och Britts hus, i alla fall så länge som inte eken har fått alla sina löv.

Huset (eller husen) på bilden tillhör en familj från Stockholm och dom har detta som ett sommarhus. Ytterligare en Friggebod finns på tomten, men den står längre upp mot slänten. Det är inte många veckor per år som grannarna bor i huset, det blir väl mest när det är semester.

Och det ska ni veta, att det är knappt dom hinner parkera bilen och ta in packningen, förrän gräsklippare eller trimmer är igång och sen är det aktiviteter mest hela tiden. Löpning, cykling, ja, allt möjligt och det gäller även dom tonåriga döttrarna! 

Trevliga, vänliga människor är det, precis som Gun och Göran som bodde där tidigare.

Vid havet ...

I juli månad är det elva år sedan jag lämnade Ystad och kom hit till Stensjö och Halland. 

Fortfarande känns Skåne liiiite mera som "hemma", men man kan ju ha flera hem. 

Malå är också hemma. 

När mamma 1967 besökte New York, köpte hon en enda souvenir; en träskiva där det stod "Home is where the heart is". Hon sa själv att för henne spelade det rakt ingen roll VAR hon bodde, så länge pappa var med henne. (Vi var vuxna då). 

Så känner jag inte det. 

Jag kan inte tänka mig att bo var som helst, även om pv är med. 

Men Halland är bra, ja, det mesta som har vatten i närheten är nog bra.

Så smart! 

I ett tidigare inlägg undrade jag vad dom här röda banden på kossans bakben handlade om. Det visste madamen i Portugal! 

Så här skriver hon i en kommentar (som jag såg först idag): 

"De röda banden torde vara en signal till den som mjölkar. Om man mjölkar i mjölkgrop så står man nedsänkt i förhållande till korna och ser mest ben och juver. Inte en chans att se öronmärken med nummer, och korna kommer i den ordning de själv bestämmer, så det kan man inte heller gå efter.

Om kon får behandling av något slag så får mjölken inte gå i tanken eftersom läkemedel går över i mjölken. Det måste den som mjölkar ha uppsyn över.

mvh husdjursagronomen".

Tidig morgon ....

Igår dök Ecke och Britt (det är deras cyklar som vilar sig mot husväggen) upp och när pv gick till Stora Hus för att stödundervisa i matte, tog jag Harry med mig och gick ner till ett annat gult hus, nämligen Eckes. 

Nu var dom på väg hem till stan igen och Ecke satt på sin rullator, allt medan Britt bar ut två flak ägg och annat till bilen. (Vi har ett stort hönseri bara fem minuters promenad härifrån).

Vid deras ytterdörr - bara några meter därifrån - står en jättelik rhododendron, det är den här som är på bilden. När jag stod där med mobilen för att ta en bild, var det som ett öronbedövande ljud av bin som surrade omkring bland blommorna! 

Och så gott det doftade! 

Vid Ecke och Britts tomtgräns växer jättelika buskage av just rhododendron och bakom dessa löper ju bäcken, den som mynnar i havet. Ecke, som inte längre har minsta lilla synskärpa, berättade om oron att dråsa ner i just bäcken om han går fel. 

Det skulle kunna vara lätt hänt, om han går på grusvägen en bit därifrån. 

Å, vilken fasa att bli blind! 

Ett besök i affären hanns också med. 

Utanför entrén står den här "trottoarprataren" och bilden visar en något skrynklig Johanna. 

Johanna är den - förutom cheferna - som varit längst i butiken och hon är en KLIPPA. 

Alltid så lugn och vänlig. 

Så nånting helt annat. 

S o m   jag älskade det här skojinlägget på Twitter .., det var när Donald Trump blivit spärrad just därifrån. 

Sånt här kan verkligen få mig på gott humör! 

Dagens fönster ...

"Fönster. Mer originellt än vackert. Tänker på Depeche Mode och låten Personal Jesus, en favorit hos mig".

Så skriver annannan i Porto. 

Och jag säger  T A C K! 

Här är texten om någon - liksom jag själv - har svårt att höra vad dom sjunger.

(Hade noll koll på låten, lyssnade, hade svårt att hålla fingrarna i  styr .., härlig rytm!)

Hon visste ....

Hon = Bente i Norge och hon visste precis vilken sorts kor det var på ett tidigare inlägg. 

Holstein är rasen. 

Och så kom den här bilden där Bente själv sitter och mjölkar sina kor, men det var då det. 

Tack rara Bente!

Måndag i maj ...

