Nattinatti med två andra i sovrummet ....

Måndag och ny vecka.
Himlen är gråmulen och småfåglarna väntar på frukost.
Jag dricker kaffe ur älsklingsmuggen - den som inhandlades i Skärhamn, i Bohuslän - och lyssnar till tv-prat;  det handlar om kvällens VM-kvalmatch i fotboll, om komikern Ann Westin och så nattens debatt mellan Hillary Clinton och Donald Trump.

I en en och halv timme låg vi vakna - pv och jag själv - och lyssnade till den verbala duellen mellan de båda presidentkandidaterna och alldeles tysta var vi och flera gånger sa jag ..."är du vaken?" och jo, pv - han som stiger upp klockan fem var morgon - var verkligen vaken.

Och jag tänkte, som så många gånger tidigare, att hur är det möjligt att USA med en befolkning på över 300 miljoner människor .., ja, men hur kan det komma sig att man vaskar fram en presidentkandidat som Donald Trump?

I nattens debatt fick "vanliga människor" ställa frågor (i förväg godkända) till de båda kandidaterna och den allra sista frågan fick mig att le: dom ombads nämligen att säga en positiv sak om sin motståndare. Hillary Clinton svarade att hon ...., "respekterade" hans barn (vilket jag tycker var aningen fegt ...) och till min oerhörda förvåning sa Donald Trump att han beundrade sin motståndares envishet; helt enkelt att hon är en fighter.

Ja, tänk om varje debatt kunde avslutas med nånting sånt!

I efterdyningarna av debatten tittade jag lite förstrött på en repris av live-sändningen från nattens spektakel. Om man vill se hur trycka-på-knappen-leenden ser ut, så kan man klicka sig fram till 1:43:00 i inspelningen och framåt.

Särskilt herr Trump (men även H.C) kan den konsten; ungefär som såna här sprattelgubbar/dockor där man drar i ett snöre och så flaxar dom med armar och ben och kanske ler dom också. 
Fortsätter man och tittar ytterligare några minuter, upptäcker man fru Trump som står där bland alla människorna och ser ut som en främmande liten fågel och så ensam hon verkar .., det är nästan så att jag tycker synd om henne!

Så var det med den natten.

Theresas vänstra hand. Hon är Skytt.

Och jag tänkte på Theresa, den unga kvinnan från Chicago som igårkväll handlade i affären.
Hon, som ingenjör, var här å arbetets vägnar, men eftersom hennes släkt på pappans sida en emigrerat från Eldsberga i Halland till trakten av Chicago, så hade hon flugit hit några dagar tidigare för att se var släkten hade sitt ursprung.
Det var första gången hon besökte Sverige.
Just innan hon tackade för sig och lämnade affären, så frågade hon om vi följer med i den amerikanska presidentvalsdebatten och jag sa att jo, verkligen!
"Vinner Donald Trump och blir president, då vill jag flytta till Sverige!" sa hon och log.

Söndagsfönstret ....

... fångades av AP som i helgen är i Skåneland.

Tack Anna!
Det var omtänksamt av dig!

Bästa dagen ....

Nånting som verkligen fascinerar mig, det är det här att så gott som alla hästar som vi möter eller passerar, dom struntar högaktningsfullt i harry, men se nelly,   h o n   är intressant!

På lillrundan ser vi ibland åtta hästar i fyra olika hagar och alla följer dom nelly med blicken; somliga går fram till staketet och försöker komma nära henne, andra kommer lullande och stannar en bit ifrån.

När vi går johansson-rundan och då promenerar längs havet, då har man ett femton-tjugotal islandshästar som åskådare. Igår var särskilt en av hästarna så underbart go och fin och stod länge och lät sig gosas med och man kunde nästan tro att han var förälskad i nelly!

Harry vill gärna hålla sig nära husse och frustar hästarna till .., ja, då är det nog bäst att gå hemåt i snabb takt, tycker han.
Men den där skruttan som är tretton år ..., hon bryr sig inte, nej, hon låter hästarna nooooosa på henne och tycks totalt obekymrad!



Och hästen .., den slog helt enkelt följe med oss.
Det är filmat i motljus och inte mycket man ser, men ändå .., ni kanske anar känslan!

