Dagens fönster ..

... finns i pensionatets absoluta närhet, bara tvärs över vägen.

I landet Halland.

Och nu kommer jag ihåg att jag har drömt att jag hade massor med små kattungar i natt.

Och en hundvalp.

Så roligt det var!

Hittat hos Hedgren.

Och hon undrar vad vi andra tycker.

Man ska alltså svara på vilket är det bästa, snyggaste eller på annat sätt mest positiva av följande?

Färg: vitt
Människa: dom som står en nära.
Maträtt: å, jag tycker oerhört mycket om grillat .., och bläckfisk på grekiskt vis.
Dryck: vanligt kranvatten eller ett mustigt Riojavin.
Plats: där jag känner mig hemma.
Musik: gärna fado ...
Jag själv: det jag tycker bäst om hos mig själv? Det måste väl vara den getingsmala midjan!
Sak: kameran
Tv: Livvakterna .., Mitt i naturen .., Skavlan ..., Gokväll (ja, det är töntvarning på mig).
Sysselsättning: läsa och äta och lösa korsord och resa.
Plagg: nattsärken förstås .., den i vit bomull.
Blomma: pelargonia, om det gäller inomhusblommor - annars allt som växer i dikesrenen -.
Djur: hund och katt och kossor och getter och smålamm och småfåglar (hoppsan, här for strömmen ..., tur att det finns batterier ...).
Resmål: Irland och Grekland.
Frukt: plommon från pv:s träd.
Doft: blommande hägg ...
Mina parfymer: Rush och Eden.
Bok: En av dem ..."Magistern" av Frank McCourt såklart någon av Herta Müllers romaner.(jo, jo ...)
Möbel: soffan Ektorp

Nu ska jag ta mig en halstablett och en Panodil.

Ajöken, sa fröken.

(Och nu både for och kom strömmen. Och nu igen.)

I dagrummet ....

Patienten, påpälsad med vinterkappa i ylle och med värmande kapuschong, sitter uppkrupen i en fåtölj.

Där ute viner vinden.

Och på tv pratas det om Herta Müller.

Och visas bilder av damen i fråga.

Oj, hon ser barsk ut, tänker jag.

Nästan jämngamla är vi.

Och så uschligt är det, att den damens alster totalt har gått den icke-kulturella patienten förbi.

Som vanligt.

Ångestsamtal ...

Länge, länge, länge sitter jag med telefonen i högerhanden.

Slår numret.

Ångrar mig.

Suckar.

Till sist tar jag mig själv i kragen och låter signalen gå fram.

Det är Magnus som svarar.

Och jag berättar att jag känner mig helt ur slag och att jag inte kommer i morgon, så där som jag trodde.

Och den alltid snabbspringande arbetskamraten säger vänligt att ..."det är okej, det är bättre att du är hemma och blir riktigt frisk Bettan".

Jag säger som Stefan Einhorn: detta att vara snäll är i sanning en underskattad egenskap.

Så o t r o l i g t lättad jag blev.

Ojdå, kära nån ...

Hos Kesu, läser jag om telefonförsäljare.

Så här var det.

För inte så många kvällar sedan ringde telefonen hemma hos mig och i andra änden presenterar sig en man med mörk och ytterst behaglig röst och undrar vänligt om han stör?

"Nä, inte särskilt", svarade jag, som just då var hemma och låg däckad under filten.

Det visade sig att mannen - som för övrigt arbetade åt Swedbank -, ville erbjuda mig ett låneskydd.

Det här var den absolut trevligaste försäljare jag någonsin har haft i luren och jag hade - lätt som en plätt - kunna falla för vilket erbjudande som helst, så trovärdig och pålitlig lät han.

Jag funderade på hans ålder.

Kanske en som snart ska gå i pension .., en som har varit med länge och måhända sitter där och går igenom kundkretsen och slår en signal så där för att vara vänlig ...?" tänkte jag.

Han lät så trygg.

Till slut sa jag just det.

Och frågade hur gammal han var?

"Tjugotvå", sa den trovärdige mannen som snart skulle gå i pension.

