Ännu flera spridda skurar ...

Långsamt går allt mot vanlighet igen. 

Nu är det nästan helt tomt på parkeringen nere vid havet .., sommarhusgrannarna åkte hem för någon vecka sedan eller två och inte är det mycket till fågelsång som hörs. Jo, hos vännerna från Tyresö - nu i Haverdal - hörde jag rödhaken igårkväll. 

Torsdagar och fredagar är arbetsdagar för pv. 

Alltså är han fri idag. 

Medan han tar harry på Johansson-rundan (där dom möter får som vill nosa på harry och det är ju omåttligt spännande) dukar jag upp som vanligt. Rutiner har blivit min ledstjärna; ibland ställer jag i ordning brickorna på kvällen och det känns bra .., nästan som om jag klappar mig själv på axeln. 

Fortfarande tror jag att det är ett mentalt sätt att - efter den mentalt omtumlande våren - känna lite kontroll. 

Igårkväll havskräftor i Haverdal. 

Eva visar mobilbilder från helgens besök av systerdottern med make och fem barn. På två av bilderna sitter Evas man och håller en tvåmånaders flicka mot sin axel. 

Den lilla - som heter Doris - sover tryggt.

Så otroligt ömsint är bilden. 

Det blir mycket prat och om allt och inget. 

Trivsamt. 

Och ett jättegott vin bjuds vi på. Eller jag - pv får alkoholfri öl -. 

Jag har tidigare på dagen tittat in hos friherrinnan i Steninge och hon har då förberett middag inför sin systers besök och oj, så slut hon är på - friherrinnan, alltså -. 

Denna ständiga värk som hon har och inget som tycks hjälpa! 

Och på dagens agenda: provkörning av el-bil (Kia) i Halmstad ..., och så ska jag läsa diktboken som kom igår. Det var det plattaste paket jag någonsin i mitt liv hämtat ut .., man kunde tro att det var ett litet kuvert bara! 

Författare: Nils Louis Fredriksson, född i Umeå 1968. 

Bokens titel: Där ingen längre bor.

Dagens glädje: att SVT:s Christoffer Wendick ska rapportera om det tyska valet.

Ungefär så.

Dagens fönster ...

"Hejsan!

Gillar man åka båt så passar en skärgårdstur bra vid ett Stockholmsbesök.

Det blev Vaxholm tur och retur. På hemvägen strax innan vi nådde Strömkajen så passerade vi vandrarhemmet af Chapman. Då blev det ett fönster till dig från Vaxholmsbåten.

Någon hade också glömt lite skräp på bordet ser jag…

Turtlan på båttur."

//Fem fönster i håven, Annica! Det här är det tredje, tror jag. T a c k!

Dagens fönster ...

Så här skriver avsändaren: 

"Tog en cykeltur till Kågnäsuddens fiskeläge, några km från vår stuga, och där fanns ett och annat fönster. Kanske nåt passar dig? Satt på en stugbro och njöt av tystnaden och lugnet som var nu. Nu har många slut på semester kan jag tänka. Och inte är det väl så många som fiskar numera heller. Det lär vara dåligt med fisk, sägs det, åtminstone strömming. Kris för surströmmingstillverkarna."

Vem som hade håven redo?

Jo, ellem i Skellefteå! 

Tack! säger jag (som ringde henne och blev så glad till sinnes över hennes ystra stämma).

Ps. "Stugbron" .., det är inte en bro över vatten som menas här, utan det är trappan till farstun. Hemma kan man säga att jag har skottat snön på bron ..., och då menar man trappan till ingången. Eller "ställ sopborsten på bron!" Ds.

Och här kan man förkovra sig vad beträffar Kågnäsudden!

Kvällshimmel över ...

... Elverum i systerlandet Norge och det var vännen Bente som höll i kameran. Jag frågade om hon bor längst ner i hyreshuset, men det gör hon inte, utan på andra våningen. Och Bente, hon har ny höftled att vänta på .., ja, det går utför för oss alla. Eller så ser man det positivt. 

Idag sol och regn och vanligt väder, allt om vartannat. 

Har tittat på "Familjen Rosselini", en dokumentär gjord av ett Roberto Rosselinis barnbarn Alessandro. Ganska intressant, men fy, vilken eogistisk typ denne Alessandro visade sig vara! Hans mamma - en amerikanska vid namn Katherine L. O´Brien - hade då haft ett ytterst kort förhållande med Enzo Rosselini, son till den berömde regissören.

