Fredagsfönstret ...

Idag ska ni få lite variation i fönstervisandet; det har - av naturliga orsaker - blivit väldigt mycket norpande av fönster från den allra, allra närmaste omgivningen.

En som insåg detta, att nu var det ändå dags att variera, det var i alla fall Ulrika, numera i Närke.

Det bästa för Bloggblad i Söderköping ...

Det bästa i veckan var helt klart att för första gången mata ett lamm… jag som är uppvuxen i asfalten har bara erfarenhet av familjen får i färdigberett skick, fårskinnsväst, ullstrumpor etc. 

Vilken känsla det var när den lille rackaren sög tag i nappflaskan och åt med kraft. Sen var han kaxig och buffade på mig, som om han hade haft stora horn och varit en riktig bagge. Han sträckte fram nosen som om han bad om att bli klappad, sen drog han sig snabbt bakåt, tog sats och buffade till handen rejält.

Jag vet inte hur många gånger vi gäster avbröt oss och tittade ut till lammen på altanen under kvällen… tur att jag inte behöver städa den altanen sen…

Marianne

Dagens fönster ...

... finns i ett litet gult hus nedanför en kulle - och alldeles intill en liten bäck och en hästhage  -.

Ni känner nog er hemma snart i det här rummet.

Tror jag.

Det bästa för Lena i Gävle ...

Hej på er där nere och krya på dig bästa Elisabeth, snart är du på banan igen det är jag säker på!

 

Det bästa för mig alla kategorier är att jag efter många år av väntan blivit farmor, vilken lycka att se de fina föräldrarna, som fått en liten Sigge. 

 

Sedan har jag varit i Undersåker i min dotter och hennes familjs fritidshus under påsken och där har jag mina 2 andra barnbarn som är stora nu och jättefina ungdomar. 

 

Det är en härlig känsla när man ser att ens barn mår bra och lyckats här i livet.

Idag har vi snö i Gävle, men den töar nog snart bort!

 

GLAD VÅR önskar jag alla i Sveriges lång land! 

 

Hälsn Lena i Gävle

Det bästa för Gunnar i Jämtland ...

Och tänk, att pv:s brorsdotter bor nästan-granne med Gunnar!

Hej, hej...

Det bästa på länge för min del var när Kajsa och Emil hämtade min gamla Opel-84 för en vecka sen.
Dom blev jätteglada över att få en sån fin bil.
Visserligen går den bara på tre cylindrar, men den startade snäll i alla fall.

Men jag blev nog minst lika glad att bli av med den.

Gunnar.

Brev från Bolivia ...

Brevet skrevs den 1 oktober 1984 och mottagare var mammas goda vän Gertrud i Sthlm.

Mamma hade då - när hon skulle putsa fönster - dråsat rakt genom en ranglig pall och hamnade på sjukhus i staden Tarija.
Så här skriver hon, bland annat.

"Kära Gertrud!

Så ligger jag här på sjukhuset i Tarija. Gick åstad och bröt sönder vänster knä ordentligt - tre frakturer - den 20/9. Sedan dess har jag legat med gips upp till grenen efter operationen.
Även om ett benbrott verkligen inte är något att rekommendera, så har det faktiskt varit intressant att se hur den bolivianska sjukvården fungerar på riktigt.

Tvåmiljonertjugotusen peso kostade operationen. Den officiella kursen är 5000 peso per dollar. Därtill 20 000 peso per dag för vården. Skillnaden är givetvis oerhört stor jämfört med svenska förhållanden. Varje patient får betala för alla blodprover, mediciner och behandlingar och det är för mig en fullkomlig gåta hur alla dessa människor som inte har någon lön klarar sina sjukhusräkningar!
Missionen hjälper givetvis väldigt många, men omöjligt alla.

Sedan är det rysligt tungarbetat.
Den dag jag blev inlagd - klockan 14.00 på dagen - sade de män som sköter om att skaffa patienter på bårar till och från röntgen, att de var totalt slut på! Jag var nummer 21 som de kånkade på! Två lastbilar hade samma dag störtat utför några av alla dessa KUSLIGA stup som är utmed bergväggen där vägen slingrar sig fram. Åtta döda och elva svårt skadade!
De enda skyddsräcken som finns utmed stupen är alla dessa kors som talar om hur många som dött varje gång.
Men som du förstår, så är det helt obeskrivligt sköna vyer man upplever efter den vägen!