Om jag säger som så, så var det var inte långt ifrån att jag hade dråsat i golvet.

Och jag sa att jag ville tänka på saken.

Faktiskt.

"Gör så här ...!"

När jag för x antal år sedan skulle läggas in för operation på Ystads lasarett, fick jag av sköterskan ett litet paket att ta med mig hem.

Det visade sig vara en slags tvättsprit i kompresser och så följde en utförlig anvisning med .., ja, hur jag skulle rengöra min lekamen morgonen innan operationen.

Jag minns hur jag looog för mig själv och tänkte att ..."javisst .., visst kan jag göra allt detta själv, men hur kan personalen vara säker på att jag inte därefter tar på mig hur lortiga kläder som helst ... och vad är då vitsen ..?

Och till mannen som då var min lagvigde sa jag att ..."det fattas bara att man får hem skalpellen också .., så har man redan gjort jobbet åt herr eller fru Kirurg!"

Idag hittar jag den här bilden som har kommit via ett mail.
(Tack Åke Lundgren i Malå!)

Och jag ler från öra till öra.

(En gång mailade jag herr Lindström och frågade om jag fick låna en av hans bilder och det gick bra. Så nu gör jag det också. Lånar den. Han är bara suverän på att fånga tidsandan, tycker jag.)

Torsdagsfönstret ...

... hittar man i pensionatets dagrum.

Nästan lika fina pelargonior som dom i Ystad.

Men bara n ä s t a n.

Humle ...

Så här är det: jag ä l s k a r humle!

Vi hade det hemma i Malå .., det fanns i Dikanäs hos min mormor .., och det fanns och finns säkert också kvar på landet utanför Ystad där jag bodde under många år.

Så ..., i somras föreslog jag pensionatsvärden att ..,, ja, varför inte låta lite humle växa upp längs husväggen?

Inte en tanke hade han haft på något sådant.

Men nu har han.

Och tänk ..., så fint det kommer att bli nästa sommar.

På pensionatets rehab.avdelning ..

... finns endast en anställd.

Så här är han klädd efter den dryga 25 kilometer långa turen på rullskidor.

Och så värst elegant är väl inte det heller, men det är en vänlig herre som schangdobelt bjuder på ett glas Martini i dagrummet.

"Så du sover bättre i natt och inte hostar så mycket ...", säger han.

Det är ett bra rehab det här.

Gärsgård.

Eller gärdesgård.

Eller staket.

Välj själv.

Men vackert är det.

I dagrummet ...

Pensionatets rehab-klädsel.
Direkt sexig kan man väl inte påstå att man är.
Nåja, det är ju insidan som räknas.


... fördrivs tiden med att göra ... just ingenting.

Man lyssnar till P1 där det pratas och pratas.

En av programledarna säger att på hennes gravsten ska det stå "ni tyckte väl om mig ..?"

Jag ligger på soffan-utan-namn och lyssnar och ler lite för mig själv.

Just så är det nog för oss alla.

Ute viner vinden.

Och plötsligt bara, försvinner strömmen.

Det blir alldeles tyst.

På fönsterrutan spatserar en liten fluga.

Det är nästan så att jag hör tassandet mot glaset.

Då och nu.

Kolla fönstret.
Så stooort och vackert.

När bloggmadamen för åtta år sedan opererades och därefter sjukskrevs i fem vårliga veckor, då hade hon knappt haft en enda sjukdag under flera års tid.

Det blev brått att ändra inkomstuppgiften hos Försäkringskassan och fk-kvinnan häpnade över hur få sjukdagarna hade varit.

Nu är det minsann annorlunda.

Inom loppet av två år har jag mer sjukfrånvaro än jag har haft totalt under hela mitt yrkesverksamma liv och det är tämligen långt, i alla fall trettiofem år.

Det är som om hela systemet rasar ihop.

Och jag tänker att "åååå, jag måste ut och få frisk luft och gå på långa promenader!", men då svullnar knäet upp och ett rent elände blir det att ta sig hem igen.

En ond cirkel är vad det blir.