Nästan hela tiden tänker jag på den vitryske unge mannen och den skräck och rädsla han måste ha känt inom sig, då, när han anade vad som var på gång. Vilken fasa! Går in på Belarus ambassadsida i Sverige och tänker att ..., ja, jag vet inte ens vad jag tänker, bara att jag måste få utlopp för all den frustration jag känner! 

Åker och handlar. En äldre man står bakom mig i kön till kassa 1 och han är så irriterad för att kön är lång och där inte kommer någon till den andra kassan. Men egentligen är kön inte alls lång, utan det mesta beror på avståndet som vi ska hålla och på golvet finns gula markörer för att hålla oss ifrån varandra. 

Jag minns den mannen från tiden när jag själv arbetade. 

Alltid så stressad, trots att han är pensionär.

Tittar till den nyplanterade pionen som tycks ha acklimatiserat sig bra. 

Dillpion .., jag hade aldrig hört talas om den! Ler för mig själv när jag ser pv:s konstruktion för att stötta upp pionen. 

Pinnarna är ju fina, men ...., nog hade vi väl kanske haft några mer graciösa snören ,-)

Och från Malmö kommer en videochatt med lillkillen som sitter på en pinnstol och tittar ut mot altanen som ska få tak och glasas in och detta är ju spännande så det är inte sant! Två män arbetar där ute och helst skulle nog lillkillen vilja göra dem sällskap, men så blir det inte. 

Nu är klockan snart tre och jag har lyckats hålla mig vaken efter lunch, men jag är så trött så jag ser dubbelt. Det är ju inte klokt. Hur länge ska detta pågå!

Från Spotify sjunger Sade sååå vackert. 

Jag ser två ekorrar skutta upp och ner för eken. 

Och på soffan sover Harry ihopkurad.

Tanken var ....

... några fina blombilder från rabatten, men jag är så upprörd så jag nästan darrar, när jag på morgonens nyheter sett vad som skedde med journalisten Roman Protasevitj. 

Och jag känner sån vanmakt och sånt ursinne när jag tänker på ledare som denne Alexandr Lukasjenko!! Jag FATTAR inte hur dylika typer (tyvärr finns det ju gott om den varan) kan väljas till president för ett land! Ja, diktator är verkligen rätt ord för denne man. 

Och vad händer nu med journalisten Roman?

Femton år i fängelse?

Värre än så?

Och vad gör världssamfundet? 

Detta gör mig  g a l e n.

Dagens fönster ...

Mina barns pappa är också pensionär, men arbetar extra på godset bara några kilometer ifrån där han och frun bor. Nu är han inte polis längre, nu kör han bland annat traktor och tycker att det är jättekul! Och vem skulle inte tycka det, när man från hytten har den här utsikten? 

För mig är detta Skåne när det är som allra, allra bäst.

Nyss ringde jag honom och frågade om jag fick lägga ut bilden som morgondagens fönster?

Jodå, inga problem. 

Tack Tommy!

 

Nu är det pv:s tur ...

I någon veckas tid - och hela tiden accelererande - har pv fått ändrat luktsinne. När vi åker bil säger han att det luktar nåt hemskt när jag har på fläkten .., när vi är här hemma säger han samma sak och nu har han fått en annorlunda smak i munnen också! 

"Å, så äckligt det är!" säger han frustrerat. 

I våras tyckte jag att allt doftade tjära och alla mina parfymer kasserades. Och ett tag tyckte jag att pv doftade underligt och då höll han väl på att bli galen, när jag hela tiden snusade  på honom. Jag trodde verkligen att det var så det var .., att doften kom från honom. Det hela gick över och nu kan jag ha parfym igen, om jag vill. (Jag tar lavendelolja i stället).

För övrigt älskar jag den här bilden av honom.

Vad vi pratade om ....

Allt möjligt. 

Vi pratade om Brood-X-cikadorna som efter sjutton år under marken nu dyker upp, bland annat i Washington. Nu är det dags att föröka sig och när äggen kläcks borrar sig larverna ner i jorden på nytt och lever där under marken i ..., just det: sjutton år. År 2038 kommer dom tillbaka. (Undrar om man lever då?) Om detta  berättade SR:s korrespondent Cecilia Khavar på sitt konto på instagram! Kontot heter ceciliakhavarsr). 

Men vi pratade även om känslan när man kliver av ett plan som tagit en till någon by eller ö kring Medelhavet och hettan som slår emot en med sån kraft! Och all längtan efter turkosfärgade bad.

Ecke. Han har det.