Som jag skrivit så har jag haft besök från Malå, nämligen missionspastorns son Daniel och så min dotterdotter Maria, dom var här över sommarlovet. Därmed ska väl ingen hemlängtan infinna sig innan april -86 så jag räknar med hemresa.
Det var sååå roligt att få ha "familjeliv" under några veckor!

Ha det så gott! Hälsningar i mängd - Ann-Gerd."

Getinge tur och retur ...

Tid hos distriktssköterskan klockan 10.00 och vi kör via Steninge och längs vägen ser det ut så här ..., den allra vackraste och skiraste bokskogsgrönska!
(Jag varnar redan nu för en läbbig bild på slutet .., den som är känslig kan sluta läsa här).

I väntrummet är det ombonat och hemtrevligt .., det märks att där nog är många småttingar på besök.
En docksäng finns .., och jag minns hur jag själv lekte med dockor långt upp i åren .., bäddade och bytte blöjor och lade dem fint tillrätta under täcket!
På byrån i mitt flickrum fanns en burk med puder .., det användes också till dockornas rumpor.

Vid ett litet bord sitter två mjukisdjur och väntar på kaffe.
Blir man varm i hjärtat av allt detta?
Svar: ja, det blir man.
I alla fall jag.

Selfies hit och dit, jadå, det kan man bjuda på när man är så glad för att bli av med agrafferna!
Det som ser ut som smuts på linnejackan, är knapparna.
Såå lortig är jag ändå inte!
I bakgrunden sitter pv och väntar .., han är lite orolig, vill väl helst inte titta på när agrafferna ska tas bort .., det här med sjukhus, sprutor, blod, sår .. njaaaa, det är liksom inte hans cup of tea.
Nu kommer hemska bilden.

Där till vänster ligger agrafferna .., liiite nyps det när dom tas bort.

Det har gått tre veckor och en dag sedan mitt vänsterknä sprättades upp och nu är det så här bra.
Allt är okej ..,, häftklamrarna plockas bort av sköterskan som heter Eva och känns trygg och lugn.
Nytt plåster sätts på .. ,och näää, jag får inte bada ännu, i havet alltså, det måste vara  helt läkt först, allt för att inga bakterier ska hitta vägen in och ställa till något elände!

Sist av allt blir det ett besök hos sjukgymnasten.
Jag får böja och sträääcka och tänja och han säger att det ser jättebra ut; fantastiskt, säger han.
Tänk, jag som aldrig tränar (då menar jag så där som pv) eller håller på, att det - detta till trots - kan bli så bra!

Nu fattas bara tio grader till, så är det helt perfekt ..., och så måste jag lära mig att inte vila på högerbenet, det som jag har gjort i ett par års tid och när han visar mig, så blir det alldeles extra tydligt att det är det jag gör.

När jag berättar att jag ibland släpper kryckorna, så säger han att det är helt okej, jag känner själv hur det går och om två veckor tror han att jag kan sätta mig vid ratten, ja, egentligen redan nu, men för att vara på den säkra sidan så ...

Och sen åker vi hemåt och dricker kaffe och tar en skiva sockerkaka - sen kör pv iväg till jobbet - och jag ska lägga mig raklång på soffan och fira allt detta.

Med vad?
Jo, Svensk Damtidning!

Det bästa för Jessica i Västerås ...

Hej Elisabet!

Nu var det länge sedan jag var med.

Mitt bästa var annandag Påsk, på kvällen då mina döttrar kom hem efter att ha firat påsk hos deras farmor och farfar i Härnösand.

Kvällen var ljummen, jag grillade och tjejerna spelade badminton och skrattade och jag blev överöst med kramar och snälla ord.

Kände mig som den rikaste personen i hela världen och så otroligt tacksam.

Kram, Jessica

Det bästa för mig själv ...

Igår kändes det underligt .., nästan som om det hade vänt.