Nåja, helt klart sevärd film ändå, tycker jag. Ett tidsdokument. (Och vilken kvinnosyn ...., denne Store Regissör hade).

Dagens fönster ...

Så här skriver Monet: 

"Här är ett liknande motiv från s/s Norrtelje, ångbåten som ligger konstant förtöjd vid kajen i Norrtälje hamn och fungerar som restaurang. Nu med grekisk meny vilket är lite udda. Men man kan fortfarande få klassisk ångbåtsbiff!"

Tack Monica! säger jag och här är en länk till menyn, om någon blir hungrig!

Resumé av en dag i augusti ...

Vad gör man då?

Ja, man kan besöka sjukhusets arbetsterapeut och numera hittar jag hur bra som helst och behöver inga målpunkter .., ortopeden och terapin ligger en bit bakom själva huvudentrén - längre upp liksom -Det är förstås ett ålderstecken; detta att man plötsligt har frikort till medicin (varade bara i två veckor, men ändå) och inte längre irrar omkring på fel våningsplan eller helt enkelt i fel byggnad. 

Som vanligt är jag ute i god tid; mer än halvtimme innan det blir min tur, så jag hinner ta mig en titt på konstverken som sitter liksom i gången när man kommer in. Där finns Hippokrates - läkekonstens fader - men honom glömde jag bort. Kanske en annan gång?

Men denna fick jag med. "Ett gott humör är den bästa läkaren". Förlåt käre konstnär, men för mig är detta nästan svammel och i det närmaste ett hån för den som är allvarligt sjuk och kanske inte har så lätt att visa upp ett gott humör. Och måhända var det inte alls konstnärens ord, detta med det goda humöret, utan någon läkares?

Men fint är det, det tycker jag. 

Jag har tid halv två och på pricken då kommer en blond kvinna som heter Annika och säger att det är min tur. Hon tar mig till ett behandlingsrum som mer liknar ett kontor och säger att jag kan slå mig ned i stolen - en typ av kontorsstol på hjul - och så får jag, om igen berätta om hur det smärtar i handen, faktiskt dygnet runt, men värst är det om nätterna. 

Annika är så vänlig och rör försiktigt vid handen. Vänder och vrider. Stryker med sitt långfinger över ärret. Frågar om det gör ont? Hon ber mig vända på handen ., på båda händerna .. och hon säger att hon ska kontakta den läkare som opererade mig och kanske får jag träffa henne och kanske - men bara kanske - blir jag röntgad. 

Det är det jag själv vill. Ja, vi får se hur det blir. Säger man sedan att allt ser bra ut, rent av perfekt, då köper jag det. Då är det väl helt enkelt smärta som så småningom ska ge med sig. 

Åker hemåt. I Haverdal börjar det  ö s r e g n a  och jag tänker på sovrumsfönstret som står öppet och tänker (oj, vad jag tänker!) att nu blir inte pv glad (han är på väg hem på cykel och kommer att vara hemma före mig), men vi är hemma nästan exakt samtidigt och han har redan stängt fönstret och nu var det ju sol när jag åkte in till stan, så ...

Några timmar senare får vi besök av Eva från Tyresö och hennes halvlånge man. Vi sitter i vardagsrummet och mest pratas det båtmotorer. El eller diesel. Det pratas även om bilar. Leasing? Hybrid? Enbart el?  

Vi pratar också om vikten av att ha ett arbete - eller i alla fall en meningsfull uppgift här i livet - även om den är till synes enkel. Typ Samhall. 

Men mest pratas det båt. Det bestäms också att pv och den halvlånge ska spela tennis i morgon och efteråt blir det middag i Haverdal. 

Senare på kvällen tittar jag på ett program om ett norskt par vilka investerar i konst. Nej, inte investerar ., s a m l a r  .., på grund av (eller tack vare) ett uppenbarligen genuint intresse. Programmet heter "Konstsamlarna" och kan ses i hela världen, ja, i ett halvår till.

Måndagsfönstret ...

För fem år sedan kom den här bilden och det var Christel i Skåne som varit på besök i Stockholm och då hoppat på färjan som går från Skeppskajen till Fjäderholmarna. I alla fall gick den då, båtturen. 

