Tidningen Ud og Se, som jag älskar.
Detta är omslagsbilden.
Om man en ledig dag ställer väckaren på halv sju och en och en halv timme senare sätter sig på Pågatåget till Malmö för vidare befordran till Helsingborg, då känns det kanske inte så
värst mycket som en ledig dag, men det är ändå vad det är.
Utanför tågfönstret är världens alldeles grå.Och väl framme på Knutpunkten har jag en hel timme tillgodo innan det är dags att slå sig ned i tandläkarstolen, så jag spankulerar omkring i det Helsingborg som en gång var lite mitt och jag tittar in i butiken UNO som säljer danska linnekläder och expediten visar sig vara norska, så det är nordiskt värre .., men allt jag tycker ser härligt ut i färgen är snedskuret eller längre baktill än där framme och jag säger att det är då underligt att det inte ska gå göra
helt vanliga, ordinära kläder för vanliga människor som inte nödvändigtvis vill ha ett snöre som drar åt ärmen 1 dm från axeln och det håller den norska damen med om.
"Men i februari kommer nya modeller ..., då kanske ...?" säger hon och ler så där lite hoppfullt.
Alldeles helt förvissad är jag att en butik som säljer linnekläder vars modell inte
nödvändigtvis ändras från den ena säsongen till den andra .., skulle överleva, ja, i alla fall om där fanns ett bassortiment som man visste att "det här hittar jag här .., självklart i olika färger, men svart och linnefärgat skulle alltid finnas ...".
Det är vad jag tror.
Hänt-i-veckan-varianten till höger.
Det är den svenska passagerartidningen.
Tandläkaren som jag går till, hon håller till vid ett litet torg som jag aldrig lär mig namnet på, det är nära Åhléns i alla fall .., och där finns exklusiva klädaffärer där manliga expediter går omkring med ett måttband runt halsen och det ser ut lite som i London eller nåt sånt .., och där ute på torget är allt annorlunda .,. där sitter nu luggslitna människor som vinglar omkring lite och när jag från tandläkarrummet säger till sköterskan att ... ojoj .., vilket öde att ha det på det viset .., så berättar hon att så har det blivit sedan Systembolaget öppnade där alldeles i närheten.
Det tar nästan en evighet att fixa fyllningen som har havererat och utan att jag ber om det får jag två små stick med Xylocain-sprutan och jag gapar och gapar och lyssnar lite förstrött till lokalradion och pratet om gårdagens jordskalv och tandläkaren säger att hon ska "bränna bort lite tandkött" och det låter ju inte så där värst härligt men man överlever förstås, men sedan blir det borttagning av tandsten och då ligger jag så där som Svävande Damen hos Joe Labero och det låter så otäckt, precis som när man drar med kritan på svarta-tavlan och jag ryser i hela kroppen och säger att "
aldrig mera!, detta, ja, jag lovar, är en värre fysisk upplevelse än gårdagens jordskalv!"
När allt är överstökat går jag till en liten restaurang som heter Tapas.
Där, på två avlånga bord, serveras en buffé med massor med smått och gott och det är överjordiskt smarrigt och kostar bara 80:-.
Och så vänder jag hemåt.
På kupébordet ligger två tågtidningar; en dansk och en svensk.
Den danska heter
Ud og Se och är så läcker .., medan den svenska tågvarianten mest påminner om Hänt i Veckan.
Det är bilderna och själva layouten jag tycker så mycket om i det danska "passagermagasinet".
Titta
här bara!
Men
allra, allra bäst tycker jag om en tidning som jag har inhandlat på Pressbyrån och när jag bläddrar i den, då upptäcker jag en liten madame med blå ögon som ler så varmt mot kameran och tänk .., jag säger bara
tänk .,. den lilla madamen som inte är så liten längre, det är min dotter och jag ser inte bara dottern, jag ser även Emma, så lika är dom!
Och sen är jag nästan hemma.
Ja, just så var den resan.