Det värsta den här gången, det var den där stunden när jag skulle få ryggmärgsbedövning och satt grensle över operationsbordet och fyra kvinnor sprang runt omkring och en höll fast mitt huvud - liksom neråt - och en sa "Elisabet, skjut rygg som en katt!" och mitt högra ben som dinglade började skaka som ett asplöv och jag kände mig så ohyggligt utlämnad och ville ropa "maaaaamma, kom!", men jag är ju sextio år och mormor och borde veta bättre och vad fanns att känna oro för?

Ja, det kan man fundera över.

När det borrades och hamrades som värst, kom en rar sköterska och stod intill på min högra sida och hon strök mig över handleden och jag ville säga att jag älskade henne.

Ja, jag har haft svårt att ta mig ur den där känslan och kan inte lika enkelt som tidigare titta på akutsjukhusoperationsprogram i tv.

Men igår, då liksom vände det.

Jag kunde gå på ett annat sätt .., mer  f l y t a n d e ..., och jag kände mig ..., pigg.
Trött också, men mest pigg.

För en stund sedan kände jag lusten  att baka komma över mig.

Så jag hämtade allt vad som behövdes och nu finns där en sockerkaka i ugnen.

Det kändes bra, nästan så att jag blev rörd och ville gråta.

Och tidigt på morgonen ringde först Den Äldsta och vittnade om glädjen med nattjobbet hos familjen som ursprungligen kommer från Turkiet och är så snäll och rar mot henne och en stund senare kom ett mms från AP på väg till jobbet; hon hade tagit en bild av en man eller kvinna som satt i en busskur tillsammans med sin hund och så blev hon så rörd över den så uppenbara kärleken mellan hunden och dennes matte eller husse och själv blev jag också rörd. Och glad.

Ungefär så har det varit.

Dagens fönster ...

..... finns i lilla gula huset nere vid postlådorna - Eckes, alltså -.

Och dagens första promenad är avklarad.
Jag hörde såväl hackspett som tofsvipa och stod en stund och småpratade med hästen i hagen.

Väl hemkommen upptäcker jag att herr eller fru Sädesärla funderar på att flytta in i en liten 1:a, en tegelpanna just ovanför stentrappan ..., ett tag trodde jag att den lilla fågeln skulle ta sig en titt även på själva insidan av huset, så det blev brått till att stänga dörren.

Nu väntar jag bara på svalorna.

Kväller i landet Halland ...

En bra dag har det varit.
Tre promenader, mycket vila, pyssel i växthuset, siesta på sal 1 .., och så har jag legat och lyssnat till två reprisprogram av Bosse Bildoktorn bara för att det känns tryggt .., (jag vet, jag skrev nog om det tidigare idag) .., salladsmiddag när pv kom hem .., ja, sånt.

Sista promenaden, den tredje, blev från oss och upp till kustvägen och så hem igen.
Det är verkligen inte långt och jag får pausa fyra, fem gånger.

Ibland kör bilar förbi och någon hälsar lite .., någon ler mer än vanligt och då blir man glad.

Pustar mig upp för slänten till det gula huset .., möts av pv som varit på långsväng med harry .., han hjälper mig att kånka på blomjord (dvs, han gör det) och så planterar vi två aubergineplantor och planerar för det övriga.

I morgon hoppas jag att den uteblivna lönen kommer och att doktorn skickat intyget till Försäkringskassan. Allt står liksom stilla just nu.

Spår av liv ...

Jag tyckte så mycket om omslagsbilden på DI-Weekend i fredags, den som visade skådespelerskan Stina Ekblad. Allra mest tyckte jag om hennes jordnära händer.

När pv igår gjorde rabarberpaj och (som vanligt ...) lämnade bladen på diskbänken ..., slogs jag genast av likheten.

Ådrorna.

Själva livet som visar sig.

Så jag hämtade tidningen, lade den intill bladet och tog bilden.

Dagens fönster ...

Första natten utan  Väldigt Strong Pills och det känns som om man vill ropa "hurra!"

Till frukosten blir det det vanliga; två blå och två vita piller och efter någon timme kan man gå på promenad med harry ..., vi går förbi lagården och det vitmålade staketet som har blivit så fint .., och halvvägs till kustvägen, men sen vänder jag och tänker att det får bli flera kortare rundor i stället för en låååång och så går vi hemåt.

