Mars 2021 ....

Återhämtningens månad. Kanske var det kring den tolfte mars jag kom hem från sjukhuset? Jag var i total obalans - mest mentalt - och det skulle komma att vara länge till. Skriver dagbok. Förfärliga utslag uppstår under brösten! Den idoge läkaren på vårdcentralen sliter sitt hår; begriper ingenting. Själv gissar jag på inre stress. Och pv har rakat av sig skägget och jag känner knappt igen honom och Harry känner inte igen mig. Så mycket ångest som singlar omkring. På bordet där jag just nu knappar på tangentbordet, står i mitten av mars mängder med blommor som kommit med bud. Än en gång vill jag säga TACK! 

Tack också för alla rara hälsningar och för telefonsamtal och för all choklad som kom till sjukhuset, ja, för all värme! Detta (bilden) stod på sängbordet i salen på sjukhuset. Om och om igen läste jag texten och tittade på bilderna. "Ja, det är mina barn ..", förklarar jag när en rar städerska frågar lite försynt. Från vänster en Kräfta, ett Lejon och en Oxe.

Mars  månad kommer också med vår och en massa glädje.

På lagårdstaket på andra sidan vägen, där sitter herr och fru Kaja. Boet har dom i skorstenen i Ecke och Britts lilla, gula hus och var gång jag försöker fånga dem på bild - just där på skorstenen - flyger dom iväg. Tror förstås att jag tänker sabba deras bo. Så fel dom har!

Läser och ler. Ungefär så är det. 

Den sextonde mars skriver jag så här: 

"En bra natt. Visserligen ligger vi vakna någon timme vid tvåtiden och det blir lite småprat om allt och inget .., om pallkragarna som rasat (det ska ta mig flera timmar att komma på just ordet "pallkrage") och jag håller min hand under pv:s täcke, tycker att han känns varm, men nej, ingen feber. 

För första gången på tolv år kommer Sigge upp i sängkammaren! Han ligger mellan oss och jag pillrar på hans öron hur länge som helst. 

Är jättepigg på morgonen. 

Halv sju stiger jag upp .., släpper ut Harry som fortfarande tittar på mig med nån slags skräck i ögonen .., fyller på frön till fåglarna (men bara ett rör) ...,konstaterar att det är iskallt i köket, men det gör mig inget, jag älskar när det är svalt. 

Fixar frukost. Äggröra, bacon, några stekta champinjoner. Inget cortison."

Uppfarten till huset känns som Kilimanjaro. Det ska ta mig nästan två veckor innan jag kan stapla mig upp, utan käpp som hjälp. Och jag försöker att ta några varv runt huset, men det blir bara tre. Det blir bättre, men tar lång tid. 

En dag när livet återvänt mer som på riktigt, kör jag till Antjes Blomsterverkstad i Stora Skipås, bara ett par kilometer hemifrån. Köper Mårbackapelargonior (som ska blomma så fint hela sommaren) och Harry följer med. 

Och i slänten hos Antje .., upptäcker jag dessa ljuvliga små skönheter.

Den tjugofemte mars skulle min pappa ha fyllt 111 år. 

Då skriver jag följande på den här bloggen som är min dagbok: 

"Pv kommer hem och gör rårakor, jag fixar rödkålssallad.

Fotboll på tv.

Sigge ligger nära-nära med huvudet på min hand.

Alltid på min hand. 

Älskade Sigge.

Planer läggs upp. 

Inte mina, men pv:s. 

Kanske blir det varvet i Bohuslän efter påsk.

Frågar pv var han ligger - procentmässigt - rent fysiskt?

Nittio, nittiofem, svarar han. 

Vi enas om att för min egen del kanske det rör sig om fyrtio."

Det ska ta ytterligare några månader innan jag är på banan igen - i alla fall någorlunda -. Minnet fungerar inte som det ska .., jag tappar ord, får urdåliga resultat när jag spelar quiz, men det blir allt bättre. Det är som om hjärnan varit på en resa till månen och inte hittat hem igen. Då blir allt det basala så ..., glädjefyllt! Det enkla. 