Om detta att man kan se på människor om dom är begåvade eller kanske mera: har driv, diskuterades också. Jag påstod att det kan man .., vissa människor har sån utstrålning av energi och driv, ibland - ganska ofta faktiskt - även kombinerat med pondus. Under fyrtiosju år bakom kassan tror jag mig ha åtminstone en viss förmåga att urskilja ledartyper. Chefer. Ibland har jag frågat dem rakt av. Det har alltid stämt. Jag menade också att all den här energin och utstrålningen ofta syns i ögonen. Kanske också i själva kroppsspråket.

Syrgas och hur sjukhusens lager av syrgas ser ut, det hann vi också med och Spanska sjukan fick också komma på tapeten .., liksom detta med Waldorfskolorna och allt vi hört om den modellen den senaste tiden (någon har en syster vars fem barn alla gått i den skolan) ..,  och om själva covidsjukdomen och vad som därtill hör - jo, det också -, och om kvarnen i Särdal .., och om fiskmåsen som ligger på ett rede alldeles intill ett sommarhus och då lärde vi oss att fiskmåsar kan bli upp till trettio år gamla! (Jag googlade).

Allt som allt en härlig kväll.

Rabarberpaj avslutade pratet.

Och här ett kvällsfönster och en liten gurka ...

Här kommer ett bidrag från Babsan som numera bor på Raggarön, inte i Uppsala. 

 Barbro - eller Babsan - har blivit friherrinna och fördriver nu inte tiden i fikarummet, ja, så där som Britt-Marie :) 

Och hon skriver också hur glad och stolt hon är över gurkan. 

"Säkert den enda jag får!" menar hon.

Tack Babsan! säger jag.

Djurbloggen ....

Ösregn ute hela dagen (hittills ...) och vare sig hund eller katt (eller någon annan) tycker att detta med promenader eller vanlig utevistelse är nåt att stå efter. Öppnar vi ytterdörren till Sigge, hoppar han baklänges och blir kvar inne. Jamande.

Harry har varit tvungen att följa husse på pinkrunda - han har inget val - men efteråt ser det ut så här. Harry-Parry. Han sover mest numera. Busar till någon enstaka gång, men annars är det lugna puckar. Så innerligt älskad.

Körde till Slöinge i morse och tänkte hela tiden på hur mycket jag trivs med att bo i en miljö fylld av hästar, får, höns och kor; inte minst kor! 

Som här i Vastad som är en liten pickela-by med bara några hus. 

Undrar vad kon till höger har på sina ben ..., dom här röda banden?

Samma bilder lade jag in på instagram och då skrev min kusin Agnetha att "ser ju ut som mormor Bettys fjällkor!" 

Kanske. 

Men jag minns mormors kor som vitare än dom här. 

Ja, jag tycker verkligen om kor. Kanske för att där finns så många härliga minnen från mormor i Dikanäs och dagar när jag fick följa mamma när hon mjölkade - allt för att underlätta för mormor som då var till åren kommen - de gånger vi var uppe på besök; ofta över dagen bara. 

Jag minns hur det lät när mamma öppnade dörren in där korna stod .., och småkalvar i kätten på vänster sida och slafset när dom sög på fingrarna och hur man kände räfflorna i gommen och skum-slemmet på fingrarna efteråt. 

Allt hos mormor andades trygghet. 

Doft av potatis och hur det eldades i järnspisen och badrummet med det där emaljerade plåtskåpet med en rund knopp som man öppnade med och salen med uppstoppade sjöfåglar - morbror Olaf var en hängiven jägare -. 

Alla var snälla. 

Vilken gåva att ha fått dom här minnena och alldeles gratis dessutom.

Bilden: hos mormor ..., farstukvisten med all humle. 

Vad gör vi nu?

Jo, vi sitter mitt emot varandra och skriver på var sitt tangentbord .., och jag ser en ekorre i eken och det brinner ett ljus på rumsbordet. 

Kanske ska jag försöka boka tid för vaccinering nu i veckan?

Nu är det gjort. I mitten av juni fanns en tid för oss båda. Då är det nästan fyra månader sedan vi blev sjuka. 

Men nu ..., kommer ett söndagsfönster! 

Eller rättare sagt fyra fönster. 

Det var madamen i Portugal som hade storhåven redo och det tackar jag för.

Ser ni trädet? Det är en platan och på Österporttorg i Ystad - inte långt ifrån där jag bodde i lilla 1:an - där står flera plataner. Barken är annorlunda .., ser ut som kamouflagetyg, skrev fönsterfångerskan, och så är det. 

Titta här, så fint det kan man bli med plataner hemmavid!