En liten Anders med lös tand .., och hans mormor.
"Och vad ska du göra idag då ...?" frågar pensionatsvärden.
"Ja, jag ska kanske baka en sockerkaka och ta med till mamma ..., jag menar .., till gruppboendet", svarar jag.
För ett kort ögonblick har jag glömt att mamma inte längre finns.
4 kommentarer:
Det där händer mig också, ofta. Fortfarande efter flera år.
*kram*
Det där måste vara jobbigt, när man kommer på hur det egentligen är. Kan nästan känna den där tomheten som jag antar uppstår i dessa ögonblick.
eva: nej, det är inte jobbigt egentligen. Man blir bara lite .. paff. Och efteråt tänker man .., men hur kunde jag glömma ...?
Det är nog annorlunda om det är en ung människa som har dött eller en mamma eller pappa som har varit frisk och så ....?
För mamma måste det bara ha varit en befrielse.
Jag kommer ofta på att jag ska ringa till mamma och berätta något och så kommer jag ju på att hon inte finns längre. Det är så konstigt tomt när man haft kontakt hela livet.
Skicka en kommentar