Blommorna som kommit från när och fjärran börjar visserligen tappa styrfarten, men sprider ändå glädje. Tänk, vad man blir glad av blommor! Och av siirlande starar och sädesärlor och gräs som börjar bli grönt! Själva livet! 

Dagens fönster ...

... finns på en tavla av den norske konstnären Lars Jorde (1865-1939). Det var via vännen Bente i Norge som jag upptäckte hans alster och jag tycker såå mycket om dem! 

Som den här .., med hyacinten som vuxit sig "ranglig" ..,och där är krokusar och tulpaner vilka sträcker sig efter ljuset ..., och inte minst: flickans härliga kalufs! 

Här ännu en målning av denne Jorde, med titeln "Interiør med pike ved vaskestamp, 1921."

Det tycks vara samma flicka som på den första bilden och blå kulör på överdelen. Vilken tur att en blå tillbringare står där nere till höger .., den betyder mycket, tycker jag .

Jo, dom här tavlorna hade jag gärna haft i min ägo.

Tänk, att idag är det sista dagen på det här förunderliga året. 

Vi är bjudna till friherrinnan och A-M ikväll och jag ska försöka att få fatt i en bra kudde att använda som sittunderlag .., det är nästan omöjligt att sitta rakt upp och ner en längre stund.

Februari 2021 ....

Det är den här månaden vi ska bli så förfärligt sjuka. 

Ovetande om allt detta gläds jag åt tulpaner och att ljuset återvänt. 

Februari blir en kall månad. 

Vissa dagar visar termometern på femton minusgrader och det har jag nästan aldrig varit med om i landet Halland. 

I lilla Oskars Hamn här i Stensjö, ligger isen och där är en båt som inte plockats upp. Det är i alla fall inte vår.

En av ätteläggarna har opererats .., brås sannerligen inte på sin mamma och mår således alldeles utsökt efter uppvaknandet. "Det är som att ligga på hotell!" skriver hon lyckligt. 

Och jag botaniserar bland tidigare utgivna frimärken och tycker att Veronica Ballart Liljas illustration är så fin! 

Läser som alltid minnesord i dagstidningen och fascineras över hur många drivna människor det finns. Eller fanns. Som Björn Ahlström.

Kring den 25:e februari blir först pv dålig och några dagar senare är det min tur. 

Vi får båda positiva - men för oss egentligen sååå negativa - provsvar.

Dagarna tillbringas på soffan Ektorp och så småningom tar vi ner en vanlig säng och ställer den t.v. om soffan. På bordet skymtar en apparat för att kolla blodtrycket.

Så här skriver jag på bloggen: "Ja, men så blev det väl som vi väntat oss. Båda två positiva. Igår rena helvetesdagen. Trettionio graders feber, våldsamt illamående, total trötthet, ont i huvudet (enbart pannan) och absolut ingen ork. Jag tror att jag duschade tio gånger. Stod länge och bara njöt. Längtade efter ett dopp i ett kallt hav. "

Och från den skånska madamen i Portugal kommer ett härligt grönt fönster med Jesus inklämd mellan fönster och vacker röd dörr! Ja, Jesus åkallar jag minsann när det är som värst. I nöd går det an. Fy skäms på mig!

Vi blir bara sämre och sämre. 

Äldsta dottern - den enda av barnen som är vaccinerad - tar med sig hunden Charlie och kommer ner för att bistå oss i nöd. 

Kvällsprat ....

... med Ingrid, nyss fyllda nittiofyra. 

Bilden: vykort från Ingrid.

Ingrid är knivskarp i intellektet, precis som Ecke och Britt, men hjärtat och ena ögat gör lite som dom vill. För övrigt är hon pigg. Skottar snö, har ingen värk, kör bil och hänger med i vad som händer här i världen. Underbar att prata med! 