Lördagsfönstret ...

Det är många gånger per vecka som jag passerar den stora lagården i Lilla Stensjö - ja, där finns numera inga djur, bara kajor och duvor som sitter uppflugna på taknocken - och så finns där några små hus som kanske varit stall eller nåt sånt, plus ett jättelikt uthus där man lätt kan köra in en skördetröska!

I ett av de mindre husen, sitter det här fönstret.

Då och nu ....

Från ellem i Skellefteå kommer ett utdrag från en bok som handlar om den första barnmorskan i Dikanäs, där min mamma en gång växte upp. När jag läste texten tänkte jag osökt på några tidningsrubriker från Skåne; det handlade om blivande mammor som upprördes över att tvingas åka två, tre mil till närmaste BB och jag tänkte på hur det är hemmavid, med tretton eller nio mil till närmaste BB och hur lite problematiskt det ändå är.

Så här lyder i alla fall utdraget .., tack du underbara ellem som tog dig tid med detta!

"I mars 1917 var det dags för Anna Lovisa Israelsson att föda sitt sjunde barn. 

Familjen bodde i ett gammalt stall med rum för forkörare på väg till Norge för att handla. Stallet var beläget vid Vefsenvattnet sju mil väster om Dikanäs i Västerbotten. 

Efter förlossningen drabbades Anna av bröstböld och måste uppsöka barnmorskan i Dikanäs för att få hjälp. Hon spände på sig skidorna och gav sig av genom väglöst land till närmaste orten Skalmodal för att hämta mjölk, sill och potatis till de tre hemmavarande barnen medan hon var borta. De var 11, 9 och 4 år gamla. Det nyfödda barnet lämnade hon hos sin bror och svägerska på andra sidan sjön. Första världskriget rasade. Sambon Konrad Lindkvist låg inkallad.

Nästa morgon spände Anna åter på sig skidorna och åkte under ökande smärtor till Dikanäs. När hon skulle komma tillbaka var det ingen som visste, men barnen hade fått förhållningsorder om att mjölka kon och geten ordentligt. De såg sin mor försvinna genom skogen mot öster.

Om detta öde i obygden berättar Folke Grubbström i senaste numret av tidskriften Västerbotten, nr 4:04, som handlar om att färdas.

Men barnmorskan kunde inte hjälpa Anna utan hon måste fortsätta till provinsialläkaren i Vilhelmina dit det var tio mil fågelvägen från Dikanäs. Hon hade inga pengar till skjuts utan fortsatte på skidor och med en ost som färdkost. Vatten att dricka fanns i bäckarna. På tredje dagen övernattade hon i ett nybygge i Tresund. Nu hade hon feber och yrade. Husfadern gjorde en sorts bysthållare av mässingstråd för hennes onda bröst och hon fick fisk och gröt att äta och smörgåsar som matsäck. De sista kilometrarna från Lövliden fick hon åka hästskjuts.

Så opererade doktorn bort bölden, Anna tillfrisknade och skidade hemåt. Metallbehån lade hon i ryggsäcken; den kunde kanske komma till användning igen. När hon äntligen kom hem och ställde upp skidorna mot stallväggen hade hon varit borta 14 dagar. Hon hade tillryggalagt sammanlagt 17 mil. Äldsta flickan ställde fram mjölk blandad med vatten på bordet. Det var vad huset förmådde."

När nåt saknas i hjärnan ...

Den dagen det var dags för skapelsen av undertecknad, då var det många hyllplan som gapade halvtomma i Vår Herres eller Frus egenskapslager och på hyllan för "förståelse av ritningar", där var det i alla fall alldeles totalt slut i lagret.

I hela mitt vuxna liv har det där inneburit krångel när det varit dags för ombyggnation, eller för den delen, ren och skär byggnation. Jag har alltså oerhört svårt att tänka mig in i hur en ritning blir, ja, i själva verkligheten.

Nu, när vi har pratat om att glasa in en del av den före detta dansbanealtanen, har problemet blivit uppenbart. Jodå, jag har försökt att tänka mig in i det hela och har ställt upp grejer på altanen för att liksom få en bild av det hela, men det har varit knepigt.