Det får bli dagens fönster.

En söndag i augusti ...

Då tar jag cykeln och ger mig iväg längs kustvägen. I en kasse har jag två Sia-glassbyttor fyllda med druvor från växthuset och i Steninge lämnar jag den första byttan. Den får friherrinnan och A-M dela på och den förstnämnda ligger raklång på sängen med sin onda sätesmuskel - vilket elände detta är för henne -! 

Sedan iväg. 

Svänger vänster in på Skintabyvägen; en smal - men asfalterad - väg som löper mellan åkrar och ängar och stora hästhagar och där är välskötta hus och en stor, jättelik damm och en bäck som porlar och jag hör en tupp som gal! 

Jag försöker att memorera alla blommor jag ser. Mycket är utblommat. 

Tidigare färgglada lupiner består nu mest av gråsvarta fröskidor (eller vad man ska kalla dem ..) och där är ullig almöke .., små, skira blåklockor, gula fibblor, tistlar, nån slags lilafärgad vädd .., renfana förstås - mängder med renfana! -, röllekor, nåt som liknar prästkragar men inte är det .., kråkvicker, deppiga kungsljus och jag ser ett fält fylld med rödklöver och där är ljust rosa malvor mot ett staket.

Utanför hyreshuset hos Sonja har det planterats buskar vilka nu blommar som bäst. Där är  blå och vita hortensior och fjärilsbuskar. Det surrar bland bladverken. 

Sitter i Sonjas vardagsrum och dricker vatten. Skinnsofforna är översållade av kuddar och på pianot står fotoramar med bilder av det som en gång var. 

Sonja som ung brud. Alla tre barnen. 

Gösta, förstås. 

Så hemåt. 

Samma väg. 

Börjar frysa och ser hur mörka moln tornar upp sig mot havet till. 

Stannar till, tar på mig sticketröjan, den som ligger i cykelkorgen.

På min vänstra sida ..., ett sommarhus med vacker dörr och i rabatten mängder med bolltistlar. 

En lekstuga lite i skymundan.

I Särdal ligger en överkörd sädesärla på vägen. 

Och jag tänker att för en vecka sedan mötte jag kanske femtio cyklister på väg till eller ifrån affären. Idag kanske .., tre? Parkeringen utanför Göstas Café i Steninge är dock välfylld. 

Nu är det bara fyra kilometer kvar tills jag är hemma. 

Ropar lite på Sigge. 

Sneglar i dikena .., glömmer blommor och blader. 

Tänk, om han har blivit överkörd. 

Bild från dokumentären om Ingrid Bergman. 

Kommer hem, lagar vegetarisk middag (wokar/steker upp slantade morötter, palsternackor, broccoli, zucchini och blomkål i mindre bitar, grovskuren lök .., allt i stark curry och sist i med blandade bönor och så bulgur till detta ...) och vi sitter med var sin tallrik i vardagsrummet och tittar på en dokumentär om Ingrid Bergman .., uppenbarligen så älskad av sina barn. 

Ungefär så. 

Bäst i OS ....

Mest spännande i alla fall, det måste väl ändå vara hästhoppningen och guldet som togs med sån .., ja, rent av olidlig spänning!  Att jag inte har nött ut ekparketten på golvet - mellan vardagsrummet och köket - måste vara ett något av ett mirakel. 

När Duplantis skulle hoppa .., när diskuskastningen skulle avgöras .., och nu på slutet då med hästarna .., har jag inte vågat titta tills det var avgjort, utan gått fram och åter ., stått i närheten och försökt slappna av. Det har väl gått så där. 

För övrigt?

Förmiddagsgänget i studion på kanal 5 har blivit riktigt bra, tycker jag. 

Jonas Karlsson en klippa och jag tycker även att programledaren Karin Frick varit bra. 

Nu 11-kaffe. 

Och ikväll brittiska Antikrundan .., ja, livet återgår till det normala. 

Söndagsfönstret ...

Så här skriver avsändaren: 

"Hejsan!

Håven var med till Stockholm häromhelgen.

De här fönstren fångade jag på Stora Henriksvik som ligger på Långholmen.

Nu ett väldigt mysigt trädgårdscafé men huset och gården har en mycket spännande historia.