Och när man har just har återvänt hem från sju soliga dagar i Grekland, då vill man helst sjunka genom jorden när man, efter att länge ha suttit med telefonluren i ena handen och gruvat sig, ska ringa jobbet och meddela att "nä, jag blir hemma även i morgon".

Man skäms.

Man tänker på vad arbetskamraterna ska säga i fikarummet.

"Jaha, nu igen ...! Ja, det blev inte långvarigt det inte .., suck och pust."

Och då tänker man vidare på vänner som är drabbade av andra sjukdomar .., oftast kvinnor som har blivit svedda eller rejält brända och som går hemma under kanske ett år eller mera.

Vågar dom någonsin gå ut på stan och vara glada, utan att deras arbetskamrater tror att ..."jaha, ja, men hon ser ju oförskämt pigg ut, man kan undra varför hon alls är hemma ...?"

Vågar dom någonsin skriva på sin blogg att "idag känns det bra"?

Minst tre kvinnliga väninnor har nu varit hemma i en veckas tid eller mera från sina arbeten; vi är alla i samma ålder och bär alla på likadana tankar.

Skamkänlsetankarna.

Och jag tänker på när jag - när det nu blir - ska operera mitt knä och så stundar minst tre månaders sjukskrivning och man får inte köra bil på sex veckor och det kan jag väl klara, för jag har ju ingen bil .., och vad i hela fridens dagar ska man ta sig till under tre månader när man kanske känner sig ganska pigg, förutom det där med benet?

Ja, idag, en onsdag i början av oktober, sitter jag till exempel här på pensionatet, dundersnuvig och hostig, och bläddrar bland sidorna i Vilhelmina kommuns fotoarkiv.

Den är som en guldgruva.

Som en outtömlig skattkista.

På bilden syns ett antal tjusiga damer som står uppställda mot Kalixta Normans bagarstuguvägg i Risträsk.

Året är 1916.

Kalixta själv står, enligt bildtexten, längst nere till vänster.

Det är kanske sånt man får ägna sig åt, då, under den där Långa Tiden.

Åka baklänges i tiden.

Och framåt.

Och mellan varven stanna upp just här och nu.

Så är det nog.

Lediga-dags-fönstret ...

Och tänk .., att fastän själva huset var så skruttigt, så var fönstret helt ljuvligt vackert .., ja, titta bara ....!
Långt mycket vackrare än dagens låtsas-spröjs-fönster som, i mina ögon, är nästan själlösa.

.... fanns på min mammas morfars hus.

Folkskolläraren P-O Hansson.

Eller rättare sagt, det hus som var hans svärföräldrars och som han, hustrun och barnen (däribland min mormor ...) senare kom att bo i?

Det var i Sunnansjö, i södra Lappland.

Från rehabcentret ...

... meddelas att det har hostats precis hela natten.

Och det är skillnad på vården förr och nu.

I fjol, då vaknade den vårdansvarige så snart patienten hostade det minsta lilla.

I år, gäller egenvård.

Så den ihärdigt hostande madamen har i nattens mörker smugit sig nerför trappan och till köket, där hon stampat lite extra för att skrämma iväg små möss vilka möjligen har letat sig in för att få lite värme ..., och det har letats efter honung och Alvedon (fanns i ryggsäcken) och sedan knatats upp igen .., till den så gott sovande vårdpersonalen.

Dagen ska tillbringas helt och hållet på centret "nä, ta bilen du, jag orkar ändå inte ...".

Snart vankas frukost.

Det blir valnötsbröd, ost, plommonmarmelad och gott kaffe.

Kanske kan patienten uppsöka dagrummet och titta lite på tv?

Därefter blir det nog sängläge i salen.

Ja, patienten ligger på en 2-sal; herrar och damer delar rum på det här rehabcentret.

Ajöken, sa fröken.

Litet ps: ja, detta med egenvård är nog bra och hälsosamt och man får betänka att personalen ändå gör sitt yttersta.

På hur många rehabcenter utdelas kindpussar och de allra mjukaste snällord av personalen?