Tills igårkväll.

Då hade pv gjort en liten modell av några kartongbitar, allt i skala 1:25  och nu kunde jag plötsligt få en uppfattning om hur det kan komma att se ut. I alla fall någorlunda.

Himla finurligt och fort gick det också!

Och medan han planerar isolering av golv, planerar jag för ett litet bord med krokusar i pyttig vas och fotogenlampa som hänger från taket och sköna kuddar i sittavdelningen.
Helt olika tänker vi!

sigge nilsson ....

Lille sigge .., som nu när det har blivit lite kyligare ute, äntligen väljer att komma in till övriga familjen och på ena köksstolen - dit solstrålarna når - där har han parkerat sig mest hela dagarna.

Min härliga sticketröja har förvandlats till liggunderlag och hur jag ska kunna ta på mig den, ja, det återstår att se.

På djurfronten kan också meddelas att småfåglarnas servering har öppnat för vintern.
Efter ett besök hos Lantmännen i Slöinge kom jag hem med tjugo kilo solrosfrö och en ny fröautomat och nu är det full fart i restaurangen.

Dagens fönster ....

... finns i Lilla Stensjö och just här passerar vi - hundarna och jag själv - praktiskt taget varje dag.

Bakom den röda längan finns såväl får som ett oräkneligt antal frigående höns.

Dag 3 av 4 ...

 I Lilla Stensjö finns en gammal enorm lada, där skördetröskor och annat står. Där såg jag detta.

Lediga dagar susar iväg precis lika snabbt som jobbardagarna och nu återstår bara en enda.
Den i morgon.
I tre dagar har solen strålat och även om vindarna varit mer än friska - det knakade betänkligt i gamla träd när vi passerade tidigare idag - så har det varit skönt ute.

Pelargoniorna har tillfälligt fått flytta in i växthuset och dom har ansats rejält .., tomatplantorna som nu mest bestått av torra stjälkar, åkte i stället ut ...., och pv har nästan fixat det mesta med ytterdörren och vi har haft besök av Eva från Tyresö och hennes Långe Make. Nu är det sista dagarna här för deras del .., stugan ska stängas för vintern och om sex månader kommer herrskapet tillbaka.
Allt har sin tid.

Nu är det kväller.
På rumsbordet står en modell i kartong som pv har förfärdigat; så där så jag ska kunna göra mig en bild av hur altanen kan komma att se ut och det blev ju hundra gånger enklare!
Altanen mot gräsmattan till byggdes som en dansbana när pv fyllde femtio (ja, han älskar att dansa!), så det finns gott om plats och nu ska tre fjärdedelar glasas/byggas in och isoleras och där blir skjutfönster och dörrar och jag ser för min inre syn hur vi i februari, mars kan sitta där inne och dricka vårkänslekaffe och kanske kan jag ha krokusar i en skål på bordet (det som ännu inte finns, annat än i fantasin). Ja, ungefär så.

Helt ärligt begriper jag inte hur pv kan orka med så många projekt; men han verkar få ny energi bara vid  t a n k e n!

Torsdag och ett fönster ....

Den tredje lediga dagen av fyra.
Och igår ringde den vänliga forskningskoordinatorn upp mig och undrade om jag kunde tänka mig att återkomma inom två veckor, då det ska tas ytterligare bilder och så skulle kirurgen och någon fler diskutera/titta på om det går att åtgärda det hela med en slags plastskena/bit som sätts på protesen, ja, på insidan, alltså.

Jag sa att det går alldeles utmärkt att komma på besök.
I enkäten tog jag upp det här med att man gärna vill få reda på forskningsresultatet när den tiden är inne och att jag nog tycker att det är en rimlig önskan, allra helst som jag tar fritt från jobbet (förlorad inkomst) och kör tur och retur Stensjö - Hässleholm utan nån som helst ersättning.

Den här gången - så tätt inpå den förra - får jag betalt och det känns bra.
Dessutom gick det att lägga mötet på min lediga dag.
Perfekt.