Ett definitivt ”Jag vill tillbaka ställe”.

Turtlan som varit på tur.

//Tack Turtlan! säger jag.

Smått och gott ...

Ibland funderar vi på att helt enkelt kapa kaprifolen så långt ner som möjligt, ja, den blir ju så lätt bara risig. Det pratet hörde den nog i våras .., och tänkte att nu gäller det att visa upp sig! Och  s o m   den visar upp sig!

Jag var nog arton, nitton år när jag första gången bekantade mig med fröken Kaprifol. 

Det var i svärmors sommarstuga på Tjörn .., eller rättare sagt .., på hällarna en bit därifrån, inte långt från hagen där kor och kalvar gick. 

Förra sommaren, eller kanske där förra, köpte vi ett pelarplommonträd. 

Nu visar sig det allra första plommonet. 

Pyttelitet är det. 

Men ändå. 

Och malvan som jag fick av Mymmel .., den blommar och blommar. 

Sååå vacker är den!

Liksom luktärtorna .., nu har jag snart givit upp och tar inte in fler blommor! 

Jag hinner helt enkelt inte med. 

Det mesta börjar bli utblommat .., och humlen tacklar av den också. Nu ska jag ta en närbild på hela rabatten, så där så jag vet precis var det ena eller andra dyker upp till våren. 

Om .., det nu återkommer. 

Och nere vid postlåderaden - på anslagstavlan - där har det kommit upp ett nytt anslag. 

Kanske får man göra ett besök och titta på Eilas blommor och grönt.

Lördag, men jag har söndag - eller onsdag -.

Ja, så är det verkligen .., att efter covidbesöket, så märker jag en rejäl skillnad vad gäller att komma på vilken dag det är. När vi nu besökte Malmö en onsdag - i stället för som vanligt en fredag eller lördag - så hade jag såklart fel dag i huvudet när vi dagen därpå åkte hem. 

På instagram skrev jag i en slutkläm: "Ja, så kan livet vara en vanlig dag i april". 

Det var då augusti. 

Liiite olustigt är det, men jag är inte särskilt oroad (även om jag vet att demens kan uppträda om man varit rejält sjuk pga viruset). Det mesta för övrigt fungerar bra. 

Alltså vet jag att dagens fönster fångades i Ystad. 

Jag promenerade på Oskarsgatan (parallellgata till Regementsgatan där jag bodde), på väg till Österporttorg och genom grindgallret stack jag ut håven och fick en stor fångst med fönster. Och jag kände hur mycket jag älskar den här staden.

Och om nu någon föreslår att jag ska kontakta geriatriska kliniken för en demensutredning, så tänker jag inte göra det. 

Inte ännu :)

En riktigt fin lördag önskar jag er!

Och så blev det som det blev ...

Det var ju nästan klappat och klart att dom svenska damerna skulle ta fotbollsguld i OS, i alla fall enligt alla sportreportrar. När fem minuter av matchen återstod och det fortfarande var oavgjort, vågade jag inte titta, ja, det blir väl förmodligen så att en spännande idrottssändning blir min bleka död. 

Jag skurade badrummet i stället. 

Och Sverige blev silvermedaljörer. 

Grattis, grattis! 

När badrummet var skinande rent, då gick jag ut en sväng. Kollade in dom gula plommonen av sorten Reine Claude och som i år tycks bli många. Trädet är också gammalt och pv har i omgångar bett att få såga ned det, men jag vägrar. 
Någon enstaka tung gren kanske, men inte  h e l a  trädet. 

Plommonen är överjordiskt goda, men man får passa på - det går snabbt när dom väl är mogna -. 

Den här bilden skildrar väl våra talanger som trädgårdsodlare. Så här har det sett ut bland all mangold .., och i växthuset får somliga tomater undersidan uppäten eller den skrumpnar liksom och blir svartbrun. 

Ja, ja. 

Men plommon får vi ju. 

Druvor får vi också. 

Det är samma sak där, som med plommonen .., börjar dom mogna, då får man inte vänta med att kalasa på dem, för då blir det mögel eller så ramlar klasen ner. Ganska goda. Söta. 

Lite  v ä l  söta kanske.

Några Ingrid-Marie-äpplen får vi också, så jag ska inte klaga. 