"Du förstår Elisabet, att natten mot idag, ja, dåååå trodde jag att slutet var nära .., blodtrycket var skyhögt, långt över tvåhundra och jag hade svårt att andas och tänkte att får man inget syre, så dör man ju, ja, så är det", sa Ingrid. 

Bilden: Ingrid vid köksbordet hemma i Dalarna. 

Men slutet kom inte (hon lät nästan lite besviken) och om den här nästan-nära-döden-upplevelsen berättade hon för sin dotter idag och nu blev hon bjuden på nyårsfirande hos dem. 

"Ja, dom tror väl att det är min sista nyårsafton ..", sa Ingrid och jag hörde att hon log lite.

Vi pratade också om konstutställningen som jag tänker besöka på Valdemarsudde och vi hann även med att avhandla det här med döden. Ibland i dödsannonser läser man rader som "nu har far fattat mors hand", eller "vi ses snart". Jag brukar ofta tänka att "hur vet man det?" Eller man kanske bara hoppas?

Så jag frågade Ingrid. Hur tror hon att det blir? Kommer hon att möta sina barns far; samme man som hon var gift med så oerhört länge? Sextio år, minst.

"Nej, det tror jag inte på!" svarade hon raskt och kanske hade jag väntat mig ett annat svar.

Lite trist är det ju - man vill ju så gärna - tänker jag.

På slutet kom vi åter att prata om konstutställningen och jag lovade att skicka några vackra vykort därifrån. Nu är det bara att hålla tummarna.

Året som gick ....

(Börjar med januari).

Januari. Att detta ska bli ett så totalt underligt och annorlunda år än alla tidigare, har vi förstås ingen aning om i denna den första månaden. I januari är vi bara lyckliga över att vi svingat oss förbi den allra mörkaste tiden. 

Ett alldeles underbart fönster kom från Guy i Arvidsjaur.

Någon gång i januari är vi barnvakter i Malmö och jag har redan gullbett Maja att skriva ned en manual till dom olika fjärrkontrollerna. I sin ungdom .., inte anade man väl då att det skulle erfordras teknisk utbildning på Chalmers eller KTH för att slå på tv:n. 

Och minstingen som då - om två månader framåt - ska fylla två år, drar omkring på alla smådjuren och gubbarna. 

Och vi är ihärdiga och tar ett dopp i havet var vecka. Sju ynka simtag och det är knappt man tror sina ögon när vi tar oss en titt på termometern. Saltvatten fryser inte lika snabbt som sött vatten, förklarar pv. Efteråt blir det glögg och en macka.

Endorfinerna rusar runt i systemet. 

Under årets första månad tittar jag på japansk film - titeln är "Still walking" - regissören heter Kore-eda och jag älskar hans filmer. 

"Kore-eda är en mästare på att skildra mänskliga relationer och Still Walking är kanske hans finaste stund hittills. Med små medel, ofta uttryckt i en blick eller en bisats, fångar han all den sorg, bitterhet, kärlek, glädje, brustna drömmar och förhoppningar som ryms i en familj. Ett mästerverk varken mer eller mindre." - Per Löwendahl".

Den tjugofemte januari har jag varit i Harplinge och förmodligen handlat solrosfrö till fåglarna. På väg därifrån upptäcker jag ett sällskap svanar ute på en översnöad åker.

Dagens fönster ...

.... fångades när jag igår strosade omkring vid slottet i Halmstad. 

Tack Elisabet, det var bra att du hade mobilen med dig och vilken tur att du inte halkade och slog dig ännu mera fördärvad i baken.

Manchester by the Sea ...

Helt ärligt undrar jag när senast såg en film som berörde mig så till den milda grad, som just den här?

Nej, det är ingen feel-good-film på det viset och ändå är den så innerligt hjärtevarm och vilka skådespelare! 