"Kirurgen har två operationer på förmiddagen, så vi kan inte säga nån exakt tid för dig ...", sa koordinatorn, men det spelar ingen roll, det är intressant att sitta i ortopedmottagningens väntrum och människor i Skåne är så mycket mer pratiga och öppna än här i Halland, jo, men det blir bra.

Nu blir det promenad med hundarna.
Det blåser väldigt friska vindar ute just nu .., men solen strålar och himlen är ljust blå.
Molnen glider iväg mot norr .., är det verkligen sydliga vindar idag?
Inte enligt SMHI i alla fall.

En glad nittioettåring ....



Alternativt: några sekunder av glädje ...

Och jag blir sååå varm i hjärtat när jag ser hur sprallig och uppåt hon är, den där lilla skruttan.
Hon är inte fullt lika alert i början av promenaden. Då är det mest smågrus och allmänt trist.
Men vänta bara när vi kommer till ljunghedarna där det är mjukt och sviktar och inte ett gruskorn så långt ögat når ....

Onsdagsfönstret ...

... finns här i landet Halland.

Och titta, så fin och frodig blomman längst till vänster är - det står stilla just nu -!
Det var den som fick ny och mycket större kruka att bo i, ja, i våras.
S o m   den har dragit iväg!

Ps. Fredskalla! Så var det! Ds.

Idag ....

... ser det ut så här.

Promenad med hundarna .., en fiskare som står längst nere på klipphällen och hoppas på fångst och så hästarna som går omkring lite hur som helst; eller egentligen står dom mest stilla.

En resa .....

Klockan är kring halv tolv när jag lämnar Halland med sikte mot Skåne.
Underbart fint väder är det och Radio Kristianstad går in per automatik och underhåller i en och en halv timme; det är ungefär vad resan till Hässleholm tar.
Inte är det mycket trafik heller, allt flyter på som det ska.

Ett av väntrummen på ortopedmottagningen ...

Jodå, jag har skrivit det förut, men gör det än en gång: att komma till ortopedmottagningen eller röntgenavdelningen på Hässleholms sjukhus, det är som att komma "hem".
Liiite annorlunda är det ändå den här gången .., i röntgendelens reception sitter en skylt längst till vänster på disken där det står "anmäl dig här" och så visar en pil rakt till vänster och där, på väggen, sitter en slags tv-skärm, jaha, det är som när man kommer till bilprovningen och ska anmäla sig.

Kort väntan, sen blir det sedvanlig röntgen av mitt högra knä.
Sköterskan är rödhårig och så rar och fin ...., tjopp, säger det bara, så är det hela överstökat.
Somliga får hålla på länge för att få bilderna bra, här svischar det bara till.

Alldeles intill röntgenavdelningen ligger ortopedmottagningen.
Där finns först ett stort väntrum där alla stolar är upptagna och så ett mindre ett, där jag ofta slår mig ned, det är det som syns på bilden. Ååå, så jag tycker om när nån tänkt till och det har man gjort här på sjukhuset! I korridoren som löper till den här avdelningen finns fällbara små sittplatser (smart, många har svårt att gå och många är äldre och kanske vill ta en paus) och på det lilla anslaget på väggen, mellan fåtöljerna på bilden, där står att läsglasögon finns att låna om man har glömt sina egna och nu ska fylla i hälsodeklarationen.
Finurligt! Omtänksamt också!

Här sitter jag och läser inredningstidningar och en Året Runt från i påskas, allt medan patienter kommer och går. Många har kryckor, nån rullator. Mitt emot mig sitter en äldre kvinna som ska få ny knäled, men nu hon upptäckt ett sår på benet och då blir det nog ingen operation.



Och så blir det min tur.
Den här gången träffar jag den som är forskningskoordinator och hon är vänligheten personifierad och tar sig verkligen  t i d; jag tror till en början att hon bara har visat in mig i undersökningsrummet, men nej, hon blir kvar där hela tiden och jag får berätta precis allting om mitt eländiga knä.
Hela tiden  l y s s n a r  hon.
Inte en enda gång tittar hon på sin klocka, utan ställer relevanta frågor och är bara så snäll.