Och Sverige fick ju trots allt silvermedalj och pv har gått ut med Harry och det regnar inte och han har nästan bestämt sig för en ny dieselmotor till båten och har fått kontakt med ett bra varv i Lysekil och jag har mindre ont i handleden och armen än för några dagar sedan och har nästan helt själv löst Nutidskrysset i DN och från Hilda och Edvin kommer underbara bilder från semestern i Jämtland. 

Så här roligt kan man ha det i en vedbod, till exempel. 

Kanske är det genetiskt, detta med glädjen vad gäller ved?

Fredagsfönstret ...

Så här skriver fönsterfångerskan som är en rar värmländska. 

"Hej!

Om man ska köpa glass i Vaxholm får man inte vara för kort i rocken. Nu fick jag inte med någon glassköpare på bilden men kan lova att en person på dryga 1,80 också fick sträcka lite på sig.

Men jag gillar det där att öppna ett fönster och hepp så har vi en glasskiosk där.

Turtlan på tur."

Spridda skurar från Skåneland ...

Loppmarknad på Österporttorg i Ystad och hela parken fylld - i alla fall på kanterna runt om - med utställare. Allt möjligt kunde man hitta! Gamla tidningar och böcker, husgeråd, leksaker i plast, kläder i mängder, och som på bilden här ovanför - en liten griffeltavla.

Men ser man på .,. å, ä och ö saknas! 

Eller skymtar jag dem svagt .., ö:et mellan Y och Z, t.ex?

Någon griffeltavla fick inte göra mig sällskap hem, däremot den här i mina ögon sååå vackra ljusstaken från Ystad Metall. Vi hade en liknande i min barndom i Malå. 

Kände man för att förbereda sig inför julen - det är ju bara fyra månader kvar till första advent - så fanns små tomtar att lägga pengarna på. 

Var gång jag besöker Ystad, kollar jag in anslagstavlan vid just det här torget. Så ock den här gången. 

Efter loppmarknad och diverse inköp, blev det Sandskogen och tanken var - och så blev det också - ett besök på Fritidsbaren. Men hjälp, nästan  hopplöst var det att hitta p-plats och kön till själva baren var evighetslång. Jag undrar om inte pv stod minst fyrtiofem minuter och väntade!

Vi satt utomhus med fötterna i sanden och wienerbröden var precis lika smarriga som alltid och kopparna ljuvligt röda och runda! Snett mitt emot oss satt två äldre män och den ena bad den andra att titta på hans rygg. Tröjan drogs upp och jag hörde pratet bli lite mer oroligt. Det visade sig att en geting krupit in under mannens tröja och passat på att sticka (med gadden) och jag förstod att mannen var allergisk mot getingstick, så det blev till att åka till sjukhuset.

Vid bordet intill satt två kvinnor .., nej, dom klarade inte alla dessa getingar vilka kom som på beställning när läskedryckerna sattes på bordet!

Därefter åkte vi fem mil västerut, till Malmö. 

Idag på morgonen blev det ett besök på "Klagshamn Beach". 

Och ett dopp.

Sååååå fint där var!¨

Till vänster om människorna på bilden, kunde man se Öresundsbron.

Bäst av allt på den här lilla resan, det var förstås att träffa minstingen. Han mötte oss på parkeringen och kom springande med en liten vildblomme-bukett i handen och smälter inte hjärtat då, då tror jag väl aldrig att det händer!

På loppmarknaden i Ystad hade jag fyndat några små gubbar - 3 för 20:- - och en blev morfar och en farfar. Den på bilden är farfar och jag kan säga att behandlingen av smågubbarna var tämligen brysk och roligast av allt var uppenbarligen när gubbarna fick "hoppa studsmatta" i den nya barnsängen. 

Det går till så att man räknar till tre och på "tre" kastas gubbarna upp i luften och landar på påslakanet. Måhända är det något benbrott på farfar som fixas på bilden?

Som ni se finns ambulansplanet redo intill.

På väg hem idag torsdag .., såg det ut så här på mängder av fält. Eller så såg vi skördetröskorna i full aktion. Eller mötte dem och fick köra åt sidan så mycket det nu gick och fick blinkningar-med-lyset som tack. Eller en vinkande hälsning.

Och så tittade vi förbi hos pv:s lillebror Ulf i Södra Sandby. 