Filmen handlar om Lee (bilden) vars storebror hastigt - men inte oväntat - dör alldeles för ung och plötsligt har denne storebror Joe liksom lämnat över ansvaret för sin son till Lee. Denne Lee som lever ensam och tillbakadragen och inte alls är trakterad av att bli någon extrapappa. 

Och genom tillbakablickar får vi följa brödernas liv och man anar hur allt kan ha blivit som det blev. 

När filmen nu är slut, har jag så ont i halsen efter all återhållen gråt, men inte enbart för att jag var så ledsen. Jag var också så  r ö r d. 

Filmen finns att se på Sf-play och själva såg vi den på Viaplay. 

Bert Bodin såg den i mars 2017 - men det visste jag inte förrän ikväll när jag såg hans kommentar på mitt ig-konto. "Hoppas innerligt att han tyckte om den!" tänkte jag. Här är hans omdöme om filmen.

I väntan på pv ....

Att komma in till Halmstad är som att byta liv för en stund. 

Här finns övergångsställen .., trafikljus .., cykelbanor och inte minst: ett slott! Halmstad slott är något av det vackraste jag vet i den vägen. Inte krusidulligt, utan så .., enkelt. 

Och vilken underbar färg på putsen! 

Och det här med valv .., är ju så fint! Slottet började byggas i början av 1600-talet - då tillhörde ju Halland ännu Danmark -. Den som är intresserad kan ta en digital rundvandring i slottet .., klicka bara på den här länken.

Detaljer. 

Det här med stenar .., nog är det väl ändå något visst med såna ..?

Och på väg till parkeringen igen. 

Att gå med högklackade skor på kullerstensgator ., det kan inte vara alldeles enkelt. 

Inte heller att promenera på såna gator om man har ont i sina knän eller kanske höften?

På väg till bilen igen. 

Då ringer pv och är irriterad. Swedbanks öppettider är endast tre timmar per vardag och när pv kommer vid halv elva, är det ungefär tjugo personer vilka står i kö utanför banken och kanske tiotalet som kommit sig in i värmen. 

Han måste ha en ny bankdosa då mobilen pajat, men tröttnar till sist på att stå i iskylan, trots att termometern inte visar på mer än någon enstaka minusgrad. 

Å andra sidan kan det inte vara alldeles enkelt att vara bankanställd. Dom flesta människor gör förmodligen sina bankärenden digitalt och jag minns uppriktigt sagt inte när jag senast besökte ett bankkontor. Men alla som nu inte har mobiltelefon med alla appar tillgängliga .., eller någon dator hemma .., ja, då blir det förstås knepigt. 

Och att vara till åren kommen och tvingas stå ute i kylan och vänta .., det bäddar för irritation förstås. 

Jag säger till pv att han får åka in i morgon och ställa sig i kö långt innan banken öppnar. 

Han verkar inte så där våldsamt trakterad av tanken.

Därefter en sväng till Rusta där jag köper ett slags "kalasbyxor" (egentligen leggings) fodrade med tunn fleece och till det facila priset av 19:90. Det är det allra mest ljuvliga i klädesväg jag tagit på mig .., så varmt och skönt om stjärten och benen! 

Passerar återvinningen och konstaterar att det nog varit mycket gott att skölja ned julmaten med. Flaskorna står i alla fall prydligt och är det fullt så är det. 

I Haverdal är det tomt - kanske har containrarna nyligen tömts?

Tänker nog mera på den som ska tömma containern. Står hen och plockar upp flaska efter flaska? 

Stannar till hitom lilla bron vid Ugglarp och släpper av pv och Harry. Eller: vi byter chaufför. Dom ska gå Kvarntorpsrundan, allt medan jag kör vidare mot Slöinge och köper en övermåttan läcker selma semla till pv; det var vad han drömde om på Ankaret (en semla, vilken som), men där har det fördröjts med semleproduktionen och det är nog charkpersonalen tacksamma för. Ni anar inte hur mycket semlor som säljs i affären och vilket enormt jobb det är!