Det här med snälla människor, tänk, vad det betyder mycket! 
Finns det egentligen nånting som är viktigare i alla våra möten?
Och alldeles särskilt viktigt är det ju när man är i underläge; detta att bli bemött med respekt.
Eller ..., värdighet, kanske är ett bättre ord.

Och så - efter undersökning och ett långt samtal - tar vi i hand och säger hejdå (och jag har då fått hennes visitkort, samt recept på piller som är antiinflammatoriska och har "lite fräs i sig") och jag är illröd om kinderna efter alla känslor som tjoppat upp och i väntrummet upptäcker jag ett bekant ansikte från Ystad och jag blir sååå glad, så här är det varje gång, alltid sitter där nån som handlat i lilla Icabutiken och så blir det en stunds småprat och där är en gladlynt man som jag  t r o r  är från Ystad, men det är han inte, "men jag har bott i Sundsvall ...", säger han smajlande och då tänker jag på hur mycket det här med leenden betyder.

På väg till parkeringen stannar jag plötsligt till; åååå, det är doften av barr som liksom sköljer över mig! Jag tar fram mobilen för att fånga ögonblicket (och inte minst känslan!) och just då kommer ett gäng skolungdomar på väg till eller ifrån nån gymnastiklektion och några av dem tittar häpet på den där kvinnan som står framåtlutad och tar en bild av helt vanliga barr som ligger på marken.




Åker hemåt.
Passerar vägskyltar med underliga namn - Mala - till exempel och det är betydligt mera höstlikt här i Skåne än hemma, men det är alla lönnar förstås med sina orangerödgula blad och där kommer en traktor som har en bur-vagn på släp och i den står tre kor och tittar ut och jag tänker att det är säkert ett äventyr för dem och jag ser en skylt till en badplats men har ingen baddräkt och nästan framme i Halmstad hamnar jag i en rondell med hysteriskt mycket bilar i; det ser ut som på youtube-filmer från indiska rondeller och det tar minst tio minuter innan jag kommer mig ut på den vänstra sidan av rondellen och lastbilar står på snedden mitt inne kaoset och jag fattar absolut ingenting!
Konstaterar efteråt att den här "blixtlåsvarianten" av rondellkörning, ja, den fungerar i alla fall inte  i Halmstad.

Kommer hem och faller ihop som en våt trasa i soffan (skyller på rondellen) .., pv frågar hur det har gått och ger sig sedan av till kvällens körövning .., och där ligger jag och slötittar på ett program där präster söker partners och jag fattar aldrig hur någon kan utsätta sig för detta och mest tycker jag att det hela påminner om nån slags anställningsintervju. Hu, så hemskt!

Och nu är det ny dag och det här inlägget blev evighetslångt.
Ja, ja.

Fyra grader varmt ....

Hässleholms sjukhus .., här anmäler man sig.

Och dagen består av resan till och från Hässleholm ., röntgen och ortopedavdelning och prat med någon ur forskningsteamet, förmodligen en sjukgymnast?
Forskningsformuläret med hur många frågor som helst, ja, det är redan ifyllt och postat och där finns även egna ps eller anteckningar, om sånt jag tycker att dom borde ta upp.

Idag ska jag även fråga om det finns möjlighet att få ta del av resultatet av den här forskningen; åker jag nu fram och tillbaka och förlorar en arbetsdag helt utan ersättning (det var enklare när jag bodde i Ystad), borde man väl rimligen få veta vad forskarteamet kommit fram till, den dagen det är klart.

Det är strålande fint väder, men kyligt.
Nu är det dags att ta in pelargoniorna som i vinter får husera i det som en gång var Hildas rum.
Där uppe får dom stå och invänta våren.

Dagens fönster ....

.... fångades av Ulrika och det tackar jag storligen för.

Måndag ...

Solsken och friska vindar från nordost.
Aldrig brydde jag mig om vindarnas riktning under tiden hemma i Malå - det gör jag nu -.
Om inte annat för att pv har koll på dem.
Ska han få med, - eller motvind på vägen till eller ifrån jobbet ...?

Googlar på vädret hos SMHI, men hamnar på nån slags sida där alla är arga på meteorologer i allmänhet och SMHI i synnerhet och allra värst är ilskan över hemsidan. Tack och lov att man inte har det ansvaret!