Träffar en kvinna vid postlåderaden.
Hon bor längst nere vid havet och står nu och läser lite på anslagstavlan där det annonseras om fibernät .., ved .., och där är en familj som önskar hyra en stuga i Steninge eller Stensjö under tre veckor i sommar.

Lite småprat blir det.
Det visar sig att hon egentligen bor i Helsingborg, men har tillbringat hur många somrar som helst här, vid havet och nu har hon kommit hem för sommaren.

En man med en lagotto i koppel passerar.
Jag känner igen honom från affären ..., man kan tro att han pratar för sig själv, men han har headset och fortsätter pratet efter att ha hejat.

Sen hemma igen.

Vattnar det som ska vattnas .., slänger en tvätt i maskinen .., tar ett varv med dammsugaren .., diskar .., läser GP och på annonssidan med hus, faller jag pladask för det här lilla söta, goa fritidshuset. 

Och det är vansinnigt varmt ute, nästan vindstilla .., och snart ska jag sätta mig och fortsätta med  boken som friherrinnan kom med. Den handlar om en röd katt och en ung man.
Gatukatten Bob, är titeln.

Med orken och kraften är det si och så .., svetten rinner i en liten bäck nerför ansiktet och halsen, men det går framåt, det tycker jag.

Det bästa för ellem i Skellefteå ...

Hej!

 

Det bästa just nu är för mig värmen och allt som därför växer i rabatterna. Man ser skillnad för varje dag. Idag såg jag att vitsipporna är i knopp! Tyvärr finns de på de här breddgraderna bara inplanterade i rabatter men det är bra det också. 

 

Kungsängsliljornas spjut skjuter i vädret, tulpan-och påskliljeknopparna sväller vid väggen. Storspoven har kommit och det kvittras i träd och buskar.

 

Kram från ellem

Dagens fönster ...

... finns i ett gult hus på en kulle, ja, resten vet ni ju.

I Halland.

I Dalarna ....

Inne i granskogen .., bland höns och kycklingar, katt och hund och rundmagad man i sina bästa år, där bor Solveig.

Hon är ju från Arjeplog egentligen, inte så fasligt långt från Malå men betydligt mera fjällaktigt .., och hon skriver också om hägg som blommar.

Eller: hon kommer att tänka på någon annan som gjort det.

I Solveigs länklista hittar man mycket smått och gott.

Det här var vackert värre!

I Norrbotten har Bert haft det skönt på allehanda vis.

Ännu mera Norrbotten och ett helt nytt sätt att leva för Wipharat!

Ögon känsliga för blått .., det hittar man här (plus mycket annat vackert!).

Och nu blir det frukost i det gröna!

Godmorgon på er allesammans!

Det bästa för Babsan i Uppsala ...

Hej

Det bästa i veckan måste vara detta.Att maken,glasmästarn äntligen putsar våra fönster på landet.Svårputsat då det är gamla glas i .Nu blir det fint !

Kram Babsan

Idag är det Efit ....

Ja, ett foto i timmen och jag upptäckte det som vanligt för sent, men hakar på nu.
Andra som är med hittar du här. 
Jag ber redan nu om förlåtelse för att jag inte kommer att kunna hälsa på och kommentera som vanligt; det räcker inte orken till.

Vid 8-tiden blir det frukost för mig ute på altanen.
Den våldsamt pollenallergiske pv sitter i köket och läser DN och dricker te.
Småfåglarna kvittrar.
Harry tigger bacon av matte och får en halv skiva.

Klockan 9.00 stryker jag den högt älskade linneklänningen.
Den som en gång var limegrön, men som nu är aningen solblekt.
Igår var det varmt ute .., en slags äckelsvett brände sig fast under armarna.
Så blir det alltid om jag inte har rakat bort håret där ..., nu är det åtgärdat.

Vid 10.tiden.
Efter en natt med mycket värk och flera Strong Pills blir jag alldeles matt bara av att stryka klänningen .., kallsvettas och mår illa.
Lägger mig på sägen och blundar.
Efter en stund känns det bättre.
Läser en recension av bröderna Luuks show och ett reportage om min favoritförfattare Torgny Lindgren, för tillfället på recensionsflykt i Berlin.
Pv säger hejdå och ger sig av norrut.

Klockan 11.00.