Åter till Solhaga. Till mig själv köper jag ett tunt bröd Hallandsknäcke. Ååå, så gott det hade varit till en stark ost! Och nej, jag är inte lika förtjust i bakelser och semlor som pv. 

Dimman ligger  t ä t  över landskapet och sista biten innan jag kommer till bageriet, kunde jag lika gärna ha kört på en hockeybana. Så gräsligt hemskt! Undrar just hur det har varit på ortopedmottagningen idag?

Dagens fönster ...

Vi åkte in till Halmstad, mest för att pv skulle komma i kontakt med någon bankpersonal, men det var hopplöst. Ett tjugotal väntade i kö utanför banken och tio inne i lokalen och nej, han gav upp. Det kan heller inte vara helt enkelt att styra schemaläggningen när det gäller banker. Hur många sköter inte sina bankärenden via mobil eller dator hemma och att det då blir en propp just vid årsskiftet, är inte konstigt. Och att då kunna bemanna för just den här tiden .., nej, det är nog knepigare än man tror. 

 Under tiden stannade jag på parkeringen vid slottet och tog mig en promenad just där, vid slottet. Jag tycker att det är så omåttligt vackert .., proportonerligt och med jordnära färg! '

Svinhalt precis överallt var det! 

Efteråt, när pv kom tillbaka, hann vi med en sväng till Flygstaden och så småningom även till Ankaret i Haverdal. Där satt alltid så rara Moa i kassa 2. Moa spelar allsvensk fotboll med Vittsjös damlag (såklart) och berättade att hon efter nyår helt enkelt tar sitt pick och pack och flyttar till .., ja, i alla fall i närheten av Vittsjö. Hon såg så trött ut. 

"Ja, jag har arbetat mycket hela december månad, men nu ska jag ha fyra dagars ledighet .." förklarade hon. 

Nu ska här tittas på skidåkning, 10 km klassisk stil för damer. 

Heja Charlotte Kalla! Idag håller jag på dig!

Vårens filmer hos Halmstad Filmstudio ...

Bilden från den första filmen och med samme Benjamin  Benedict Cumberbatch som vi tittat på ikväll. Den har fått blandade recensioner bland olika tidningar. Någon som läser här som har sett den?

7/2      The Power of the Dog

14/2    Tryffeljägarna från Piemonte (som jag för övrigt tror att jag kommer att älska rakt av!)

28/2    Flykt

7/3      Coda

13/3    Årsmöte kl 14:00 i Kulturhuset Najaden - filmtitel meddelas senare

14/3    Tigrar

21/3    Världens värsta människa

28/3    Clara Sola

För åtta filmer betalar man trehundra kronor totalt och det tycker jag är otroligt billigt!

Nästan som på Röda Kvarn ...

Av en ren händelse råkade vi ramla in på den här filmen - The Imitation Game - med Benedict Cumberbatch i huvudrollen som Alan Turing; ett matematiskt snille som, inte helt alena, men ändå .., lyckades knäcka koden till tyskarnas Enigmachiffer under andra världskriget.

På riktigt, alltså. 

Det blev allt tystare i vardagsrummet allt eftersom handlingen fortgick. Vi hade missat en del i början, men förstod så småningom att denne Alan Turing hade varit homosexuell och vad det fick för följder för honom. Ja, hur samtiden och rättsväsendet såg på det hela. Helt enkelt förfärligt var det och är det ju fortfarande i många länder. 

(Samma sak när vi igårkväll såg filmen om Gustav den femte.)

Bilden: Allen Leech. 

Nå. Denne Benedict Cumberbatch var alldeles utsökt i rollen som Turing och där var ju också han från Downton Abbey - irländaren Allen Leech - som jag tycker är så bra. (Spelade han inte chaufför i den serien?) Vackra Keira Nightley hade en viktig roll tillsammans med Cumberbatch .., men tänk .., att jag tycker att hon alltid har samma minspel, precis som Julia Roberts och Meg Ryan. 