Nä, just det.

Detta är något alldeles extra.

Sjukresa eller nåt sånt ...

När jag letar en bild, hittar jag den här och blir så glad.
Det är ju min mormor, Anna Fransiska Elisabet längst nere till höger.
Till vänster om henne sitter systern Gerda.
Och hatten var han tvungen att ta av sig, mannen längst till höger.
Jo, den ligger nere vid stolsbenet.
Hur länge som helst kan jag bli sittande och titta på såna små detaljer!


Vid sextiden tar jag tåget till Malmö och sedan byte till ett väldigt försenat Öresundståg norrut.

Till landet Halland.

Där är mer än fullt och jag får byta plats, då två pratglada män från Göteborg kliver på och visar sig ha sittplatsbiljett - det har nästan ingen av de vana resenärerna, ty vi vet att i Lund kliver första omgången av .., det är alla studenterna, sedan ny sväng i Landskrona och efter Helsingborg är det som regel gott om plats i tåget - och vem vill betala extra för säker sittplats den korta biten?

Bakom mig sitter en kvinna i min ålder och hennes barnbarn, kanske ..?

Kvinnan är på gränsen till berusad och nyss hemkommen från Spanien och stackars tonåriga flickan i hennes sällskap skäms så det är inte sant.

Kvinnan pratar HÖGT och har en utpräglad stockholmsdialekt som låter breeeekig och göteborgsherrarna ler lite när damen pratar i sin mobil och låter oss alla ta del av semesteräventyret.

"Ja, all-inclusive är ju himla bra, men jag trodde kanske att man fick fritt med vin också .., men så var det inte .., det var bara maten ...", säger hon puttrigt.

Tio minuter försenade anländer tåget till Halmstad.

I sin röda Volvo sitter pensionatsvärden och väntar .., nu har han fått ont i halsen och är på gränsen till snuvig .., jo, så kan det gå.

Och nu ska här kureras meddelst på-landet-vistelse och jag ha med mig en bok av en av mina favoritförfattare, Peter Robinson .., det ska bli min nattlektyr.

Och med den berömda Tankens Kraft ska här tillfrisknas.

Äjmen.

"Houston calling ...!"

Lilla Sally.

Hej Elisabeth,

Jag lämnade just en kommentar på din blogg om min katt Sally.

Cecilia i Houston sa...(och bloggmadamen har inte hämtat å, ä och ö-prickarna som med den övriga texten .. men ni läsare är ju så begåvade; många av er är minsann akademiskt skolade ., så ni förstår allt ändå. Ja, vilket smicker ...).

Min Sally ser nastan ut sa har! Hennes fargfalt ar lite mindre bara. Hennes pals har en jattefin kvalite, alldeles supermjuk. Vad fargstallningen kallas vet jag inte (brunranding? :-)), skoldpaddsfarg tror jag ar svart, rott/orange, kanske vitt och brunt i falt, snarare an rander.
Nar jag bodde i New York tog vi hand om en vacker katthona som var "dilute tortoise", hon var gra, kaffe-med-mjolk och vit i falt. Valdigt fin och snall men hennes agare ville ha tillbaka henne... Saknaden var svar och nu har vi tva alldeles egna missar."

När det pratas katter lockas jag att lämna kommentarer när jag läst mest i det tysta!

Andra skickar bilder på händer och fönster till dig, jag tänker skicka en bild på min Sally och på Alice (på mattan) som var var lånekatt i New York (hon som är en diluted tortoise såvitt jag förstår).


Katten Alice.

Tack för en fin blogg!

Hälsar Cecilia i Houston.


/ Tack själv, du rara Cecilia! säger bloggmadamen.

Alla ni som skickar bilder av fönster eller vad det vara månde .., ååå, vad jag tycker att ni är vänliga och generösa!

Träningsdagbok dag 1.

Soffan Ektorp.

Idag har bloggmadamen tränat inför Den Stundande Operationen.

Det har blivit benlyft och knäböj och strääääck-ut och lite sånt.