I Hässleholm lär solen ska skina i morgon och det känns bra.
Resan till ortopedavdelningen, där jag numera känner mig helt som hemma, får bli till en liten semestertripp. Tänk, i november är det sju år sedan mitt nya högerknä kom på plats .., sju år sedan jag i min mobil fick tröst och uppmuntran från Bettankax och sju år sedan en av döttrarna sms:ade alla snäll-tryggord hon väl kunde komma på .... (morfar, mormor, moster margit .., alla hundarna och allt möjligt annat ...!) .., sju år sedan jag hade så ont efter operationen att jag hackade tänder och kräktes i evigheter (ingen morfin ...) .., sju år sedan jag inte fick igång rätt sätt att gå i korridoren - det var som om den konsten - bara på några timmar - helt hade tackat för sig!

Nu är det sju år senare.
Fortfarande är jag sommarklädd.
Barbent och sandaler.
Älsklingskjolen.
Det gäller att hålla ut så länge det går.

Från min syster i Australien har kommit mejl som berättat om orkanvindar och skyfall.
Så här skriver hon idag:

"I fredags hade vi faktiskt 22C och sol från en klarblå himmel. Så underbart!!!  Tog en långpromenad med Sophia och sedan halvlåg jag i solstolen och bara njöt tills magen sa ifrån att det var dags för sen lunch. Det fina vädret höll i sig till i går eftermiddag, men då kom en ny regnstorm med skyfall igen och i dag är det bara 14C, åska och regnskurar.  HUVVA!!!!  Nu lovar man fint väder
fr.o.m. torsdag och man kan ju alltid hoppas. Vi har nu på en månad fått mera regn än vi normalt får på 2 år."

Och orkanen Matthew närmar sig Haiti, Kuba, Jamaica och Bahamas och arma människor att leva i såna områdenm! Mer än en gång i livet har man haft orsak att vara tacksam över var man råkade födas. R å k a d e. 

Bara en sån sak!

Dagens fönster är en dörr ...

Visst är det helt sanslöst!
Pv beslutar sig för att byta ytterdörr och vi väljer ut en och sätter in en annan ("vi" = pv) och inte förrän nu på morgonen upptäcker jag att dörren som går ut till det som en gång var en inglasad altan, mot Ejdervägen till, ju är en exakt likadan dörr som den vi tog bort, men den här (bilden) har inte slitits av väder och vänd på det viset.

Hur kan jag - under sex år här i huset - ha missat detta så totalt!?
Inte en enda gång har jag reflekterat över att dörrarna är likadana!
Jag har inte ens tyckt att den varit vacker, men det gör jag nu.

Otroligt. 

Dörren ....

I tjugonio år har pv bott i det gula huset på kullen och minst lika länge, ja, längre än så, har ytterdörren suttit på plats. Den har inte bara varit rejält sliten, utan också tröööög.
Nu skulle det köpas ny. Ååå, som vi satt framför datorskärmen och tittade på olika dörrmodeller i olika färger!
Vit dörr? Nej, inte till den ljust gula väggen, det kändes som om det skulle bli alldeles för kallt och tänk, på vintern!
Det blev en grön.
Problemet är ju bara att en datorbild kan vara en sak och verkligheten en helt annan.
I torsdags kom den - dörren -.

Och igårmorse satte pv igång att ta bort den gamla fönsterkarmen dörrkarmen,. (Tack Bert!)
Arton skruvar skulle sågas av - för hand - tills han kom på ett annat sätt att få bort dem och harry förundrades storligen över vad husse sysslade med och matte kom med uppmuntrande tillrop (och kaffepauser) och så röjde jag ju och fick ordning på verktygen.

Och det var samma sak med Nelly .., vad är nu detta som står på?
Hon, som alltid har sån pejl på  d e t a l j e r ..., minsta lilla löv som ligger på trappan måste hon kolla in .., ja, hon stod länge och tittade sig omkring!

Det är svårt med rätt färgåtergivning.
Väggen är ljust gräddgul och till vänster om dörren hänger årets påskpynt (något decimerad .., kycklingar och ägg har ramlat bort), en present av friherrinnan.
Ja, just det .., här har vi påsk året om!