Eller så är det så att det är just såna roller dom erbjuds.

En bra film var det i alla fall. 

Intressant. 

Annat som inte var sevärt, men väl hörvärt jo, vinterpratet i P1 med författaren Mikael Niemi. Låg och lyssnade till hans minnen när jag i natt inte kunde somna. 

Sååå bra!

Tisdagsfönstret ...

Under ett besök i Porto för att rösta i riksdagsvalet, passade den skånska madamen på att ta fram fönsterhåven. Det var för tre år sedan, men bilderna kom för snart en månad sedan, så det var lång leveranstid. 

Älskar såna här gamla skruttfönster .., zoomar in och försöker kolla vilka gardiner som används. Bor där någon numera? Och vad är det för växt som hittat ett fint hem ovanför och till höger om dörren?

Sånt kan man fundera på. 

Tack annannan!

Måndag ....

Och jag känner en sån lättnad att helgerna nu är över och tänker än en gång, att jag är sannerligen en vardagsmänniska.

Igår frågade jag pv om han möjligen kunde tänka sig att titta på filmen Nomadland, den som jag själv såg i höstas, men gärna ville se ännu en gång. Varför? Kanske för att man då ser helt andra saker; sånt man missade eller helt enkelt inte lade märke till första gången.

Och ja, jag vet att jag skrivit om det tidigare, men nu gör jag det igen. 

Jo, det hade han. 

Vi streamade den via sf anytime till en kostnad av 39 kronor, vilket ju är avsevärt mycket billigare än om man går på bio. Å andra sidan ska ju en sån här film - med storslagna vyer - ja, den blir såklart bäst på bio, men nu hade vi inte den möjligheten. 

Egentligen var jag aningen orolig att pv  i n t e  skulle orka se hela filmen, då han ofta hellre ser lite mer actionbetonade grejer, men till förvåning tyckte han om den! (Minns ännu när han och Sonja somnade på biografen i Halmstad när vi tittade på en film som handlade om Ingrid Bergman!)

Inte förändrade Nomadland mitt liv .., (texten ovanför trosorna på tork) den här filmen, men den gav mig ett annorlunda perspektiv när det gäller min bild av USA. Och så fascinerades jag av människorna/skådespelarna, av vilka många helt enkelt var sig själva, alltså inte några "riktiga" skådisar.

Så t.ex linda may, kvinnan t.v. på bilden i mitten. 

Om någon inte vet vad den handlar om - filmen - så får vi följa människor vilka förlorat eller lämnat sin ordinarie tillvaro, ofta på grund av ekonomiska orsaker och nu lever ett slags nomadliv .., där dom hjälper varandra så gott det går och för övrigt rår sig själva.

Husbilar av enklaste modeller är deras hem. Dom flesta är pensionärer.

Precis nu ringde sonen via facetime. 

Vi kom att prata om film och han berättade då att han börjat streama den italienska tv-serien "Gomorra", baserad på journalisten/författaren Roberto Savianos bok med samma titel och som handlar om den napoletanska maffian Camorran. Jo, den minns jag, men maffiafilmer är ofta så våldsamma, så jag blir nästan rädd. 

Och hur modig är inte denna Roberto Saviano!!

När detta skrivs är klockan halv elva. 

Det är inte klokt. 
Och här sitter jag i nattlinnet och skriver!

Pv tycks fascinerad av den bok jag gav honom i julklapp och mellan varven går han till sin laptop här mitt emot mig och tittar på kartor och annat, ja, han vill tydligen veta mera om det som boken berättar om. Så roligt när en julklapp blir till nånting bra. Om det ska jag berätta senare.

Dagens fönster ...

Igår, på annandagen, skrev ellem så här: "Jag har varit på en promenad i det lite kyliga vintervädret. Genom köksfönstret ser jag M som dricker kaffe vid köksbordet. 

Vi brukar skotta upp snö mot väggen, det isolerar bra." 

Tack ellem och God Fortsättning! säger jag.