Området norr om Lund expanderar nåt ofattbart och man anar hur där kommer att se ut om kanske tio år! Ulf och Ines bor på landet och jag blir alltid så inutivarm när jag ser hur snäll Ulf är mot Harry - eller som förut - mot Nelly. 

"Ja, du är fin du Harry ..." sa han.

För en frilansande musiker har pandemiåret varit knepigt ekonomiskt - som för så många andra -. Han, som dessutom tidigare underhållit på äldreboenden och sjungit för dem välkända sånger, ja, där har det ju varit helt stopp med besök. 

Nu satt vi ute i det fria och drack kaffe och pratade om livet i allmänhet och året som gått i synnerhet.

Ungefär så var det. 

Så blev det OS-guld igen ...

Och hur man kan hoppa så högt med en stav, det övergår mitt förstånd. 

Grattis du fenomenale Mondo Duplantis! 

(Det enda jag själv kan ståta mig, är att jag blev skolmästare på 60 meter löpning och en gång t.om i längdhopp. Men det var många år och många kilo sedan :)

Tisdagmorgon ....

Vaknar som alltid vid fem, halv sex. Underliga drömmar. 

När jag ändå inte kan somna om, lyssnar jag till Sommarprataren Ingmar Skoog och det är det program som jag verkligen funnit sååå intressant; kanske för att det handlar om åldrande och hur vi SER på detta att bli äldre. 

Musiken i programmet föll mig inte i smaken, men det är ju bara att välja versionen med förkortad musik, så är det löst. 

Foto: Henrik Brunnsgård. 

Sen är det själva rytmen i programmet som jag tyckte så mycket om. Tonen. Det påminner om Anton Glanzelius sätt att uttrycka sig på i filmen "Mitt liv som hund". En skymt av göteborgska (som jag i vanliga fall tycker låter så kaxigt ..., men inte här).  

Producent var Carin Ahlquist.

Här en länk till programmet. 

Tisdagsfönstret ....

... fångades i den gamla segelbåten - eller den förra - och förmodligen låg jag på britsen och vilade när bilden togs. Oj, så trångt det var att sova där, i alla fall för den som inte vill ligga i förpiken med taket nära inpå. 

Och apropå båt, så håller pv på att mejla till olika företag som säljer elmotorer till båtar.

Vi får se hur det går. 

Bilden togs 2009.

Bloggtips ...

Ett i mina ögon alldeles underbart inlägg, det hittar ni här. 

Det var som att sätta sig i en tidsmaskin!

Ny vecka ...

Och vi sitter på altanen och firar Mors Dag och Marias dag, ja, nästa år det här datumet fyller hon femtio år, det är ju helt obegripligt! Till kaffet hade vi hennes hembakade (här-bakade) bullar som inte är av denna världen. Och jag tänkte på den där natten när hennes pappa och jag jag själv åkte till BB i Skellefteå och hur rädd jag var och bara arton år. 

Nåja, allt har gått bra. 

Här några år yngre .., det var under något kalas i Upplands Väsby. 

Bilden: varför halsen blev så kolossalt mörk vet jag inte. Så brun är jag  i n t e. 

Och hennes mamma, som numera är såväl mormor som farmor, gläder sig omåttligt åt små, korta vita hårstrån som börjat växa under luggen. Tänk, att man kan bli så glad över en sån sak!  Jag minns hur min pappa - som var nästan flintis - brukade smörja in lite droppar av Keratin hårvatten i det lilla hår som fanns kvar och ibland kollade han i spegeln .., "jo, men nu har väl ändå blivit lite mera ...?" sa han. 

Det hade det inte. 

Och så är sigge borta igen. 

Har nu på morgonen cyklat runt i omgivningarna .., Ejdervägen längst ner mot havet .., Rödabergsvägen, Platåvägen, Vildandsvägen .., Tärnvägen, Vitabergsvägen ..., och jag har tittat i dikena och jag har lockat och lockat, men ingen katt. 

Och ja, han är kastrerad.

Dagens fönster ...

S o m  jag tycker om spetsarna i dom här fönstren och  s o m  jag önskar att jag kunde öppna dörren till det huset och få titta mig omkring. Bor där någon, tro?

Fönsterfångerska var förstås annannan. 

Tack snälla!