Doft av poppel och syréner.
Passerar Britt och Eckes hus och tänker att där ser så öde ut.
Säckar med plantjord ligger i trädgårdslandet, redo att användas.
En grep vilar mot en trädstam.
Det är konstigt, dom brukar vara i sommarstugan minst en gång per vecka - ibland oftare - nu när vintern är tillända.
Ringer till Britt när jag kommer hem.
Jo, det var så alltså.
Maken har fått pacemaker och hög feber och är man nittio år är det ingen bagatell.
Igår, på väg hem från lillrundan med harry, upptäckte jag någon som gick lite försiktigt och jag tänkte att det kanske var K, han som bor på en annan gata, inte långt härifrån.
Eller var det verkligen han?
Jag ropade hans namn och mannen vände sig om och jag sa "men förlåt, jag tog fel på person!"
Men det gjorde jag inte.
Det var verkligen K och jag skyndade mig fram och frågade hur det stod till, ja, jag visste ju att han varit sjuk, men att han nu var på bättringsvägen, så hade nån sagt.
Nu var han tärd och mager .., håret i testar.
Hur gammal kan han vara? Sjuttiofem, kanske.
Han sa att hela kroppen var fylld av cancer och nu var det cellgift som gällde.
"Jag är inne på tredje veckan och så förbannat trött, jag orkar ingenting!" sa han.
En stund stod vi där och pratade, bara några minuter, jag tänkte att han nog inte orkade med vanligt småprat.
Vi bor i ett område med ganska många äldre grannar; många har bott här och i närheten i trettio, fyrtio år, eller haft sin sommarstuga här i Stensjö. Sedan jag flyttade hit för gott - sommaren 2010 - (redan nio år!!) har vi fått tre nya grannar. I det lilla röda huset på andra sidan vägen har det bytts ägare/hyresgäster tre gånger och där bor nu en kvinna som arbetar på en oljeplattform utanför Norge. Henne ser jag nästan aldrig, men jag har hälsat henne välkommen.
I det stora, vita huset närmast vägen - det som en gång var blått - där bor numera en sjuksköterska som är gift med en man från Grekland och där är så mycket blommor så det är inte sant!
Och så har det byggts en nytt hus på kullen, ett hus från oss.
Det paret, som väl är i dryga trettioårsåldern, skulle jag inte känna igen om jag mötte dem i affären.
Sen är det mest sommarstugeägare, förutom i dom stora villorna nere vid havet. Vid ängen.
Där finns det några året-om-boende.
Bilden: Ecke och Göran på den tiden det begav sig.
Då Ecke ännu hade synen kvar och då Göran inte var drabbad av Parkinsson.
Här hade dom varit och fiskat.
Ecke är en kraftfull man med självskriven pondus; han är ingen man kan ställa in sig hos.
Född och uppvuxen i Ystad. I det närmaste helt blind numera.
Göran är smålänning, har arbetat som lärare och är .., ja, han är så mjuk och försiktig.
Jag tycker lika mycket om dem båda och inte minst deras fruar.
Kanske är det därför jag blir aningen orolig när dom som bott här så länge, blir svårt sjuka.
Ecke, t.ex, han är verkligen så helt underbar, tillsammans med sin Britt - det är hon som är på bilden här ovanför - på samma sätt om Gun och Göran var, dom som var vår allra närmaste granne och som vi tyckte så mycket om.
Det här att ha grannar som man trivs med, det betyder så mycket.
Det känns tryggt och ..., ja, ombonat, på nåt vis.
Här är det Harry som blir överlycklig när han träffar Göran.
Numera bor Göran och Gun i Värnamo, men har sommarhus (ett mycket, mycket mindre) i trakten av Tylösand. Och även om dom nya ägarna är hur vänliga och fina som helst, så saknar jag dom här smålänningarna som var så rara och fina!
Nu är det kväller.
Pv har gått i säng .., Eva från Tyresö och hennes halvlånge man har återvänt till Haverdal .., Harry har hoppat över hinder och varit rusig av glädje .. och på bordet i rummet står en bukett vita och härligt doftande syréner.
Och allt det här har jag tänkt på idag.
Lite vemodigt känns det allt.