Det ska bli gröna blomlådor i trä nästa år. Samma färg som dörren.

Till vänster om dörren ser det ut så här.
Kaprifolen som vi klippte ner helt och hållet och som blev så fin tidigare i sommar, ja, den
ser nu ut som alla andra kaprifoler .., risig och kal nertill och grönare upptill.
Den röda pelargonian är jättestor och den fick vi överta när grannarna Gun och Göran sålde sitt hus och flyttade. Jag ställde in den i Gunnars Rum (klippte bara bort blommorna) och sen fick den klara sig bäst den kunde - helt ärligt räknade jag inte med att den skulle överleva - och krukan är såååå tung och i nån slags keramik!

I våras gav jag den en skvätt vatten .., tog ut den i maj och döm om vår förvåning när den sätter fart och blir helt fantastiskt fin!
Woooow! Vilken livkskraft!

Blomlådeblommorna har varit bedrövliga hela sommaren, precis som det varit i växthuset.
Nåja, det är väl så livet är .., upp och ner.

Och så dörren, ja.
Hela dagen och långt in på kvällen kämpade pv med detta och det började regna och mörket kom och så skulle vi då försöka få den på plats.
Från garaget till trappan bar pv den svintunga dörren och så skulle tre gångjärn passas in!
Men HUR skulle det gå till!!

Är det nånting jag verkligen beundrar hos den här pensionatsvärden, så är det att han - inte bara är stark rent fysiskt - nej, han hittar alltid lösningar när det gäller att lyfta eller flytta saker.

Nu hämtades en bräda som fick agera hävstång och som vi kasade upp dörren på ..., domkraften plockades fram och så riktade vi in dörren mot gångjärnen .., jag fick hissa upp och ner med hjälp av domkraften (första gången i mitt liv, tror jag!) och mellan varven blev det fel och så det blev till att börja om .., och jag fick kramp i högerbenet och pv, som nyss diagnostiserats med bråck i den nedre delen av regionen .., ja, det var nog inte så hälsosamt det där ..,-)

Nåja, den kom på plats!

Nu återstår isolering runt karmen, brädor ska spikas fast och det ska målas ovanför dörren och ett nytt handtag ska inhandlas. Jag tror att det kommer att bli bra! Det gröna tar upp växthusets färg som är aningen mörkare och så är det ju allt det gröna i rabatten, jo, men tror att det blir fint.

En av frågorna när dörren beställdes var detta med glaset?
Skulle det vara klart eller icke-genomskinligt.
Vi valde det senare; det kanske var dumt, tänker jag, men nu är det gjort.
Å andra sidan, om Jehovas Vittnen kommer på besök och man står där i nattsärken eller än värre - i Evadräkten - kanske det är skönt med ett filter? Om inte annat får man tänka på de ärade vittnenas hälsa.

Ja, så är det här i det gula huset den här helgen i oktober.
Idag skulle min faster Anna-Maria ha fyllt år. Eller om det var igår, kanske?
Grattis faster; du alltid så glada och vänliga människa .., du som skrattade så hejdlöst åt Helan och Halvan på tv!

Söndagsfönstret ...

Det var skördefest vid Särdals Kvarn igår.
Dit åkte vi - friherrinnan och jag själv - och det visade sig vara försäljning av sånt som pumpor, underbart vackra morötter i olika kulörer, lammskinn, blomgrupper, ägg från hönsen i Ullarp .., ja, det såldes alla möjliga grönsaker och så var det konstutställning också.

Parkerade bilar i mängder trängdes på den stora lägdan en bit därifrån och det blev många hejanden bland bekanta ansikten. Handlade vi nånting ..?  Jo, själv köpte jag morötter från Ugglarps Grönt som sedan kom till stor glädje när det var middagsdags. (Orangefärgade på utsidan, gula inuti och så makalöst goda!)

Ägaren till Skepparstugan och Göstas Café i Steninge, driver också ett café alldeles intill kvarnen, ja, på samma tomt. Caféet är inrymt i en gammal lagård, med borden i olika bås .., så fantastiskt fint var det och det var där som fönsterhåven plockades fram.