Eftersom bloggmadamen ideligen hemsöks av allehanda sjukdomar - är det inte tandvärk, så är det förkylning eller "världens-värsta-yrsel" - tar hon det ändå ganska lugnt med sin träning.

Man måste vara rädd om sin lekamen, utan att för den skulle tappa stinget alldeles helt och hållet.

Sålunda har en löpslinga upprättats mellan soffan Ektorp och de inre regionerna i köket, främst då i trakten av kylskåpet.

Ett flertal gånger har bloggmadamen sprungit fram och tillbaka längs den sträckan, för att sedan pusta ut på den tidigare nämnda soffan.

Såväl vätske, - som matkontroll finns i köksregionerna och det tackar bloggmadamen alldeles särskilt för .. ja, det är faktiskt som i Evertsberg eller Hökberg.

Två gånger har rundan förflyttats till ytterdörren (hämta tidningen och kolla posten ..) och sedan raskt tillbaka till utgångsläget.

Sist av allt blev det en dusch i badrummet, beläget mellan kök och vardagsrum.

Den rundan är inte den kortaste.

Bloggmadamen anser att detta har utvecklat sig till en bra träningsdag och ser med förväntan fram emot nya löprundor.

Liten kisse på Samos.

Om man klickar på bilden, ser man ännu tydligare hur underbara tassarna är.


Åååå, alla dessa katter som kommer smygande och sätter sig vid bordet när det är dags för mat.

Och snabbt lär dom sig vem som kan vara tänkbar matutdelare .., det är oftast dom kvinnliga matgästerna.

Uppe i bergen, i lilla byn Manolates, upptäcker jag den här lilla krabaten.

Hoppsan .., där är det minsann kattmat på burk som blir till delikat lunch.

En jordemors vänstra hand ..

Granne med oss på lilla pensionat Lefteris, är Gunn-Britt och Stein fra Norge.

Från Elverum.

Ungefär samtidigt varje morgon äter vi frukost på balkongen och då blir det lite småprat eller mycket .., och Gunn-Britt berättar om livet som barnmorska och hur det har förändrats och vilken oerhörd stress där är och vilka besparingar som sjukhusets direktörer har beslutat om och hur svårt det har varit att klara av, allra helst som barnmorskorna också skulle ha hand om gyn-patienterna.

"Och det kan vara svårt sjuka kvinnor, verkligen svårt sjuka och vad gör jag om jag står med en förlösande kvinna och blir kallad till en gynpatient som behöver omedelbar hjälp ...?" säger Gunn-Britt och suckar.

"Dom styrande säger att vi ska titta på Sverige ., titta hur dom har centraliserat och löst det hela .. men det fungerar ju inte heller så bra!" fortsätter hon.

Nu, när den här pratglada barnmorskan är i mitten av de femtio, säger hon sig ha tänkt över sitt liv.

Hon vill leva annorlunda.

Bort med all hemsk stress och mer av vila och komma sig i form.

Att ta hand om sig själv, helt enkelt.

"Ja, inget vet man om framtiden ..., det är här och nu som gäller", säger hon.



En gång i livet, under väldigt många år, var Gunn-Britt gift med en man från Torsby i Värmland.

"Det var väl inte Svennis ...?" säger vi och skrattar gott.

"Nä, inte alls ...!" svarar hon och ler vänligt.

Gunn-Britt är Fisk och har vänster tumme upp och den hurtige Stein (som liksom pv kämpar på med Vasaloppsåkande och gör det med den äran .... och orienterar gör han också!) är Våg, om jag minns rätt.

Sista kvällen på Samos, knackar det på vår dörr.

Där står det glada paret från Norge och ger oss var sin liten present, så där så vi ska få en trevlig hemresa och kanske kan det gälla även som smärtlindring vid tandvärk ..?

Ja, se det var några rara människor det.

I brevkorgen ...

... hittar jag ett vykort från Salta i norra Argentina.

Året är 1979.

Min mamma är avsändare och mottagare en treårig liten fröken.


Och jag ler åt hur påhittig mamma var.

"Här sitter pussen".

Just där.