Fars Dag ...

Pappa, som ung.

När pensionatsvärden och jag själv körde omkring på Irland, då berättade jag för honom om den där känslan man hade som lillflicka .., och nästan som vuxen också .., att ens pappa .., han var den Stora Tryggheten.

Jag trodde verkligen att min pappa, ja, att han var kapabel att klara av allting, i alla fall allt som var väsentligt.

Aldrig var man mörkrädd när pappa var hemma och vad som än hände i familjen, så var pappa där.

En stor, stor Trygghet.

Min pappa hade en härlig och ganska burlesk humor och han bredde på rejält när han berättade, men det visste vi om och det följde med på köpet.., han var en hejare på att dansa och han var den som höll ihop släkten.

Han hade stora, varma händer och var gång han reste sig från soffan och passerade en fåtölj där man själv eller någon annan i familjen satt, så strööök han med handen över kinden på den som råkade befinna sig i närheten.

Hans händer var lite valkiga och han hade ett särskilt sätt att kupa handen när han måttade upp kaffe ., då, när vi var ute på camping och det skulle kokas kaffe i sotig panna på spritköket.

Jag var tjugotvå år när min pappa dog, en iskall dag i december 1976.

Maria var fyra, Anna bara halvåret.

Det är klart att jag saknar pappa som pappa .., men allra mest har jag saknat honom som Morfar och gammelmorfar.

Och tänk, fast det har gått trettiotvå år sedan han dog, blir jag våt om kinden när jag skriver det här.

Så är det.