Västhuset som vi satte (vi ...? pv) upp i fjolvåras, är en ständig källa till glädje.

Idag hamnade en frodig tomatplanta i jorden, en annan i en hink, så får vi se om där blir någon skillnad. 

Pv berättade att fem tomatfröer hade kostat 35 kronor och hann höll nästan på att dåna när det var dags för betalning, men aldrig har han haft frodigare eller kraftigare plantor! Fyra tog sig.

Fröken Gurka fick också jordkontakt och vinrankan har klarat vintern bra.

Vid 12- tiden .... har jag lagt mig på sängen för att ta siesta. 

Harry ligger intill mig, på soffan.

Fönstret på vid gavel.

Då ringer telefonen .., det är I, egentligen mammas goda vän sedan lång tid tillbaka, men lika mycket min egen vän,  nu när inte mamma längre finns.

Vi pratar länge och om precis allting och jag tycker så mycket om henne och hon berättar om allt hon gjorde igår, då, när den svårt sjuke maken befann sig på ett korttidsboende.

"Du förstår Elisabet, jag cyklade två gånger in till stan och besökte olika kulturarrangemang och jag grävde i trädgården och gjorde allt möjligt, men idag är jag nästan som bakfull .., så trött är jag!" säger hon och jag hör leendet genom luren.

Hon är åttiofem år (men rösten låter trettio år yngre!) och en av de härligaste människor jag vet.

 

Kring 13.00 .... sitter jag i den rosa-vit-randiga solstolen och tittar på sädesärlor och små violer.

När klockan är 14.00 har jag duschat tre gånger och tänker att det är ju lika varmt ute som förra sommarens semesterdagar på Kreta.

Klockan 15.00 ... passerar jag en liten tavla av ännu mindre liten son, då kanske fyra år. 

Bilden togs i Floda, han sitter på altanen hos sin faster och farbror och säger, när jag råkar komma förbi, att han har "fått en pik i foten". Nu är han snart tjugoåtta år.

Lite över 16.00 ..., börjar jag förbereda middagen. 

Det blir stekt fisk med Leinas goda sås till.

1 bytta creme fraiche

1 tärning fiskbuljong som smulas ner 

Kokas upp - eller värms - så att buljongtärningen löses upp.

Tro mig eller ej, den är sååå god!

Aldrig har jag ätit så mycket potatis och morötter som sen jag mötte pv.

Vid 17-tiden ..., har pv kommit hem från årsmötet och är i full fart med att klippa gräsmattan.

Och tänka sig, vi är ännu inte i maj månad! 

Klockan 18.00 ...., tar jag paus och lägger mig på sängen och läser DN, en artikel om sångerskan Robyn. Solen kommer in bakom mig .., och jag upptäcker hur slapp min hud har blivit. 

Ja, ja. 

Vid 19-tiden .., tar vi bilen till parkeringen och sen kryckar jag mig ner till havet. 

Harry och husse är förstås också med.

Det var ljust ute - och är ännu -, men i motljus blev det så här. 

Och sen tog orken slut ,-)

Dagens fönster ...

... finns i växthuset Odla.

Vi ligger lite efter där .., ja, egentligen är vi väl före (minst en månad!), men det känns som om vi inte hängt med, mest för att pv är den ende som fixar att kånka och bära och gräva.

Nåja, idag ska jag försöka göra lite nytta där inne, ty herr pensionatsvärden ska ge sig av norröver, till Fjärås söder om Göteborg på ett årsmöte för vindkraftsföreningen, så det blir harry och hans matte (och sigge, om han behagar umgås med oss) som blir kvar hemma.

Men det kan man uthärda.

För en liten stund sedan satt jag ute i solskenet och åt frukost .., vilken outsäglig glädje .., bland blommande körsbärsträd och ljuvligt doftande spireor. Inte behöver man vara  mångmiljonär för att vara rik .., rik är man när man får vara med här i livet och uppleva såna härliga dagar!
Tänk, alla äldre eller svårt sjuka som sällan eller aldrig får komma ut .., som ligger i sjukhussalar och inte får känna doften av hägg eller poppel ..., ja, som knappt får känna doften av frisk luft genom ett öppet fönster!

Nu mot dammsugaren!

Lycka ....

Blommande hägg.

Den doften slår allt annat.